Häromdagen skrev jag om solens gång, fast övertygad om att solen uppför sig logiskt och förutsägbart. Det gör den inte, visar det sig. De diskussioner jag fört med olika personer om detta kommer i en helt annan dager när jag tagit del av vad Byfånen hjälpsamt bidrog med i kommentarerna till detta inlägg. Japp, jag hade fel. Någon annan rätt. Men ytterligare någon annan hade ändå fel och där hade jag lite rätt. Låt oss stärka mitt självförtroende med beskrivningen om hur jag hade rätt, i stort sett.
Här har vi ett ställe där man kan söka sol eller skugga allt efter tidpunkt på dagen. Om man planerar måltider kan det vara bra att veta när det är skuggigt eller soligt.
Och när vi planerade insåg jag att det finns personer i min omgivning som anser att skuggan faller annorlunda vid olika årstider. Alltså inte att den blir kortare eller längre, utan att den ändrar riktning. Den här bilden är tagen vid åttatiden på kvällen. Klockan tolv på dagen är det skugga på däcket framför huset. ”Men”, sade någon, på senvintern i år ”i sommar blir det ju sol här mitt på dagen, för då har ju solen hunnit längre på himlen.”
Jag invände att solen inte hinner längre i juni än i april, att det inte hjälper i detta fall att solen står lite högre. Skugga blir det i alla fall. Solen kikar runt hörnet först i tretiden. Denna bild är tagen 15.18 den 23 juni. Så det stämmer ju, så långt.
MEN så kommer de där länkarna från Byfånen och jag känner mig som om jag vore medlem i Flat Earth Society:
”Va? Skulle jorden vara rund? Nä, det tror jag väl ändå inte!”
Fenomenet kallas analemma och är svårt att förklara, men lätt att fotografera.
Så här står solen på himlen vid samma tidpunkt på dagen, vid olika tidpunkter på året. Bilden är alltså taget med en fast monterad kamera som gjort 32 exponeringar under ett år, vid samma tid på dagen.
Att det blir en åtta har med jordens elliptiska bana att göra och möjligen är Kepler inblandad också. Men visst rör sig solen lite i sidled också över året. Inte mycket, särskilt inte här i norr. Men dock, hon rör sig… Här har jag hittat en någorlunda begriplig artikel om analemma på en finsk webbplats. Och här på engelska. Tydligen var detta allmän kunskap för inte så länge sedan. Kanske är fortfarande? Kanske bara är jag som…
I den finska artikeln punkteras också mitt bästa argument för att solen alltid står i samma väderstreck vid samma tidpunkt på dagen (om än på olika höjd vid olika årstider). ”Solur!” sade jag triumferande. ”Hur skulle ett solur kunna fungera om inte solen höll sig till samma position?” Här har vi svaret, citerat från artikeln: ”Solur som det är nån kvalitet med brukar vara försedda med analemma-diagram för att man ska kunna räkna ut den verkliga tiden ur soltiden.”
Läge för en liten pudel på engelska också tror jag:
Apologies to the person who tried to tell me this. I was stubbornly insisting, perhaps not that the earth is flat, but at least that there is no such things as analemma. Now I know better, and had it not been for our discussions I wouldn’t have found out! Here is more.
Nu är det det här med absolut sant, exakt sant och tillräckligt sant för att duga som vardagssanning.
Jag ville inte lägga mig i den här diskussionen eftersom man först måste vara överens om med vilken grad av noggrannhet man anser att man ska vara överens. Och redan där är så många diskussionsdeltagare oförberedda på just den frågan och många har svårt att inse att det är den frågan som diskuteras överhuvudtaget. Och då blir det surt och stingsligt och mest bara otrivsamt.
Byfånen gjorde det enda rätta. Han visade exakt hur det förhåller sig.
Så nu, när vi vet att det förekommer en viss avvikelse i sidled under året, kanske det går att komma överens om hur mycket den ganska lilla avvikelsen betyder i praktiken?
För en gångs skull (ja, jag vet att det har hänt någon gång tidigare, men det förtränger jag) är jag överens med dig: I praktiken är avvikelsen så liten att den för alla praktiska ändamål är tämligen oviktig.
Soluret då? Undrar du. OK, säger jag. Om du väntar dig bättre än fem till tio minuters noggrannhet av ett solur så kanske du märker avvikelsen. Men har du någonsin ens försökt läsa tiden på ett solur? Verkligen?
