Var beredd på att möta både bekanta och kändisar i Brasilien. När jag kom fram till Sao Paulo och väntade på mitt bagage vid bagagebandet upptäckte jag att Angela Merkel stod tvärsöver på andra sidan bandet. Ovanligt nog var hon klädd i klänning och lite ovårdad i håret. Men samma hållning, med lite uppdragna axlar och samma lite oroliga blick.
Eftersom jag hade varit i Braslien tidigare visste jag att detta är ett land av dubbelgångare. Man häpnar i början över alla lookalikes som vimlar på gatorna, men man vänjer sig.
Första gången jag upptäckte det var för några år sedan på flyget mellan Sao Paulo och Florianopolis. När jag kom ombord på planet fick jag syn på farbror Erland, min pappas äldsta bror. Där satt han och läste tidningen, precis som han brukade, med glasögonen en bit ner på näsan. Visserligen hade han då varit död några år, men det hindrade mig inte från att utbrista: ”Men Erland, VAD gör du i Brasilien.” Lyckligtvis uppfattade han inte att han var tilltalad, för min portugisiska hade verkligen inte räckt till för att förklara vad jag menade. (Det gör nog inte min svenska heller…)
Och ett par dagar senare såg jag Nike Nylander på andra sidan gatan. Kul, tänkte jag (för vi har jobbat ihop en gång för länge sedan) och kryssade över gatan i rusningstrafiken. Men hon lystrade inte alls till anropet ”Nike!”
Hör hon dåligt, undrade jag och tog tag i hennes arm. Och inte ens då, när hon vände sig om och sade något på portugisiska, förstod jag fullt ut att jag tagit miste. Visst var det väl Nike… Eller?
Sedan vande jag mig vid att möta både bekanta och kändisar i varenda gathörn. Brasilien verkar vara ett land befolkat av dubbelgångare.
Rakel Molin dök upp i tunnelbanan och såg ut som om hon undrade vart hon var på väg.
Och Barak Obama, eller i alla fall en yngre version av honom, extraknäcker som vakt på den där dyra fruktmarknaden.
Det var den enda gången jag hade kameran redo, när jag upptäckte Obama, men det kändes lite påfluget att fotografera honom. Jag kunde ha tagit en bild i smyg bakifrån, men det hade onekligen varit lite poänglöst. Men det stämmer verkligen att Brasilien är ett land där alla slags människor finns.Vem som helst kan vara brasse.
Hade varit spännande att se Barack Obama. Han hade nog blivit smickrad om du hade fotograferat honom och sagt att han liknade BO så varför frågade du inte :-)?
Ingrid
Jag var lite stressad efter min misslyckade fruktshopping på Mercado Municipal. Tänkte väl att om jag tar fram kameran blir jag nog av med den också…
Men det hade verkligen varit kul att ha en bild på den unge snygge Obama. Well. Nästa gång, kanske.
Någon av de här?
Eller någon av Jonas Gardell-kopiorna?
Nu blir jag tveksam. Kanske det inte var Angela Merkel utan Paul McCartney som jag såg?
Om du, i likhet med mig, har en släng av ansiktsblindhet så är det inte alls omöjligt.
I måndags knackade grannen på och undrade om vi ville ha hjälp med några träd. Jag morsade glatt och eftersom det var dags att äta lunch frågade jag om han hade fått mat. Det var lite sent och han mumlade att Inga-Lill hade fixat nånting. Det var tur att Hyttis kom och tog mig ur villfarelsen att det var en arborist från stan.
Det börjar bli riktigt jobbigt. På ett matställe åt Örebrohållet ropade en gäst ”Hej Gamling!” Jag slog mig ner och korrigerade: ”Hej unge man! heter det”.
Vi pratade på och så småningom fattade jag att det var grannen tvärs över dalen. Till slut fattade jag till och med att han hade ropat ”Hej granne!” Och då är vi ändå i samma bransch och ses emellanåt.
Och så har vi episoden när den tredje grannen skulle begravas och vi kom att sitta bänkgranne med de fjärde grannarna. Hur det avlöpte ska vi inte gå närmare in på. Det kan kanske vår gemensamma prästbekante berätta någon gång. Honom kände jag inte heller igen när vi träffades…
Det här är allvarligare än jag trodde när jag började skriva kommentaren.
