För många år sedan läste jag ett häfte med dikter från en mellanstadieskola. Det var en trevlig och typisk blandning för en sjätteklass: bra dikter, gulliga dikter, icke-dikter, grötrimsdikter och plagierade dikter. Men av dikterna skilde sig så mycket från de andra att minns den än:
Den där tanten på vägen i röd hatt hon vet ingenting ingenting om migJag funderade litet på hur den skulle tolkas. Den skrevs av en trettonårig pojke i en liten skola i en by som faktiskt heter By. Var det en vilsen ensam kille som tyckte det hade varit trevligt om tanten vetat något om honom? Eller var han glad för att hon inte visste? Jag är övertygar om att dikten ska läsas som ett jublande konstaterande över att det finns en smula anonymitet i den annars mycket socialt kontrollerade miljön.
Samma känsla, nämligen, som jag får när den betaltjänst som jag använder skickar alldeles ovidkommande reklam till mig.
Dom vet INGENTING tänker jag triumferande när jag ser deras förslag: Harry-Potter-slips eller hockeyprylar. HA!
De där dataspionerna är listigare än du tror. De hade förstås upptäckt att på barn-barnets önskelista fanns både hockeygrejer och Harry Potter. I NSA/FRA-samhället går ingen säker.
Kan det vara så illa? Sonsonen önskar sig faktiskt en hockey-klubba!
Man kan ju undra, med tanke på vad som hände: din kommentar fångades upp av spam-filtret och jag såg den först nu. Undrar vad det är exakt som anses vara olämpligt i din kommentar…
Ja i dag, när man läser vår post för att veta hur de ska få oss på kroken, så känns det skönt med reklam som inte träffar målet!
Det här med att vara anonym, påminner mig om när jag bodde i Leksand, och en av de kända (fick jag veta efteråt) hockygossarna (som var rätt så rund under fötterna), travade in i vårt olåsta hus, satte sig och började snyftande berätta om hur hemskt det var att bo i Leksand, där alla visste allt om en. Ha! Han skulle bo i min by, där alla vet mer om mig än jag själv vet!
Margaretha
som gillar
dikten
Stackars hockeyspelaren! Den kan dock inte ha varit Leksands stora hockeyhjälte Dan Söderström, för han kommer från samma lilla ort som jag och där visste man banne mig mer om varandra än man någonsin kommer att veta i Leksand. När jag var ung tyckte jag det var jobbigt att jag inte kunde få åka motorcykel med en medlem i gruppen motorburen ungdom (knuttar, då) i många meter förrän någon tant hade ringt hem och rapporterat till mina mamma vad jag hade för mig.
Fast numera tycker jag det känns rätt tryggt när alla vet vem man är, måste jag medge. Kanske för att jag inte är ute och åker med skinnknuttar längre…
Den som tror sig veta, den bedrager sig som det heter här i obygden….
Dikten ger många svar och lika många frågor, kanske ännu flera sådana
Klokt! Det man tror sig veta visar sig ju så ofta vara fel, eller i alla fall mer komplicerat, när man får veta lite mer. Och lite mer.
Jag halkade in här från Krönikören…. Bara så du vet hur hittade hit… :-)
När jag läser dikten så misstänker jag att det är ett sätt att imitera dikten som en gammal gumma skrivit. En gumma som sitter på hemmet och skriver till personalen en dikt… precis om att ni vet ingenting om mig…. osv… radar upp massor av olika saker hon upplevt och varit med om från hon var liten flicka tills hon sitter där på hemmet och betraktas (som hon tror) att hon inget förstår… En fin och tänkvärd dikt.
Om de här två hör ihop, ja, det vet jag inget om… men tanken gick så…
Hej Mia och välkommen hit! Intressant tolkningsalternativ av dikten som du presenterar. Jag tänkte nog inte längre än att det är den trettonåriga killen som för sin egen talan i dikten (delvis för att jag kände igen mig själv som trettonåring). Men kanske de hade läst just den sorts dikt du skriver om. Det har inte jag, däremot. Vem skrev? Vet du?
Gick in på din blogg och läste om ananas. Tänkvärt!
Håller med dig om att det är en mycket fin dikt oavsett hur man tolkar den. Det är mycket som rör sig i en trettonårings huvud, och för den skull även i en sex- eller fyraårings, som man inte känner till. Kan du inte göra en illustration till dikten?
Vad gäller reklam säger jag samma sak som du – de vet ingenting om mig när de på FB annonserar om högklackade skor, herrsinglar på nätet eller läckra underkläder…
Kram
Ingrid
Ja, de där herrsinglarna kan ju packa sig iväg till någon öde trakt, tycker jag. Jag är inte intresserad. Och, vill jag gärna tillägga efter ett brev som hamnade i brevlådan häromdagen: det är inte redaktör’n heller! Grrrr… ni skulle ha sett! Eller kanske jag ska lägga ut det på bloggen? Ja, det gör jag nog.
Det låter spännande. Och låt inte illustrationen av den fina dikten bara bli en tanke. Roligt också att få en bakgrund till dikten av din bror så man slipper fundera över tolkningen.
