En mamma stannade framför fönstret vid en leksaksbutik i Gamla Stan och pekade entusiastiskt på ett par dockor. Döttrarna tittade lite mer kritiskt och verkade inte alls lika förtjusta. Jag stannade också till, det var riktigt fina dockor, lite ovanliga.
– Men hörni, visst är dom urgulliga!
(Ohörbart mummel.)
– Vilken skulle du vilja ha? Vad säger du? undrade mamman och vände sig till den yngsta dottern, som såg ut att vara i sexårsåldern.
– Vetinte. Den kanske? Sa lilltjejen och pekade på en docka i full playamundering.
Då piggnade storasystern till och sade förargat att hon verkligen inte ville ha den andra dockan.
– Varför ska jag ha den som jobbar! Jag vill också va på stranden!
– Men lugna er tjejer, vi går in och kollar, det kanske finns fler stranddockor!
Sa mamman och försvann in i butiken med sina döttrar, troligen för att köpa de dockor som hon förälskat sig i.
Om jag hade haft tid hade jag följt med in i leksaks-butiken för att se dramats fortsättning. Kanske köpte mamman två snarlika dockor och dubbla outfits för stranden. Eller tog hon kanske rentav tillfället i akt att förklara för döttrarna att det inte funkar om alla ligger på stranden och latar sig. Några måste ju jobba också…
Det hade varit mera PK om det hade varit en pappa med två söner som diskuterat vem som skulle ha strandbruden respektive köksdjuret.
Ack ja. Tänk om verkligheten kunde lära sig att bli lite PK någon gång! Hur svårt kan det vara?
Eller vänta lite… hade det verkligen varit det?
Visst! Då hade ju allt varit som det skulle vara.
Haha! Ibland önskar jag att jag fått åtminstone en son … (som skulle hetat Ingemar btw.)
Ingemar? Trevligt namn, absolut, men lite 40-tal, kanske?
Mitt favoritpojknamn, men jag är ganska ensam om det. Förresten är Martin mitt absoluta favoritpojknamn, men det heter ju min lillebror!
Martin hette min pappa och, som av en slump, även Redaktörn… Och min systerson. När pappa levde och syrran var på besök med sina barn kunde det uppstå intressanta situationer när hon röt MARTIN! … och tre generationer hukade sig lite skuldmedvetet.
Jag förstår inte den mamma som frivilligt ställer sig framför ett leksaksaffärsfönster och FRÅGAR om det är någon leksak barnet vill ha. I de flesta fall gäller det ju att försöka undvika sådana fönster.
Ja, verkligen! Men i det här fallet verkade det mer vara mamman som var väldigt sugen på att köpa dockorna och därför behövde hon döttrarna som alibi. Men de var väldigt svårflirtade, måste jag säga. Undrar hur det gick, egentligen. Den stackars mamman kanske blev utan dockor…
Jag skulle också ha gjort som den mamman!
Jag vet! Jag kände igen mig lite i henne. Vi hade en fantastisk dockaffär i våra kvarter för några år sedan och jag gick in ibland bara för att titta. Riktiga konstverk, men prislapparna, prislapparna… Fyra, fem tusen kronor var inget ovanligt för de större dockorna.
Jag läste en bok som hetta ”Mats och Eva-Karin i leksakslandet” när jag var liten. Ända tills sidorna vara alldeles trasiga och man knappt kunde se den söta nallen och fina tummelitendockan på bilderna längre. DET skyltfönstret drömde jag om! Jag köpte boken till mina barn, men jag tror inte att dom fastnade för den på samma sätt.
Den där mamman borde läsa Glasblåsarens barn!
Eller kanske flickorna borde läsa Glasblåsarens barn. Mamman kändes som den barnsligaste av dem tre.