DET låter jobbigt! Jag tror att min dys-dos fylls till fullo av dysdirexin. Så, vahetere, dysfacie-nåt, eller prosopagnosia, då om man ska ta till grekiskan för säkerhets skull, det lider jag inte av. Tvärtom, jag brukar känna igen folk till pinsamhetens gräns. (”Jomen det minns du väl – du jobbade ju i charken på Vivo på Upplandsgatan på åttiotalet och jag brukade handla av dig!” Kan jag säga femton år senare. Måste vara jobbigt för dem som drabbas!)
Så vad jag menade var egentligen att Angela Merkel är oväntat lik Paul McCartney, eller tvärtom.
Ja, där är han, Obama! Fast han såg lite bistrare ut på fruktmarknaden. Tufft jobb, troligen.
Jamen, det har ju sin givna förklaring.
Du har ju varit på andra sidan
(Atlanten förvisso, men ändå).
Jag tänker främst på farbror Erland som verkligen befinner sig där…
Jamen precis, så var det nog som jag tänkte!
Geografiskt sett är ju Obama redan på den sidan. Och tant Merkel såg hyfsat levande ut senast jag såg henne. Visserligen med krycka. Dock rörde hon sig. Att Erland kan trivas på andra sidan håller jag för troligt. Odlingszonen verkar gynnsam.
Jag är så dålig att läsa av omgivningen så jag har stått precis intill kändisar vid ett par tillfällen utan att märka det. Min f.d sambo frågade om jag sett… Nej, vad då… jag var helt ovetande. Så jag är en bra kandidat att ställa sig bredvid om man är kändis och vill bli lämnad i fred… ;-)
Kan nog vara rätt vilsamt för kändisarna att träffa på sådana som dig!
Jag satt på hotell Heden i Götet en hel kväll och pratade med Ronnie Hellström. Han verkade väl insatt i förhållandena i södra Tyskland och när jag undrade om han jobbat där nere såg han lite undrande ut. Han berättade också att han numera sålde sportartiklar. Mest målvaktshandskar.
Jag undrade om han hade någon erfarenhet från branschen och kom med den insiktsfulla kommentaren att det går lättare att prata med kunderna om man har lite eget kunnande.
Till slut kom jag på att det nog var den berömde målvakten jag satt och pratade med. Själv sade han att han länge undrat om jag spelade okunnig eller om jag faktiskt var det. Han bestämde sig för att jag måste ha någon defekt och tyckte att det var väldigt avkopplande.
Hotell Heden är bra. Prisvärt och trevligt.
Och nu har jag googlat så att även jag vet vem Ronnie Hellström. Låter mer som en speedwayförare, tycker jag, men det är han alltså inte.
Tjolahopp; här är trevligt att läsa-umgås!
När du berättar om hur du ”känner igen” så kan jag berätta att jag i bland ser människor här i staden som påminner så mycket om människor som fanns där jag tidigare bott en längre tid, samt från min barndom. Då må jag tänka efter: Var är jag nu?
På min farmors begravning ankom hennes en-äggs tvillingsyster sist. Men farmor var jag nära att utbrista, en kort stund så trodde jag ju….
Undrar vad det var du tänkte säga till farmors tvilling egentligen!?
”Men farmor! Det här är ju din begravning! Du måste… eh… spela med, inta din rätta plats… du ska ju… ”
Oj, vilket totalt förvirrat ögonblick!
Förvirrad ja! En varm road tanke om farmors minne, om jag hade sagt det du föreslog, hon skulle nog faktisk dra på smilbanden då. Kom på i efterhand att i bilden av Rakel Molins ansikte såg jag Skriket av Edvard Munch.
Jag kom att tänka på dubbelgångarfenomenet igen i förrgår, då jag fick syn på Rakel Molin på en lunchrestaurang på Nytorgsgatan. Höll på att säga till henne: ”Jaså, du är tillbaka nu?” Men jag hann hejda mig, för troligen var det inte henne utan en dubbelgångare som jag såg i tunnelbanan i Sao Paulo. Eller om det var tvärtom? (Hur som helst är det ingen vidare smickrande bild på henne, men den har absolut tydliga ”Skriet”-drag!)
Doppelgänger, det är det jag alltid har sagt (nja, bara sen jag läste Djävulselixiret av E.T.A Hoffman) och såg på kvantfysikprogrammen om dubbelgångargrejen som vetenskap. Den finns. Den är nedtecknad i sockenböckerna, omnämns i spökjägarprogram och beläggs i vetenskapens värld med kvantdatorer med bits som är ett och noll samtidigt, partiklar, ljusfotoner, som är på flera ställen samtidigt. Rap your mind around it. =)
Jamen! Jag visste väl det!