Lördagstemat är trapp. Om ni undrar varför, så är det för att det börjar på T. Förra lördagen var det Tåg, nästa vecka Tvätt och sista februariveckan blir det Träna.
– Se upp för trappen!
– Vilken trapp….
appp…
appp…
Äsch, det där var roligare när jag var i tolvårsåldern, kanske. Och om någon tycker att teckningarna kunde varit lite elegantare håller jag med. Ritade med ett svettigt pekfinger på styrplattan på minimacen, som fått följa med ut och resa, och då blir det som det blir.
Trappor är en utmaning för varje arkitekt och husbyggare. De ska vara bekväma, snygga och praktiska. Jag har försökt konstruera alternativa trappor i olika hus, som jag funderar på att bygga om, men varje gång ger jag upp eftersom min alternativa trappa ofta slutar där snedtaket är för lågt, eller helt enkelt rakt in i en vägg.
Här har det byggts om trappor förr och det är här jag brukar ha mina mesta trappfunderingar. Det är det hus i Horndal som vi tog över efter föräldrarna, som i sin tur flyttade dit på 1970-talet. Bilden är troligen från 1973.
Många år tidigare – på 50-talet – hade min pappa fått tag i en teckning av huset, gjord av en Horndalskonstnär.
Eftersom en av Horndals mera framstående söner bodde här i sin barndom, Johan-Olov Johansson (smed, ordförande för Metall-industriarbetareförbundet, ordförande i Stockholms stads-fullmäktige och författare till ett tjugotal böcker) skickade pappa teckningen till honom och frågade om han ville ha den.
Det ville han verkligen inte. Han svarsbrev går i korta drag ut på att teckningen är dålig och vad värre är, det där hemska trapphuset förfular ett annars vackert hus enligt Johan-Olov. ”Emellertid gjordes på nittonhundra-talet en förskräcklig tillbyggnad och det är tydligen den som konstnären velat föreviga”, skriver han bland annat.
Så när mina föräldrar flyttade in i huset ungefär tjugo år efter denna brevväxling, var en av deras första åtgärder att riva det förskräckliga trapphuset och bygga en trapp inuti huset i stället. Men en sådan är ju skrymmande och det är därför jag ibland försöker hitta fiffigare lösningar för att ta sig mellan våningsplanen. Ett trapphus kanske?
På husets framsida finns en trevlig och flitigt använd veranda, med en trapp som också gärna används som sittplats.
Och hur har vi det med trappor här i Brasilien då? Jo, här är till exempel dotterns trapp. Den börjar och slutar (till skillnad från mina trappkonstruktioner) där den ska.
Under trappan står en cykel från Sandviken och möbler från olika håll, bland annat skymtar en träsoffa till vänster. Den har farfar gjort och sist jag såg den stod den i ladugården på landet.
Och apropå farfar hittade jag ett trappräcke som påminner lite om det farfar gjorde i stugan i Horndal. Inte exakt likadant, men lite lika tänkt. Det vänstra är farfars. Det högra fanns i ett bildreportage om inredningar i de gamla fazendorna och estanciorna.
Övriga lördagsbloggare finns här: Gnuttan Helena Karin på Pettas(som pausar denna vecka och nästa) Livsrummet musikanta Olgakatt, Pysseliten och Malin (aka Filifjonkan).
Trappor är en konst! Jag håller på att skissa i kråkslottet; och oavsett hur jag räknar så går jag in i en vägg på övervåningen. Huset har haft totalt fyra olika trappor och en enda är kvar efter alla ombyggnader. Synnerligen besvärligt.
Dotterns trapp ser ut att hänga i luften. Spännande!
Fyra olika fd trapplösningar att fundera på. Det kallar jag trapputmaning!
Jo, dotterns trapp är lite luftig, men det har fäste i väggen halvvägs upp, vilket inte riktigt syns på kortet.
Trappor kan verkligen vara både synnerligen vackra liksom asfula. Din dotters röda är väldigt elegant men ger mig rysningar! Jag finner det nämligen ångestfyllt att gå i en trappa med ”hål” i, dvs utan det som jag tror heter sättsteg! Jag får alltid en känsla att jag ska halka och få in fötterna i mellanrummet, ramla baklänges och bryta allt som går att bryta. En fix idé jag inte vet varför jag har.
Jag känner mig också lite tveksam till sådana där luftiga trappor, hur eleganta de än är. De är livsfarliga för små barn och dessutom samlas det en massa damm i det svårstädade utrymmet inunder.
Härligt med en egen trapphushistoria! När jag tänker efter så är det nog trappan jag gillar minst med vårt hus, den går ju rakt igenom entrén. Hallen mitt i trappen alltså!
Trappen mitt i hallen… hallen mitt i trappen… Nu fick jag lite mer att fundera på i trappväg!
Jag är mycket tacksam över att vi bor i ett enplanshus. När vi skulle köpa nytt hus satt min pappa i rullstol så att alla hus med fler än ett trappsteg till ytterdörren ströks ur agendan. Även sådana hus där det var långa trappor från trädgården upp till entrén sållades omedelbart bort. Idag över tjugo år senare är jag oändligt tacksam för det.
Jag får nog av trappor när jag är och hälsar på barnbarnen i Mälarhöjden. Trappa upp till övervåningen och trappa ner till den inredda källaren, där det bl.a. finns gästrum. Man var också livrädd för att glömma stänga barngrinden när barnbarnen var små. Nu är det yngsta barnbarnet så stort att hon klarar av den branta källartrappan också som väl är. Jobbigt också att få upp möbler på andra våningen, i synnerhet i de nybyggda husen där trapporna är trånga. Men god motion är det!
Ingrid
Jag vet ju precis hur husen i Mälarhöjden ser ut med långa trappor! Jag hade länge en farhåga att min farfar skulle störta ut för trappan (trappen?) och slå ihjäl sig när han var ca 90. Men han snubblade på sovrumsmattan, trillade och bröt höften och dog nästa dag efter sin operation……
Åh, trappor och mattor – vet inte vad som är farligast. Eller operationer… Men nittio är ändå en avsevärd ålder.
Barn och trappor är ett särskilt kapitel. Jag trapptränade mina tre så fort de kunde krypa. Särskilt det där med att backa nerför trappor. Rätt gulligt med en liten unge som knappt kan gå, som backar nerför trappan mumlande ”backa, backa, backa”. Men trappor med öppna steg – som den på bilden – är alltid en riskfaktor.
Jag tycker det är kul med trappor och har alltid levt med dem. När vi nu tittar lite smått på hus tycker jag också de med flera våningar är mer spännande på något sätt, men efter 2,5 år i enplansvilla (och många år med handikappade föräldrar) vet jag ju också hur mycket enklare det är med ett plan. Tål att tänkas på…