Stjärnflockan möter mig tidigt på morgonen och slår ut med armarna och utropar. Ut och njut. Det är juuuuli! Det är NU det är sommar.
Paradisbusken instämmer. Den klarade sig nätt och jämnt i vintras och jag borde ha varit här och skakat av den snötyngderna, men det var jag inte. Men den överlevde och firar med lite extra blomprakt.
Farmors ros från Björknäs verkade dock ha tagit så mycket stryk att den givit upp. Jag kapade döda kvistar och ryckte upp kirskål och kvickrot för att jämna marken för gräsklipparen. Men längst inne i alla snår av ogräs och döda kvistar fanns några friska skott! Heja Björknäs! Här är allt det som inte var den levande Björknäsrosen.
Och här ser vi det som kanske kan bli en ros i alla fall nästa år.
Kanske har rådjuren varit där och puffat undan snön med sina nosar? Men sedan har de insett att det kanske inte var riktigt vad de var ute efter.
Just den här rosen har ovanligt kraftiga taggar, formade som hullingar. Den klamrar sig fast vid allt som kommer i närheten och en känslig rådjursnos gör klokt i att hålla sig borta.
Lupinerna har blommat över, praktnävorna är praktfulla och betonika och lysing håller på för fullt. Var och en för sig är kanske inte så spännande men tillsammans kan de pigga upp!
Och som sagt, stjärnflockan är i högform!
Efter den vinter vi hade blir man tårögd över allt som blommar och har sig precis som vanligt. Och det som tog stryk får man pyssla litet extra med, precis som du gör!
Vi har flyttat en rodhodendron som såg nästan helt död ut men nu sprudlar det ut blad!
Ja, om vi tyckte vintern var lång och kall, vad ska då inte växterna tycka, de som inte kan gå inomhus och värma sig.
En flytt vore kanske lösningen för en sorgligt tanig rhododendron som jag funderar på att avskaffa. Värt ett försök!
Karin, vilka ljuvliga blombilder!
Tack! Det är ju tacksamma motiv att fotografera. Och med kameran kan man dessutom rensa bort allt det där som man önskar att man hade rensat bort för hand. Som till exempel invasionen av smörblommor och kvickrot i perennrabatten. ”Jamen dom är väl perenna!” säger redaktörn när jag beklagar mig.
Härliga sommar! Vilken livskraft – där har vi ett gott föredöme.
Vi tycks ha ungefär samma blomster – stjärnflokan är en av mina favoriter. Men det ska vara den du visar, inte den röda som vi också har.
Margaretha
med rivsår på
armarna efter
att ha försökt
rädda mormorsmors
mormorsros
Riktigt gamla rosor verkar vara de tåligaste, men de har också de kraftigaste taggarna och det kanske är ett av deras överlevnadsknep.
Här verkar annars plymspirean vara den livskraftigaste arten här. Om jag inte gör något drastiskt kommer hela tomten att vara ett vitt hav av plymspirea under en kort sommarvecka och sedan ett tristare hav av brun överblommad spirea. Att gräva upp dem är jobbigt. Något tips?
Nej, tack och lov har plymspirean inte hittat hit – blir det tyst här, är det rosenhallonen, rönnsumaken som gjort enad front med rosa rugosahäcken och växt kämpahög. En prins, fly mig en prins!
Margaretha
även känd som
Törnrosa
Om det blir alltför tyst på din blogg vet vi att vi ska skicka dit en prins. Den där Daniel kanske vill ha ett hedersuppdrag?
Nej, för 17 gubbar – min drömprins är stor, stark och okunglig! Kunnig i trädgårdsskötsel, husreparationer, bilunderhåll, it (men behöver inte ha ”it”, fast vem läser Glyn i dag) och så ska han vara huslig – laga god vegetarisk mat och vara en baddare på att städa.
Margaretha
som har på
känn att
häcken nog
kommer att
växa henne
över huvudet
Med den kravspecifikationen är risken överhängande att häcken växer mer än kämpahög!
Ville flytta en gammal stor buske med plymspirea. Jag hade tänkt mig att den skulle
delas i små plantor och bilda en häck istället. Busken hade troligen stått på samma ställe i minst femtio år. Förmodligen ville den vara kvar på sin plats i minst femtio år till åtminstone att döma av det motstånd den gjorde när jag satte spaden i backen. Det var nog ett av de jobbigaste företag jag gett mig in på men busken fick ge sig
och nu är det en häck som jag aldrig tänker flytta på igen.
Alternativ grönska ( ogräs)bekämpas numera på de värsta ställena med kemiska metoder nu när vi inte har nån katt som absolut måste vara där matte var med sprutan.
Och kirskålen knäar och tynar bort!
Ja, plymspireans rotsystem är något alldeles enastående i utbredning, seghet och motståndskraft mot alla attacker! Jag begränsar mitt krig till att försöka begränsa spridningen. Hugger ner dem innan de gått i frö. Hjälper kanske lite.
Underbara bilder – stjärnflockan är en av mina absoluta favoritblommor med sin kombination av rosa och ljust grönt. Dem hade vi i rabatten i vårt gamla lilla hus i Söderköping. Där fanns det både rosor och pioner och en buskpion, som blommade rikligt varje sommar. Och massor av andra perenna blommor. Men där var jorden annorlunda än här, där det bara är tung lerjord.
Försökte sätta en magnolia förö några år sen – den blommade när jag köpte den och sen aldrig mer. Inte ens dillen tar sig – det är bara persiljan som har överlevt i år. Så det blir att åka till plantskolan och byta ut penséerna mot de vanliga tagetesarna och sätta i blomlådorna. Inte så vackra kanske, men lättskötta…
Ingrid
Visst är det söt stjärnflockan! Varje blomma är som en liten brudbukett.
Jag förstår om du inte ger dig i kast med tunga lerjordar. Det blir väldigt mycket uppförsbacke då och det är väl bara om man har lust att lägga all tid på odlingarna som man kan klara det. Kompostera, jordförbättra, bygga upp miniklimat på tomten för olika växtsorter osv. Men om man då också vill göra annat, måla till exempel, går et ju inte ihop. Och numera finns det ju många olika tagetessorter!
Jag tror Erland och Valborg ler i sin himmel.
Tror jag också.
(Erland och Valborg var de tidigare brukarna av tomten. De jobbade stenhårt med växtligheten).
Småler, kanske. Lite.
Idag har jag sågat ner en häck! Ja just det, jag har sågat ner en häck med den andra sortens spirea ni vet, med röda eller rosa små vippor som sprir sej med rotutlöpare och växer flera cm per dag. Den som brukar ta över gamla torpargrunder i ett nafs
och tåga iväg okontrollerat, täppa till trädgårdssgångar och bli fula och risiga efter några år, böjda av snöns tyngd och stickiga. Man kan utan några betänkligheter hugga dem längs med fotknölarna för det kommer alltid nya skott som ett skott. Uj, uj men det känns skönt att ha maroderat åtminstone några meter häck i alla fall. Och så finns det små fän överallt i buskarna som man bär med sig in och möter på huvudkudden när man lagt sig.
Wow, vilken bravad – respekt! En sådan där torpspireahäck är nästan oövervinnerlig. Det fanns en på Ängsbacken och jag skulle tro att den har tagit över hela kullen vid det här laget. Vackra är de inte, knappt ens när de är nyutslagna och verkligen inte när de är vissna.
Kolla noga så att du inte fått med dig några fästingar!
PS. Kolla bild i kommentarsbåset under loppisinlägget.