För många år sedan var jag på en jobbresa i norra Tanzania. Vi åkte från Shinyanga till Musoma och passerade bland annat Serengeti på vägen.
På den tiden fanns inte mobiltelefoner; man kommunicerade med lodgerna via teleprinter, eller radio. Chauffören kände till trakterna rätt väl, bilen var en stadig jeep och vi hade extra mat och vatten med oss, vi hade bokat rum på en logde i Serengeti, så allt kändes mycket välordnat.
Men det hade regnat ganska mycket och jag märkte att chauffören var lite orolig över ”vägarna”. Ibland var det ordentliga hyvlade vägbanor i den röda jorden på savannen, men ofta handlade det bara om uppkörda spår och det gällde att ha bra lokalsinne för att det skulle fungera.
Chauffören blev alltmer tystlåten och vi med, för det märktes att han behövde koncentrera sig. Även om vi hade karta och kompass var det hela tiden en fråga om att hitta rätt spår att köra på, så att vi inte skulle fastna i leran.
Vi fortsatte, bland zebror, antiloper, elefanter och ett och annat trött lejon, medan vi oroligt sneglade på klockan. Halv sju blir det tvärmörkt, som att dra ner en rullgardin. Vi skulle inte hinna till lodgen i tid, den saken var klar. Det var mulet och det skulle kanske börja regna igen.
Bilderna är blekta vid det här laget, men inte minnena av resan.
Vi körde fast ett par gånger men lyckades tillsammans knuffa upp jeepen igen ur lergroparna. Vi åt vår matsäck, sparade hälften och lite vatten, just in case… Det tog sin tid, klockan närmade sig obevekligen halv sju och mörkret föll.
För det är precis det som händer. Mörkret faller. Som en svart filt över hela landskapet. Skymningen varar väl ungefär en kvart. Och när det är mulet finns inga ljuskällor alls. Kompakt mörker. Åtminstone för oss västerlänningar som är vana vid att det finns något som lyser upp mörkret, som den ljusare himlen över en avlägsen stad, en TV-mast på håll, ett flygplan, vad som helst som ger en strimma ljus. Här handlade det möjligen om blänket från något kattdjurs ögon och det var inte vad vi längtade efter.
Övernatta i bilen? Nej varför det, sade chauffören förvånat, nu var det ju inte långt kvar.
Och så SLÄCKTE han billyktorna och körde vidare. Vi såg ingenting och frågade honom om det inte vore bättre att tända strålkastarna. Nej, billjuset skulle bara förvirra honom. Bättre att vänja sig vid mörkret och kunna följa landskapet.
Vi körde vidare under total tystnad för att inte störa chaufförens koncentration. Efter drygt två timmar glimmade det till och där, på en höjd, låg vår lodge.
Puh!
Och nästa morgon sken solen när elefanterna kom fram och drack vatten vid det lilla vattendraget intill logden.
Vilket äventyr! Jag vill så gärna åka dit någon gång och uppleva vildmarken! Men vad jag har hört från dom som på senare år turistat i Afrika (på olika ställen) så är det mycket tillrättalagt och i många fall reser man i stora grupper. Kanske bättre att fantisera och läsa om upplevelser som din.
Gör det! Det går att ordna lite mindre skala, det behöver inte bli orimligt dyrt. Barnen och jag och en kompis åkte på lågbudgetsafari för några år sedan. Hyrde jeep och chaufför och valde en av de ”okända” nationalparkerna. Inte så spektakulärt som Ngorongoro, kanske, men då slipper man i gengäld trängas med 20 andra jeepar per elefant. Här var vi ensamma stora delar av dagen och träffade på alldeles tillräckligt många elefanter, zebror, giraffer och hjortar. Inget lejon dock.
Är det lite synd om dom som inte får uppleva den blå skymningen? Men dom har ju en del annat.
Goda vännen fotografen vann en vecka fotosafari i Serengeti, han var lyrisk.
