Pysseliten föreslår Leva länge som lördagstema. Så länge hjärtat kan slå… tänker jag då.
Jag förundras ibland över hur lite vi vet – OK, kanske inte ni, men jag – om hjärtat, denna livsviktiga muskel. Ibland svischar en fackterm förbi och man förstår att det något som är viktigt för att det hela ska fungera. Som sinusknutan, till exempel. Den verkar vara själva kommando-centralen för hela hjärtrytmen.
Sinusknutan är den där lilla röda pricken längst upp, som skickar ut signaler till resten av hjärtat. En bit ner i mitten sitter en omkopplingsnod, AV-noden atrioventrikulärknutan som fördröjer och skickar signalerna vidare. Sedan vidtar His’ka bunten som fångar upp signalerna och vidarebefordrar så att hjärtat drar ihop sig och kramar ut blodet igen i blodomloppet. På ett ungefär. Medicinkunniga bloggläsares kommentarer och kompletteringar välkomnas!
Hiskabunten, fnissade jag första gången jag hörde det, för det låter ju rätt kul. Som en misslyckad frisyr eller ett rockband från Bergslagen.
Men så läste jag lite mer om den doktor som från mitten av 1800-talet och några årtionen framåt gjorde den ena viktiga upptäckten efter den andra.
Här är han, Wilhelm His, som 1893 klurade ut att att ett knippe muskelceller fungerar som ledningar till en speciella vävnad i hjärtats kammare, purkinjefibrerna. Som i sin tur svarar på de elektriska signaler så att hjärtat drar ihop sig.
Men då måste jag ju kolla vem den där Purkyně var, som givit namn åt purkinjefibrerna och det vete sjutton om inte han redan hade klurat ut hur allt hängde ihop redan någon gång på 1840-talet.
Han hann med lite annat också, som att undersöka hjärnans nervceller, skriva ett par böcker om optik och översätta Friedrich Shillers dikter från tyska till tjeckiska. Och han ser ju riktigt trevlig ut dessutom.
Hur som helst kan det vara bra att veta hur hjärtat fungerar, om det skulle börja krångla. Jag har nog inte riktigt förstått tidigare att hjärtat är så helt beroende av det elektroniska systemet. Eller att det där med pacemaker numera ses som en praktisk och fullständigt odramatisk komplettering i de fall då ledningssystemen trasslat till sig på något sätt. En del läkare verkar tycka att alla borde ha en pacemaker, eftersom den där medfödda elektroniken ändå krånglar rätt ofta.
Och leva länge då, vad är det egentligen? Man måste nog bli en bra bit över nittio innan man riktigt kan räknas som långlivad. Jag minns vad min pappa sa när mamma gick bort, bara 85 år gammal. Han var då 91 år och sörjde förstås, men han var också både förvånad och lite indignerad att det blev som det blev: ”Men, jag hade ju tänkt mig att vi skulle få en ålderdom tillsammans!” Och så aktiva som de båda var förstår jag hur han tänkte. Någon gång, i ett obestämt sedan, skulle de slå sig till ro, sitta tillsammans i vardagsrummet och bara vara gamla.
Nästa lördag skriver vi om Finurliga lösningar. Här finns övriga lördagstemabloggare: Gnuttan Helena Karin på Pettas Livsrummet musikanta Olgakatt, Pysseliten
Mitt har klappat i prick 40 år och 3 dagar, man borde nog förundras lite mer över att det funkar, hjärtat. Och kanske tänka på hur man tar hand om det? Nu tar jag en morgonpromenad!
Morgonpromenader tackar hjärtat alldeles särskilt för! Och grattis lite i efterskott på fölseda’n!
Tackar! Det firas i kråkslottet idag. :) Ska precis hämta lite smörgåstårta från en förträfflig mathantverkare på trakten. DET är bra för hjärtat, det!
Som bomull kring hjärtat…
Och så snodde du mitt ämne igen, men jag tar väl något annat då. Men att förkorta atrioventrikulärknutan till AV-knutan tycker jag var förskingring, det är ju ett underbart ord.
