Mitbringsel är sådant man tar med sig när man hälsar på hos någon eller kanske till knytkalas. Termen har jag lärt mig av Lotten, alias Den skrattande språkpolisen, som för övrigt är bättre än hon tror på det där med mitbringsel.
Hon påstår ibland att det är hennes sämsta gren, samtidigt som hon medför nyttigheter som stora mängder toapapper och hushållspapper när hon hälsar på. (Dem lever vi fortfarande högt på!)
Motsatsen till mitbringsel är kvarglömsel, vilket är en av mina bästa grenar och sådant kan leda till fortsatta trevliga kontakter. Pysselitens fina solhatt blev kvar vid en liten bloggträff i Stockholm och hämtades senare i Dalarna, liksom Lottens termos, som glömdes när Pysses hatt hämtades. Osv.
Mitbringsel kom jag att tänka på i går när jag hade ett ärende till kommunarkivet i Avesta. Där hittade jag ett ovanligt exempel på mitbringsel. År 1919 fick Avesta köping stadsrättigheter. Det måste förstås firas och i sann bruksanda bjöd Avesta Jernverks ägare, generalkonsul Axel Ax:son Johnson sina arbetare på middag. Ett av inbjudnings-korten finns kvar, överlämnat till arkivet av en påpasslig kommuntjänsteman (men hur han i sin tur fått det förmäler inte historien).
Den här sortens arkivmaterial hittar man oftast i personarkiv och de kan ge oväntade kunskaper. Inbjudan gäller nr 18-84 A. V. Andersson, arbetare på järnverket, som inbjuds både till de allmänna ceremonierna och till en enkel middag i Jernverkets nya gjuteribyggnad. På kortet tipsas Andersson om klädsel (rock) och om vilket slags mitbringsel som förväntas. Inte blommor och presenter, inte något att dricka. 
Socker medtages, kort och gott. Året var som sagt 1919 och ransonering rådde och tydligen var socker den verkliga bristvaran.
Det är ju väldigt trevligt detta med mitbringsel! Och vi borde ju bli mera praktiska än vad vi många gånger är. En paket toapapper är ju hur fint som helst…man har ju alltid det mesta men sådant går ju åt
Jag minns att jag har läst i en Ålandstidning anno 1944 att man uppmanade folk att ta eget socker med sig till årsmöten och dylikt.
Vi brukar ha lite brist på just toapapper. Förstår inte riktigt varför det är just det vi alltid glömmer, så det var extra välkommet med en storförpackning.
Min mest lyckade mitbringsel är just ett par rullar toapapper. Det var Luciadagen 1975 i Moskva. Jag var bjuden på kvällen till en rysk dam med svenskanknytning. Toapapper hade inte funnits att köpa på ett halvår. Men veckan innan hade jag råkat hitta en kö till ett fönster där det såldes toapapper helt tillfälligt. Jag köade på moskvavis i några timmar och köpte så många rullar jag kunde bära. Min värdinna såg först bestört ut, sen lycklig. ”Å, du har räddat min bjudning! Jag ska genast ta bort brevpappret från toaletten!”
Brevpapper! Då är man desperat. Vilket utomordentligt lyckat mitbringsel du fixade.
Här brukar vi göra slut på pappersservetterna i motsvarande situation, men jag gissar att sådant också var kö-varor i Moskva. Vad storartat av dig att köa för en ta-med-present!
Jag är rädd att du övertolkat de bistra tiderna. Det handlar inte om ”Den vita folkhälsofaran” utan helt enkelt om att man bör ta med sig sockor (dagens uttal och stavning skiljer sig från dåtidens – då skrev och sade man socker, flicker, ärter etcetera).
Anledning till detta var troligen att man middagen skulle intas i den nya gjuteribyggnadens matsal och då ville man inte ha det nya, fina golvet förstört av de grova, ofta spikförsedda, skodon som var vanliga inom arbetarklassen. Särskilda ”finare” skor för sådana mycket sällan förekommande tillställningar som en stadsinvigning (tänk efter, hur många har du själv varit med om?) var inget som man kunde förutsätta att A. V. Andersson hade.
Datum anges inte, men alla stadsinvigningar jag inte varit med på har alltid ägt rum nyårsafton eller eventuellt nyårsdagen. Eftersom fyrverkeri nämns så gissar jag nyårsafton. Man kan tänka sig att hela den stora gjuteribyggnaden var rejält utkyld efter helgerna och även om det troligen blev minst två vita och en brun så räckte den värmen inte ända ner i fötterna och det kalla golvet.
