Sao Paulo är ofattbart stort. Så stort att det inte går att trycka vettiga kartor över hela stan. Det får bli bit för bit. Och även de bitarna täcker rätt stora ytor. Det här är en del av sjön i parken Ibirapuera, Sao Paulos motsvarighet till New Yorks Central Park.
Parken täcker ungefär två kvadratkilometer (på kartan markerad med 2). Vid nummer 1 på kartan bor dottern, och även jag, för tillfället. Det såg ut som en lagom promenad att gå ner till parken, tyckte jag, så jag knallade iväg. (Nejdå, bli inte nervösa nu; jag må lida av obefinligt lokalsinne, men jag är desto bättre på att läsa kartor.)
När jag gått i en halvtimme insåg jag att det var längre än jag trodde och tog taxi sista biten. Taxichuffören hittade sämre än jag så till sist bad jag honom släppa av mig på fel sida av parken, den södra. Tänkte att jag kan väl fråga mig fram i virrvarret av stigar och vägar i parken och i övrigt orientera mig norrut med hjälp av solen.
Det är en fin park och det är helt OK att vandra runt där några timmar. Men det är svårt att få besked om hur man ska hitta till olika ställen och bara några få av vägarna finns med på kartan. Eftersom jag inte kan portugisiska inleder jag med att fråga om det pratas engelska. Och då får jag alltid de mest förtjusande svar. ”Det beror lite på”, sade en person, som kunde ganska bra engelska. ”Vi får väl se” sade en annan. ”Jag kanske kan försöka”, sade en tredje.
Det är ju en väldigt bra idé, eftersom ett enkelt ja eller nej ju kan bli alldeles fel. Kanske kan personen inte tala engelska särskilt bra, men tillräckligt för att svara på min enkla frågor.
Eller i motsatt situation kan det vara så att en person är hyfsat bra på engelska, men den räcker ändå inte till just för det aktuella tillfället. Ett mycket flexibelt och situations-anpassat svar alltså.
Att man sedan pekar alldeles bortitok när man visar vägen är en annan historia. Så detta parkbesök fick bli en promenad kors och tvärs i parken. Men jag tänker inte ge mig, jag återvänder till de olika spännande museer som finns i parken. Bland annat ett planetarium i det rymdskepp som landat här. Ritat av Brasilias arkitekt Oskar Niemeyer.
För att fatta hur stort Sao Paulo faktiskt är kan det hjälpa att åka upp i något högt hus. Den här bilden är tagen från Terraço Itália i centrum. 
Och vill man se mer av stan kan man kolla den här panoreringen, just från Teraço Itália Man måste ha lite tålamod medan hissen åker hela vägen upp, men sedan får man en fin vy över hela stan på kvällen. Man behöver inte klicka på bilden (om man gör det kommer restauranginfo upp i stället) utan bara låta kameran svepa runt horisonten. Om man för pekaren åt sidorna ändras riktningen.
Med tanke på de många kvarteren på kartan måste det väl har varit minst en mil att gå till parken. Fruktansvärt hemsk stor stad egentligen. Och alla skyskrapor ser ungefär likadana ut. Inte undra på att inte taxichauffören hittade…
Ingrid som tycker Stockholm räcker.
Fast från markplanet är variationen riktigt stor. Jag måste visa lite bilder i ett annat inlägg så att man får en bättre idé om hur stan ser ut. Uppe från terrassen ser det verkligen rätt enahanda ut! Men jag håller med dig om att Stockholm är rätt lagom!
Oj, vilket äventyr du är ute på!
Spännande!
Ser framemot dina inlägg framöver!
Karin
på ett annat äventyr
Då ser jag fram mot rapporter från dina äventyr!
Vad härligt att upptäcka en ny stad! Jag blir riktigt sugen. Den sista bilden är dessutom helt underbar, med hålet i himlen!
Kan det vara ozonhålet? Nej riktigt så högt är inte det där tornet med Teraco Itália:)
Och visst är det spännande att gå på upptäcktsfärd i en okänd stad. Man tar kartan och far iväg på måfå och får se nya sidor av staden varje dag. I kväll blir det sambalektion på en fotbollsarena. Ska bli spännande!
Korta besök i stora städer är otroligt fascinerande men jag slutar aldrig förundra mig över att människor står ut med att bo där permanent. Men vi har olika inställning. Den irakiska kvinnan jag hamnade bredvid på en buss när tåget inte kunde fortsätta från Småland till Malmö frågade mig när vi passerade skogstrakterna i Göinge med sina ensliga gårdar: ” Varför vill människor bo här?” Hon längtade till Bagdad och vantrivdes i det lilla, för henne ynkliga Helsingborg.
Visst är människan ett flockdjur, men för en del av oss betyder det helst inte mer än högst fyr-eller femsiffriga invånarantal på orten.
Maken är ännu värre än jag – han vägrar helt att ens åka till någon som helst ”trängsel”.
Själv hade jag gärna suttit på den där terassen med god mat som tillbehör till utsikten!
Ja, inbitna storstadsbor kan få något ångestfyllt i blicken när de ser riktig svensk glesbygd, framförallt med stora mörka granskogsområden., som om flykten till storstaden bygger på gamla instinkter – tryggast att söka sig tillsammans.
Det är svårt att förstå att dessa megastäder överhuvudtaget kan fungera. 12 miljoner i själva Sao Paulo och bortåt tjugo miljoner i Stor-Sao Paulo. Ofattbart. Och bara ett par timmar härifrån är det lantlig glesbygd. Själv är jag nog utpräglad växelbrukare: gillar att vara på landet så mycket som möjligt, men har svårt att tänka mig att avstå helt från Stockholmsliv.