Jag vill också vinna en fotosafari i Serengeti! När jag var där hade jag en gammal spegelreflexkamera utan någon som helst zoom. Så det blev inte så många bilder tagna.
Visst är det konstigt utan skymning och gryning, men man vänjer sig. Nästan…
Vilket äventyr! Spännande och annorlunda, milt sagt.
Skulle ni ha haft mig till chaufför skulle vi aldrig ha hittat tillbaka till civilisationen igen. Vilken kille, men givetvis han hade det säkert med sig av födsel och ohejdad vana:)
DU borde skriva en bok! Bara så du vet!
Samma med mig och min svårartade dysdirexi! Jag satt alldeles knäpptyst för varje tanke från mitt håll skulle säkert ha ställt till med svår förvirring.
Och, jo… jag gjorde ju liksom det. Skrev en bok, när ”hemlängtan” till Tanzania blev för svår. Har du inte fått den??
Vilket härligt minne!
Visst kan vi se bra i mörkret bara vi vänjer oss.
Så skönt att ni hade en chaufför som visste vad han gjorde och som hittade som i sin egen ficka.
Vilket äventyr! Och även om det var farligt så gissar jag att det är långt farligare i dag då många ”pirater” rånar turister och tar död på de vilda djuren…
Fina bilder!
Det märkliga var att det aldrig kändes farligt. Vi hade ju bokat rum på lodgen och då brukade man också uppge resväg. Om vi inte dök upp skulle de säkert ha skickat ut en spaningspatrull nästa morgon. Kanske ett litet tvåmotorigt plan som hade hittat oss på nolltid. Och att tillbringa en natt ute i vildmarken är något jag fortfarande funderar på… Önskar bara att jag hade haft vett att fotografera mera. Med tanke på att jag bodde flera år i Tanzania och reste mycket är bildskörden sorgligt skral.
Appropå mörker så borde nog Karin sluta mörka genom att ”bara” översätta böcker.
Har upplevt samma snabba mörkläggninng som Karin i Tansania. En bussresa mellan Mwanza och Dar es Salam 25 timmar i sträck med en blandning av folk, getter och får inne i bussen. Motorstopp mitt i natten ute på savannen sommaren 1969. Inga mobiltelefoner men dock en ficklampa och tändstickor att lysa chauffören med så han kunde laga bussen. Det var en buss där man lyfte bort motorhuven inne i bussen. Nåja, vi kom fram så småning om med nya erfarenheter i bagaget. I dag känns det nästan overkligt att vi då inte hade mobiltelefoner. Det var vykort som gällde på den tiden att informera anhöriga hemma hur ”dagsläget” var. Man glömmer hur fort utvecklingen har rasat iväg.
Det första svarar jag :-) på.
Visst blir det starka minnen av de där nattliga äventyren i trakterna kring ekvatorn. Alla dessa kunniga chaufförer, som vid behov lagade bilar eller bussar med snart sagt vad som helst. En bit ståltråd från ett stängsel i närheten, tuggummi, gummisnoddar, kraftig tejp… bara fordonet rullade och gick ett tag till!
Och jag undrar om inte brevskrivandet har tagit stryk med de nya snabba kommunikationerna. Förr ansträngde man sig i alla fall lite grann när man skrev brev, men nu slänger man iväg några rader med (i bästa fall) e-post, annars blir det ett sms eller FB-inlägg – inte mycket eftertanke där inte.
Vilken historia! Det är sådana äventyr som är roliga att tänka tillbaka på efteråt, när man vet att allt trots allt gick bra. Hurra för duktiga chaufförer och snälla lejon som inte var alltför hungriga, eller irriterade elefanter för den delen.
Ett fint minne på många sätt och det kändes aldrig riktigt farligt. Man tar hand om varandra i de där trakterna och hade vi fastnat och blivit tvungna att övernatta på savannen, skulle man ha börjat leta efter oss direkt på morgonen. Chaufförens bravad var verkligen imponerande.