Därför tipsades A. V. Andersson och övriga inbjudna om att ta med sockor.
Mådä?
Lite nyårs-feeling var det nog. Datum för festligheterna finns angivet på annan plats i inbjudan, den sista april och stadsrättigheterna trädde i kraft den 1 maj. Jag skulle tro att man inväntade tolvslaget, precis som på nyårsafton, för att skåla in det nya urbana Avesta.
Och det kan ju vara jämrans kallt på Valborg.
Svar på Mådä? är Jomän!
Svar på övriga frågor: Hänvisar till Informationsavdelningen på ordinarie telefontid.
Vilka övriga frågor?
Kan väl inte jag veta. Du ställde ju inga.
Säkta, men lite kul var det väl?
Kändes som en användbar standardformulering.
Jorå, jag smålog lite.
Dann habe ich deinen Tag gemacht?
Mein Gesterntag.
Så himla bra! Det ska jag börja med, något litet så slipper alla att fundera vidare på saken. Socker är ju ingen bristvara i dag, men en toarulle går på något vis alltid åt!
Mycket praktiskt och det förfars inte, men kommer alltid till användning förr eller senare. Det fullständigt perfekta mitbringslet!
I vanliga fall brukar jag ta nåt som står i fönstret här hemma. Somliga av dem är nämligen ena rackare på att föröka sig och då blir det med tiden trångt.
Det är en mycket bra idé under förutsättning satt man har
1. Gröna fingrar
2. Viss planeringsförmåga
3. Lämplig kruka när det är dags att bege sig
Jag är ofta lite snål med det där med kruka. Avskuren mjölkkartong får duga.
Mycket bra idé! Och lätt att pimpa den lite om man har lust.
Ack, Cecilia N förärade mig en gång en sådan där grön sak med blad.
Den vårdade jag ömt ända tills den dog.
Kan det ha varit en pelargon?
Nej!
Inte heller jag är speciellt kompis med pelargoner. Jag har aldrig lyckats få ett skott att rota sig och bli en egen planta. Dock har jag en ämlig tanig sak med mörklila blommor på verandan. Jag vågar inte närma mig den med saxen. Den är fådd av en kompis som har bättre tur med dylika plant.
Lotten fick en klätterfibbla.
Pysses ros levde häromveckan.
Klätterfibblor, rosa novemberkaktus, gummiplanta, ampellilja kan med fördel beställas hos mig. Även viss leverans av inomhusros och blomstervagga kan ske. Men nu börjar det bli kallt att skicka.
Och det duger vääl.
Olika växter trivs olika bra hos oss. Somliga kan fylla huset med St Paulia (såna där små söta lila eller rosa blommor där plantan har tjocka saftiga ludna blad). Kommer en sån till mig så tippar den ikull inom några veckor. Det har aldrig lyckats.
Jag fyller huset med klätterfibbla och novemberkaktus, andra hus kommer de inte överens med.
Jag ser det som ”shit happens”. Funkar det så går det; går det inte så funkar det inte.
Blir man nervös får man gärna låta adoptionen gå vidare till andra. Det ska man inte ha dåligt samvete för.
Fick nyligen av två olika besökare inte mindre än vardera TRE saker med gröna blad, inalles således SEX små krukor – som alla behöver omplanteras i större snarast för att inte förtvina. Mina tappra försök att skicka med damerna hem var sin potta egenproducerade avläggare till mina stora moderplantor misslyckades. ”Nej tack, jag håller på att minska ner antalet”.
Förtvining kommer att inträffa, är jag rädd. Både hos mina egna sticklingsplantor och fådda. Om jag inte helt enkelt kastar de stora och behåller de små…..
Men så osolidariskt. Var och en måste väl göra sin plantplikt!
Håller med. Då får de väl skicka planten vidare.
För några år sen när jag hade skurit och klippt rejält (och fått en massa bitar som sen rotade sig …) for jag till högskolan och lassade av. Klart nya studenter behöver krukväxter i nya lyan! Speciellt om de är gratis.
Jag följde inte dramat och vet inte heller hur det slutade, så om alla hittade var sin student, eller delade på någon student, vet jag inte. Men jag blev av med sisådär 50 småttingar i alla fall …
Så himla trevligt tilltag!