Jag är lite periodare när det gäller att sticka, sy och brodera och det handlar om perioder som sträcker sig över flera decennier. Jag levde länge i tron att jag älskade det. Jag stickade tröjor, sydde kappor, klänningar och dräkter, samt broderade dukar och kuddar så det stod härliga till. När jag sedan under en period av mitt liv hade gott om tid att sy var det plötsligt inte lika roligt längre. Det tog ett tag innan jag upptäckte det, så jag satte jag igång många projekt som sedan hamnade halvfärdiga hos min mor eller hos syrran.
Men sedan inträffade ett sånt där omslag igen, för några år sedan och då drog jag igång en syjunta. Och jösses så ringrostig jag blivit under tiden! Jag ligger lite lågt. Syr i knappar som lossnat. Fållar upp fållar som släppt. Kanske jag tar fram en stickning till juntaträffen i morgon, nämligen den halsduk som ett barnbarn önskade sig förra julen. Hon var finkänslig nog att inte ta upp ämnet igen i julas. Men när jag helt apropå kollar vilken hennes favoritfärg är, visar det sig att färgen är fortfarande rätt. Så till någon kommande jul kanske?
Och så kan jag meddela att jag har hittat det perfelta sy-kitet. Undrar om det inte var på den där trevliga sajten ”engrish” (väl värd ett besök!), men de brukar ha sitt namn på bilderna.
Hursomhelst, numera, när mina sykunskaper liksom är back to basic, eller strax därunder, är detta sy-kit – var jag än hittade det – mycket användbart.
Känner igen mig i det ”periodiska handarbetet” som blir virka/sticka. Även långa tider utan något stick/virkbart. Det blir spännande se hur det går med projekt och ha det fint på juntan!
I går tog det ett bra tag innan jag hittade lägenhetsnycklarna. De låg i kappfodret, nere vid linningen, eftersom det gått hål i min kappficka. Så nu har jag ett mycket akut syprojekt att ta itu med. Och jag tror inte att jag ska lita till säkerhetsnålarna.
Sy en söm
dröm en dröm
när du tråden i nålen träder
och tyget tillrätta ligger
så är snart hålet i hopsnörd
tillsynes av en periodisk trigger
av nöden krävs en ”nörd”
Absolut, vem är inte periodare! Jag hade en granne som hade ett ”sy-kit” a la basic, själv använde jag tingesten till att häfta ihop mina papper med.
Förresten känner jag igen det där med ringrostigheten. Jag blev bjuden på syjunta och gick glad i hågen dit med ett dockbyxprojekt. När jag började sy ihop delarna (nåla är väl för amatörer) insåg jag att jag bara klippt till delarna till ena byxbenet.
Åh, vad jag känner igen det! Och oj, vad jag vänt upp och ned, bak och fram och ut och in, innan jag slutligen lyckats foga ihop på rätt ledder. Och jag brukar inte nåla heller… är lite för otålig för det. Du hittade händelsevis ingen enbent docka som behövde byxor?
Åh, men poängen är ju att man får växla droger? Ibland snöa in på stickat, ibland trädgård, ibland getter, ibland luddiga kulturprojektsidéer … och vitsen med en syjunta är väl framför allt att ses under lagom strukturerade former? I alla fall tycker min syjunta det. Så fort vi lyckas vara produktiva en stund bygger vi luftslott, drömmer utställningar och försäljning. Innan vi återgår till småpyssel och det sociala. Mycket mindre jobb med det, liks.
Spännvidden är stor i vår junta kan man nog lugnt påstå. Och vitsen är absolut att ses. Strukturen utgörs understundom mer av måltiderna än handafliten, men visst blir det ett och annat gjort.
Och du har nog rätt i att när jorden blir lite mer brukbar, då hamnar stickningen på hyllan. Getter…? Hmmmm…
Så glad jag blir för att din kappa fångade upp din nyckelknippa!
Man är periodare, ja! Det känns igen, det också!
Apropå Pysseliten och enbenta dockor, så har jag gjort detsamma som hon på en junta en gång i tiden för hundrafemtio år sedan, men då handlade det om en elefant….en tvåbent sådan…den fick hoppa på högersida resten av sitt liv
Jag med! Det var en djupt känd suck av lättnad som jag drog när jag hörde nycklarna skramla i kappfållen. De där nycklarna har ju varit på vift förr och det är väldigt krångligt att få nya.