Ingrid
PS. Min första tanke var faktiskt att illustrera den där dikten med en tant med röd hatt på bygatan. Men så hann jag inte. Men det kanske kan bli, lite senare…
Jag kan inte komma ihåg att jag skrev den där rödahattantgrejen. Men det var säkert jag som gjorde det. Anledningen till att jag undvek att stanna i byn på sommarloven finns där. Anledningen till att jag så snart det lät sig göras flyttade hemifrån finns också där. Anledningen till att jag fortfarande har stora problem att acceptera dåligt grundade uppfattningar om mig själv och andra finns i mycket hög grad där.
Anledningen till att dagens frånvaro av verkligt utredande diskussioner om vad olika människor faktiskt menar med sina olika uppfattningar om rasism (som för mig kan vara allt från konstaterande av vissa särskiljande drag till totalt och okontrollerat hat) finns också i bilden av den tanten som vandrat samma väg i hela sitt liv och tillsammans med sina grannar skapat sig en bild av tillvaron. En bild, som hon vanligen försvarar med stor intensitet om den ifrågasätts. Martinson beskriver det bra i Vägen till Klockrike och på andra ställen.
Vi gör ett stort misstag när vi bara avfärdar i stället för att ta upp diskussioner. Och, om vi tar upp en diskussion, börjar med att visa hur fel den andre har. Utan att lyssna eller försöka förstå vad hon/han säger. Det, om något, driver missnöjda längre bort från rimliga tanker och uppfattningar. Inte säker på att jag fick fram vad jag menade. Men jag menade det verkligen.
Word, SG. Jo jag vet. Been there, även om jag hoppas att jag inte done that.
Det fanns ju en annan sida av vårt uppväxt och den stod våra föräldrars konstnärliga intressen för. Att Rune Bergström fick en chans som konstnär var pappas förtjänst. Att en vagabond, som konstnären Henrik Wochnum hamnade hemma hos oss, berodde ju framförallt att man i vårt samhälle tänkte att om det är några som vet hur man ska göra i detta läge, så är det Englunds. Det tycker jag föräldrarna ska ha cred för. Och brukssamhället hade sina goda sidor också, som kom av många flyttar och ett behov att trots allt acceptera nya människor med andra vanor.
Men å tredje sidan: har man en mamma som sitter i barnavårdsnämnden så blir man tagen i nackskinnet när man försöker slinka in på en barnförbjuden film. Så är det ju bara.
Ja, Henk – och Rune. Och många andra. Det var kanske inte så fel just hos oss. Men jag minns ändå känslan av frihet när jag började skolan i Stockholm och på spårvagnen tänkte att ”Den där har jag aldrig sett förut! Och inte den där heller. Och vi kommer nog aldrig att ses mer.” Det var en frihet som jag aldrig upplevt tidigare.
Var inte Henk kompis med Ragnar van Holten? Jag har hans bok med ”Atlantiderna begråtande sina förlorade påskar” på framsidan. Eller bär det i fel riktning där?
Jag tror inte de kände varandra, Ragnar och Henk. Harro Volz och Henk var kompisar. Men Harro var väl mer möbelformgivare, vill jag minnas. Ragnar däremot bodde hemma hos Christers (Magnusson) mamma…
Va!? van Holten! Dä va faen!
Han var riktigt bra. Trodde Henk och han var polare. Men då var det Margit och Ragnar som var det? Mysko. Minst sagt.
Usch så jag stavar. Jag borde veta bättre. Har ju till och med en äkta Henk Wognum på väggen i hallen. Jorå, van Holten bodde på Bolinders plan i några år. Trevlig prick. Och med tanke på att Stockholmskonstnärerna inte var (är) så jättemånga är det mycket möjligt att Henk och Ragnar kände varandra men kanske inte var polare. Men vad vet jag om det egentligen.
Och apropå det där med att lyssna och diskutera och försöka förstå. Jag ska försöka klistra in en debattartikel av en tidigare kollega som publicerades den 30 november 1983. Tänkvärt även idag.
https://www.karinenglund.com/wp-content/uploads/2013/12/gogis.jpg
Du har nog googlat på HP- och hockeyprylar. Vi lämnar spår efter oss. Överallt. Lite skrämmande.
Dikten satte sig direkt. Jag tolkar den som att tanten sagt något till honom, kanske beskyllt honom för något som inte stämde. Hur som, bra var den!
Nej, jag HAR inte googlat på ishockey eller Harry Potter, jag lovar! Men i sonens iPhone finns en önskelista där det antyds att sonsonen vill ha sånt. Det kanske räcker i dessa tider?
Kul med din tolkning av dikten, som ju är ytterligare en variant.
Gör det något om tanten vet, eller inte vet? Spelar det någon roll? Behöver man över huvud taget bry sig om det? Eller har jag missat något viktigt?
Ja, det har du.
Ja, jo, eller kanske inte. Det beror lite på. Som tonåring tyckte jag det var jobbigt med den tidens FRA-system som övervakade varje steg jag tog och rapporterade hem när jag hängde vid korvkiosken efter bio och liknande äventyrligheter. Och som sagt varje åktur med den lokala skinnknutten. Nu för tiden tycker jag det är rätt skönt att folk bryr sig och har lite koll. Så nu får jag börja oroa mig för FRA i stället.