Så länge jag minns har de stått där, tolv mäktiga susande björkar. Men nu är det en gång så med björkar, har jag lärt mig, att de har en ganska begränsad livslängt. De hotar att ramla över både folk och hus och till sist måste man inse att bäst-före-datum redan passerat.
Och börjar man se det på det sättet, då inser man ju att de skuggar rätt rejält också. Och mycket löv blir det… Kanske inte bara är nackdelar med att ta bort dem? Men ändå, dessa träd som barnen klättrat i och där pappa byggt trädkoja åt dem. Lätt är det inte. Men om man har turen att känna någon som kan tala med träd blir det lite lättare. En trädpsykolog, helt enkelt, som förstår sig på dem och som kan förmedla lite fakta från trädens värld. Och som dessutom kan få dem att falla med centimeterprecision mellan husen.
Några björkar senare…
Huset från andra sidan, med lutande björk.
Den här björken ville ju inget annat än att krossa boden. Både björkens egen vilja och tyngdlagen sade: mot boden! Men genom en övertalningsmanöver fick trädfällaren den att väja åt sidan och falla strax bredvid, med någon halvmeter tillgodo till grannens uthus! Värstingbjörken fick dock vänta lite. När vi fikade efter de första träden sade träd- fällaren att det alltid är en anspänning när man fäller. ”Man har ju respekt för de där mäktiga varelserna. Och de har ju också en vilja.”
Om det dessutom är lite blåsigt är det bäst att vänta. Men inte för länge. Bamsebjörken var av det där slaget som man ska se upp med. Den delade sig en bit upp på stammen och där, just där den delade sig hade det tydligen blivit fuktigt och bördigt. Mellan de två kraftiga stammarna växte en liten rönn!
Det tyder ju på röta i stammen och om den blir blöt och tung eller om det blåser rejält, då går den helt enkelt av. Bättre att fälla i ordnade former.
Så därför fälldes också den. I sista minuten kan man nog säga, för så här såg den ut inuti.
Jag önskar verkligen alla som måste skiljas från sina trädkompisar att de kan få en klok och trädkunnig person som hjälper till. Någon som kan berätta att trädet har levt färdigt och det kommer nya träd, som växer upp fortare, när de gamla stora träden fällts.
Jag avskyr att skiljas från träd! Även om de råkar skugga uteplatser och somliga rum.
Jag har ringt en trädgubbe som lovade att komma och titta på mina björkar, men han måste ha gått vilse, så jag får väl ringa igen.
Margaretha
Visst är det sorgligt! De har ju ofta funnits mycket längre än man själv och det känns verkligen som ett övergrepp att ge sig på dem. Men den gran som jag för några år sedan funderade på att ta in som adventsgran var jag inte riktigt lika vemodig över att se fälld. En liten granplanta på fel plats, som plötsligt (dvs efter trettio år) var helt förväxt och kvävde allt omkring sig – den sörjer jag inte.
PS Hoppas att din trädfällare är lika bra trädpsykolog som min!
Fördelen med den där stubben är att den multnar fort. Vi fällde fyra misshandlade björkar när vi flyttade in i huset. Den förrförra ägaren hade kapat alla fyra en bit upp för att de skymde parabolen, vilket gjort dom både fula och sjuka och stubbarna var alldeles murkna vid fällning. Stackars björkar, dom blev aldrig så stora och fina som dina!
Halvhög stubbar är ingen skönhetsupplevelse, precis. Men jag funderar ändå på att spara stubben från en kraftig rönn, som råkar stå på vedbacken. Borde kunna fungera som en mycket stadig huggkubbe.
Monsterbjörkens stubbe är dessvärre rätt frisk. Det luriga med sådana där björkar som delar sig en bit upp är att det ofta är uppe i själva delningen som rötan börjar. De kan vara helt ihåliga ett par meter upp, medan stammen nere vid roten bara är måttligt ankommen. Vågar bara inte tänka på vad stubbfräsning av med bamsestubben skulle kosta.
Prova med ecoplug först.
Ja det kan kanske vara en bra idé! Minns att jag försökte köpa något sådant när jag sågat ner en massa sly – säkert femtio plantor – men då avråddes jag: ”Det är till större stubbar” sa man på lantmännen. ”Slyrötterna kan du gräva upp.” Men det är ju jobbigt, så nu försöker jag hinna ringbarka all sly innan den blir för stor.
Våra grannar har också varit tvungna att ta bort en del höga björkar och andra träd. Den som gjorde det var verkligen duktig. Ett av träden tuktade han till så det blev lägre och det växer så fint nu igen.
Det är en ren fröjd att se skickliga trädfällare och arborister i arbete. Vi fick ett äppelträd beskuret också och oj! säger jag. Så hade jag aldrig vågat göra, men det syns redan nu att det var precis vad trädet behövde!
Det gör ont i mitt hjärta att fälla mina björkar. Behöver en trädpsykolog. Men jag inser att det börjar bli bråttom. En ek fällde grannen, den stod på min tomt och visst blev det ljust men också tomt. Åh det gör ont i min kropp att fälla träden på min tomt. OBS detta gäller inte granar. De får fällas.
Hoppas du hittar en bra trädpsykolog för dina björkar, för de är så vackra och susar så milt, särskilt hängbjörkarna. Tackocklov gick det att spara några björkar hos oss, så suset finns kvar. Hoppas du kan låta några av dina fina björkar stå kvar också!
(Och oj då, hur gick det med grannen? tänkte jag först, men så läste jag igen och såg att det nog var grannen som fällde eken, inte tvärtom:) )
I november ifjol tog vi också ner tre stora gamla björkar här. Det gör ont, men det var väldigt nödvändigt. Trädfällaren var en god psykolog och visade varför det måste göras innan de fälldes. Tomt blev det men också ljusare och tänk så mycket ved man får samtidigt
Luft och plus och ved och värme får man. Och en hel del saknad. Men alternativet vore att få taket på huset knäckt, så valet är ju tämligen lätt.
Ur Svenska träd sid 97
”Det är t.ex. inte alltför ovanligt att se rönnplantor uppe i gamla trädklykor. Förr trodde man att dessa små rönnplantor, s.k. flyg- eller flogrönnar, besatt övernaturliga krafter”
Oj, jag borde kanske ha tagit hand om den lilla rönnen och planterat den på lämpligt ställe. Magiska krafter kan man väl aldrig få för mycket av?
Åh. Det är ju så jädra svårt med stora, gamla träd. Här har de stått och susat sen före andra världskriget och så kommer jag och tittar förbi och bestämmer att de ska bort. Perspektivet blir konstigt.
Min lilla bygata har en gång varit en lång och ståtlig tall-allé, och jag velar om mina två ska få ge sig. Det vore väääldigt skönt att slippa barrnålarna och så få mera sol på min skuggiga tomt, men det tar emot. Illa till står de, så jag måste nog också få fatt på någon som verkligen vet vad de gör. Isch. Tar en kopp kaffe och tittar åt allra hållet istället. Åh, så varmt det är idag, förresten! *visslar och glömmer det hela*
Just så! En kopp kaffe till och så njuta av den fina brittsommaren.
Och just den där känslan av att träden är så historiska – att de sett så mycket med av tiden än man själv hunnit med – den känner jag igen.