När jag gick en sjukvårdsutbildning för lääänge sedan berättade en lärare om atrioventrikulärknutan, hiskabunten och sinusknutan och sa att det där behöver ni inte lära er. Det är det enda jag minns från den kursen.
F’låt så mycket!
Och visst borde det heta atrioventrikulärknutan hela tiden överallt. Rättar i texten!
Att det är vanligt med krånglande elektronik har jag förstått när jag frågat på hälsokontrollen om det är okej med dom där ”rusningarna” som mitt hjärta ibland får för sig att göra. Helst vill man ju ha ett jämt slag som påminner mer om en ångmaskin än en hysterisk hackspett.
Promenader och vinterbad tror jag är bra för hjärtat!
Pysse
Jag frågade samma sak på min vårdcentral. Jag hade också ganska ont i bröstet och hade ibland problem att ta mig ut till brevlådan, cirka 50 meter från huset.
Den doktorn berättade då att jag led av panikångest och att det nog skulle hjälpa med akupunktur. I varje fall ledde han över samtalet till akupunktur och när jag föreföll skeptisk illustrerade han akupunkturens verkan genom att gå till strömbrytaren innanför dörren och släcka/tända belysningen i rummet. ”Se där! Jag påverkar den här punkten och får resultat i taket!”
Det var då jag började tvivla på Ingvar Lidén på allvar.
Så småningom blev det akut och jag hamnade på intensiven i Sundsvall. När jag vaknade stod doktorn över mig och talade om för mig att jag behövde en by-passoperation. Snabbt som attan.
Den gjordes i Örebro och jag fick fyra nya kärl insydda och det är en operation som jag verkligen kan rekommendera om du känner att du har problem med hjärtat.
Lidén kan stoppa opp sin panikångestdiagnos nånstans där solen aldrig lyser. Det var fler som blev utsatta för den och några av dem lever inte längre.
Så, var väldigt försiktig med vilka läkare du pratar med. Jag var naiv nog att tro att läkartiteln automatiskt medförde någon slags kvalitetsstämpel. Jag vet numera att det inte alls är så.
SG, är han fortfarande verksam, den där Lidén? I så fall ska jag varna mina Örebrovänner bums!
Lite hjärtsnurr kan ju vem som helst få och där hjälper nog inte akupunktur heller, men däremot kan man faktiskt hitta en punkt någonstans på halsen där det går att trycka till så att snurret upphör.
Men den där pedagogiska övningen med strömbrytaren tar nog priset när det gäller tossiga läkare! Och dessutom till en el-ingenjör!
Pysse, det verkar vara så att ungefär 10% av befolkningen har ledningar som går lite huller om buller i hjärtat (eller i alla fall någon ledning för mycket) och plötsligt skickas signalerna lite på måfå och hjärtat tycker att det ska svara på alla signaler och sätter igång och tokslå. Takykardi, heter det visst och det finns lite olika varianter, de flesta ofarliga. Kan vara bra att kolla upp ordentligt vilken sort det är!
Aha, det finns till och med ett namn! När jag var runt 20 gjordes ett EKG för att kolla hjärtat, men då såg dom inga konstigheter och sedan har jag bara fått höra att det är helt normalt. Lågt blodtryck bara. Funkar inte som blodgivare heller, efter 30 minuter hade dom inte fått ut mer än 1/2 dl blod. Tack för tipset SG, jag kanske tar mej i kragen någon dag. Depression och ångest kan säkert få hjärtat att knacka konstigt, men då finns ju oftast fler symptom som bättre mäter tillståndet.
Idag har jag i alla fall stärkt blodpumpen med ett svalkande novemberbad! Jäklar vad frisk man känner sig efteråt!