En tvåbent elefant… lite rörande, faktiskt.
Är också periodare, har hittils haft två. En när jag höll på med handarbete och en när jag inte längre gör det. Men när man ser att det finns sewing-kits fullproppade med säkerhetsnålar (och inget annat) får man ju lust att gå in i period tre.
Just så! Man böjar med en säkerhetsnål och slutar med ett… hur var det nu… ett knivslagsmål, nej, det kan vi ju inte ha… fotbollsmål… nej nu vet jag: festföremål!
Hej, jag heter Kicki och försöker sluta sticka.
Jag har minskat ner genom att sticka små saker. Senast blev det mössor, fem stycken. Sedan lyckades jag sluta helt.
Men efter två veckor så tog jag ett återfall igen. Jag lade upp en tröja, en grå för det ska inte vara för roligt och jag får bara sticka ett varv i taget.
Kära Kicki. Ge inte upp. Det finns många som varit i din situation som lyckats hantera sitt garnmissbruk. Jag tror att du är på rätt väg. Och jag vill varna för destruktiva metoder som att försöka sticka med flisiga trästickor, eller med nylongarn, eller att sticka för hårt. Det skapar bara frustration och ökad lust efter ”the real thing”. Jag tror du kan komma till rätta med ditt beroende om du sätter upp realistiska mål. Tänk dig den dag du i triumf kan utropa: ”Det bidde en tumme!”
Hej jag är så glad att jag fortfarande kan sticka så nu gäller det att sno sig på innan fingrarna helt ger efter för artrosen. Och så har jag bestämt mig för att göra slut på garnet till hyttevantarna och sen får det vara slut med dom i all evighet amen. Det har
blivit många under årens lopp – det går nog kring en 300 personer här i landet med
värmande omslag på händerna och en del har hyttestrumpor också. Men jag vet hur det blir! En vacker dag kommer det en katalog med posten och nån vecka senare en pôse med garn till huset. Små saker är roliga att sticka som till exempel strumpor åt Sixten, Gäller passa på innan han likt morbror Markus har 47 i storlek – då är det inte lika gulligt.
Broderinål kan jag inte hantera längre – är det nån som vill ha ett korstygnsobroderi
med ett lodjur på? Eller en älg? Eller en liten piffig duk? Säg bara till så kommer det
med posten.
Symaskin gav jag bort till barnbarnsflickan men för att inte behöva fålla ev gardiner
för hand eller sy om utrangerade påslakan till örngott köpte jag en maskin på IKEA för 600 kronor och den fungerar bra för sitt ändamål.
Åh, fina hyttevantarna! Du måste föra kunskaperna vidare, för sådana måste man ju kunna skaffa sig vid behov. I hyttboden till exempel.
Och tänk dessa små gulliga bebisfötter, vad de kan växa till sig! Storlek 47! Kan det vara ett släktrekord, månne?
Ah! En medberoende, härligt. Jag har en massa orange Bergå stickgarn extra, kan det vara intressant kanske?
Oj, oj, oj – jag tycker jag hör klagomål från IKEA:s Branäskorg som står gömd under det stora köksbordet i mitt rum som jag har datorn och två skrivare på. Där ligger nämligen garn och ett bakstycke till en tröja som jag skulle sticka till det mellersta barnbarnet för några år sedan. Han har sedan länge vuxit ur detta bakstycke, där dessutom flätan är felvänd p.g.a. att jag misstolkade det moderna (d.v.s. ca tjugo år gamla) stickmönstret där man börjar mönstret från höger i stället för från vänster. Nu har jag bara ett barnbarn kvar som mönstret skulle passa till. Undrar dock om hon skulle gilla en grå-blå aranstickad tröja?
Ingrid
ALLA gillar väl en grå-blå aranstickad tröja! Och en felvänd fläta blir ju bara extra piffigt tycker jag. Det är ju tur att det kommer nya barnbarn vartefter, men nu kanske det är sista chansen? Det blir nog att plocka fram den där Branäskorgen.
Ja ja gör det, sticka mera!