Det som fascinerar mig lite med diskussionerna var att jag inte insåg att den engelsktalande analemma-personen försökte bibringa mig nya kunskaper; jag tog helt enkelt för givet att han var ute och cyklade i samma solcykler som min mer hushållsnära diskussionspartner. Vilket blockerade mina möjligheter att lyssna ordentligt. Men diskussionerna fördes i synnerligen vänskaplig anda och med stort engagemang från båda håll. Diskussionerna hemmavid blev mer kortfattade: ”Vi får väl kolla hur det ser ut i sommar.” Och det gjorde vi ju…
Jo, solur fanns ju och jag minns vilket djupt intryck det gjorde på mig första gången och då kan jag inte ha varit gammal. Att det funkar. Att det finns en sådan regelbundenhet. Att solen faktiskt kunde klockan och inte bara dök upp lite hipp som happ. Tolvmans? Bäckeby? Eller rentav Karlshem? Det var en sån här historia, men av järn, tror jag och inte lika dekorerad. Tror till och med att du instruerade mig att läsa av inuti bandet, inte utanpå som jag först försökte.
Per Sjögren hade ett. Kan ha varit där. Tolvmans var lite nergånget och övervuxet med vildvin. Bäckeby? Minns inte. Där får BF gripa in igen.
”Solen kunde klockan”. Det var en ny tolkning. Aningen etnocentrisk (eller androcentrisk) om du frågar mig.
…eller naiv, kanske?
Per Sjögren? Sjölandet?
Ja, hette han inte Sjögren? Han med herrekiperingen.
Naiv, det tycker jag att man kan få vara i den åldern.
Noggrannhet är relativt, beroende på behov. När jag nu gett mig in på att vara *exakt* får jag väl fortsätta i spåret. I min position 60° N 16°E uppträder den maximala positiva avvikelsen i tid 20 minuter, och uppträder sent i oktober till tidigt i november. Den negativa avvikelsen är maximalt 10 minuter och uppträder i februaris tre första veckor. Det vill säga solen står rakt i söder före klockan tolv i oktober/november och efter tolv i februari. Om denna noggrannhet är till fyllest kan ju alltid diskuteras. Tyvärr är väl risken/chansen att solens avvikelser skulle sammanfalla med SJs minimal…
Av detta drar jag slutsatsen (tills någon motbevisar det) att solen lärt sig klockan, om än med vissa egensinniga sidohopp, medan SJ inte gjort det.
Tjugo minuter. Det var mer än jag trodde. Men ändå inom vardagsmarginalen under större delen av året. Kanske man skulle ta och putsa upp soluret som nu står i nåt skjul?
Men, med sol ungefär 20% av årets timmar och Braunschweigstyrt ur inomhus så känns det som det kan få vänta med soluret.
Solur var en sån där grej som äldre herrar presentades på någon högtidsdag av sina
medherrar i styrelser och organisationer. Morfar fick ett solur kanske fyllde han 75 och fick ett helsikes besvär med var han skulle placera det. Redan fanns en regnmätare fastsatt på en naturlig hög stubbe strax framför ingången till bersån och på andra sidan stubben låg och ligger än i dag något som då var ett runt stenparti i puddingform resterna av en fontän som fyllts igen, den av oss senare kallad puddingen. Där hamnade soluret och skulle någon vilja veta vad klockan var fick denna någon ett fasligt besvär med att ta sig upp på puddingen samtidigt som man måste försöka akta alla små rara plantor som prydde denna skapelse. Sockeln av trä sprack och hela eländet togs ner.
Under tiden som uret ”prydde sin plats” rostade det och någon tog sig för att måla det med en vacker dalablå färg. Det står nånstans i våra gömmor och är det nån som vill ha det till sommarn så kan jag leta reda på det vid tillfälle.
Ack, det är inte ofta jag önskar att jag vore en äldre herre, med lämplig högtidsdag i annalkande, men nu gör jag banne mig det! Dalablå dessutom… *längtansfylld suck*
Jamen du är ju en äldre dam visserligen inte med någon särskild högtidsdag i sikte men två namnsdagar tämligen tätt på sommaren ska väl duga. Nu gäller det att komma ihåg var jag gjorde av det. Man ska inte flytta på saker som man sett på samma ställe i åratal men nu gjorde jag det. Och till Valborgsmäss eller så ska det
väl vara hittat.
Men åh, inte ska väl jag… eller: jatack, jättegärna!
Och du har så rätt. Det där med att flytta på saker som har sin självklara plats sedan årtionden funkar inte. Den nya platsen fastnar inte i skallen. Jag brukar ta en bild och döpa objektet så att det blir sökbart i datorn. Det hjälper ju ett tag, till jag flyttar prylarna nästa gång och glömmer att fota.
Jag har nu åtminstone sett ordet analemma – vill inte direkt hävda att jag begriper vad det omfattar… Kul med all information hur som helst!
Visst är det lite spännande att försöka förstå! Tydligen fanns den här informationen i folkalmanackorna förr. Och för sjöman som använde solen för att navigera var det viktig kunskap. Jag hade aldrig ens hört ordet tidigare.