Det tycks funka åt andra hållet också, så att sådana där hjärtsnurr framkallar ångest för många. Jag hade lite tur, första gången det hände mig. Jag gick till Sabbatsbergs sjukhus (som låg intill jobbet och fortfarande var sjukhus på den tiden). De hade just stängt för kvällen, men jag träffade en doktor som var på väg hem och hon ställde en snabb diagnos (ja, SG, den visade sig sedan stämma bra) och lärde mig knepet att leta upp en punkt på halsen där man med lite tur kan trycka till och få förloppet att återgå till normal hjärtverksamhet. Så det verkade rätt odramatiskt det hela och inte alls ångestframkallande.
Aha! Jag tror inte jag får ångest – har sett en ångestattack från ”bredvid” en gång och det är bland det läskigaste jag varit med om! Men den där punkten skulle jag gärna vilja veta var den sitter.
När jag är tillbaka vid min ritbräda ska jag försöka illustrera. Men lite till vänster på halsen, mellan nyckelben och haka är det, bakom struphuvudet liksom.
Sedan jag slutade stressa och oroa mig för arbetsmarknadens regervärk. (Det stavas så) har jag inte haft ett enda hjärtrus.
Det verkar vara mer stressrelaterat än felaktig ledningsdragning och då upphör det ju när stressen upphör. Grattis!
Nu har jag klämt och klämt en lång stund på halsen och försökt lokalisera punkten med ledning av dina instruktioner. Jag hittar´n inte. var snäll rita!
Det går egentligen inte att veta förrän man har ett hjärtsnurr i full fart, som man stoppar genom att trycka till på rätt ställe. Det är inget som känns, bara sådär. Men det känns desto bättre när man lyckas få ordning på hjärtrytmen! Det kan nog vara en bra idé att låta en kunnig läkare guida lite. Men här någonstans är det i alla fall:
Lite mer info hittar du om du letar på ”carotid sinus”. Man kan till exempel skilja på olika sorters hjärtsnurr genom att se om det hjälper att att trycka på rätt ställe på halsen: Massage of the carotid sinus /—/ is sometimes useful for differentiating supraventricular tachycardia (SVT) from ventricular tachycardia.
Ja, man kan göra ganska mycket själv! Tack för så bra info!
Ja, här lär man sig alltid nya saker! Det är nog bäst att jag tar ett varv till från början till slut av både inlägg och kommentarer. Jag tror också att man lever länge om man njuter av ord som i det här inlägget. Allt man mår bra av…och vad länge är är förstås relativt. Så himla rart skrivet om dina föräldrar.
Allt man mår bra av förlänger livet, absolut!
De var fina, mina föräldrar. Jag hade tänkt leta upp något foto på dem, men fotografierna och jag befinner oss på olika ställen hela tiden. Får väl bli i ett senare inlägg.
Kickis och mina var inte så pjåkiga, dom heller. Majlis, sdh.
=)
Majlis=smajlies tillbaka, kära syskon!
Tänker du att det där är normalt mycket kunskap för gemene man så kan jag tala om att då vet jag mindre om hjärtat än gemene man. Fram till nu.
Jag med. Jag menar att jag visst absolut ingenting om hjärtats elledningar förrän saken liksom blev lite aktuell för mig. Jag trodde nog att hjärtat drog ihop sig så där rytmiskt för att… ja för att det gjorde det bara. Att det var elektriska signaler inblandade hade jag inte någon aning om.
Här fick man lov att bli klokare. Kul! Och visst är det kul att efter man slagit upp en sak, ledas vidare till nästa och nästa.
Tänk också hur olika vi ser på detta med vad som är gammalt. I min biologiska familj är det bara en, i de fyra generationerna äldre än mig, som nått en så hög ålder som över 80 (fast chansen finns ännu, i min föräldrars generation finns fortfarande fem kvar som alla är i 60-års åldern). Men härligt ändå att dina föräldrar kunde vara så pigga och verkligen kunna njuta livet och vara aktiva tillsammans så länge. Sedan kommer ju tyvärr döden som oftast för tidigt, när den än kommer. Helt förberedd kan man viss aldrig vara, på gott och ont.