Har läst nånstans att de där arantröjornas mönster skulle utgöra nåt slags identifiering av folk. Man kunde av mönstret läsa ut från vilken by eller trakt personen ifråga kom. Praktiskt om man hittade en döing i en hage eller på ett fjäll.
Man tänker sig då en fläta som är felvänd. Vilket huvudbry skulle inte detta förorsaka
för orsbefolkningen.
Det kanske går att lösa genom att man stickar in mottagarens födelsnummer i tröjan med den bakvända aranflätan?
Det här båset är väldigt roligt, tycker jag. Jag kan bara sticka saker som går att hålla i huvet så det blir mest halsdukar. Fast det är roligare att köpa garn och fantisera än att faktiskt sticka. När jag senast flyttade hade jag fyllt en kökssoffa med fantastiska garner, mestadels ekologiskt och massa vackra färger. Det fick bli köpstopp och så skänkte jag hela tjottaballongen till Erikshjälpen. De blev glada!
Jag ilar till Erikshjälpen!
Jag tror det var några år sedan, Kicki. Som Kulturchefen flyttade alltså. För du hade väl inte tänkt att LÄMNA garn?
Fem år sedan; deras bokslut 2009 blev extraordinärt. :)
Jag? lämna garn? Näää
Men jag vill förstås lära mig att väva! Tänk vad avkopplande att sitta och slå mattor en (halv) dag. Lite ansträngande också. Det skulle jag nog gilla.
Såhär är det med vävning: Det aktiverar båda hjärnhalvorna eftersom det är form och färg och lite matte, det är rytmiskt och man rör både armar och ben och man producerar något. I ett förord till ”Praktisk vävbok tillägnad den idoga svenska kvinnan” 1898 skrev en överläkare på Ulleråkers sjukhus, ja det är en och en halv sida så jag sammanfattar; vävning är nyttigt för sinnesslöa, syndare och idioter. Han skrev ordagrant ”Om folk vävde mer skulle sinnessjukhusen så befolkas”
Och nu funderar ju alla vilken kategori jag tillhör, men det tänker jag inte tala om.
Jag är kanske sinnesslö för jag fattar inte riktigt varför sinnessjukhusen skulle befolkas om folk vävde mer, speciellt som det verkade nyttigt? Eller var tanken att vanligt folk kunde bli sinnesslöa om dom började väva? Oh well, det verkar i alla fall som om vävning är nyttigt för mej.
Ursäkta
…INTE så befolkas… skulle det ju ha stått naturligtvis.
Ja men vad bra! Då är jag nog bara en syndare istället!
Pysse passa dej! Trasmattevävning är egentligen nåt för karlar, man måste vara stark
i armarna, fast det kanske du är. Jag lärde mig väva av min mormor, jag var en ”kvarter hög” och rymdes fint inne vävstolen där jag knöt trampor och kollade solven osv. När väven skulle drag på fick karlarna komma och hålla emot och när den väl var pådragen och alla tåtar knutna och trasor klippta for den lede i mormorsgumman och hon gav sig inte förrän mattorna var klara och hon som hade hjärtfel totalt utslagen flera dagar efteråt. Det var spännande att rulla av de färdiga
mattorna som sedan skulle befransas och höfses till.
Ja, min mamma gick till byns vävstuga när jag var liten. Det var ett riktigt spännande ställe att vara på och alltid massor av aktivitet. Jag har fått den första duken hon vävde där, mönstret har samma namn som jag och som byn vi bodde i då.
Jag tror att det är just kombinationen av färg, form, matte och fysisk aktivitet som attraherar mej. Och resultatet! Någon gång måste jag nog gå en kurs.
Starka armmuskler får man! Och friheten att kombinera färger och tvånget att följa vävstolens förutsättningar borde vara en spännande utmaning. (Nej jag väver inte, men jag har full förståelse för dem som inte kan låta bli.)
Till och med en enkel väv mellan två grenar kan jag tycka är spännande. Borde inte kräva allt för mycket muskelkraft, mest ”tänk”.
Bandgrind, kanske?
https://www.karinenglund.com/2013/07/vagen-till-fattigstugan-ar-kantad-med-allt-mojligt-trevligt/
Bandgrind är bra, den kan man haka upp var som helst och så är man sitt eget mothåll så att säga.
Något sådant ja! ”Beroende framkallande”, blev du det?
Ja