Treåringen vill ha vatten. Jag undrar hur och varför och till vad. Det kan ju handla om att han vill ha ett glas vatten att dricka, att han vill ha något att ösa ur vattentunnan med eller kanske att han vill ta sig ett bad. Inte så lätt att veta, så jag försöker få honom att precisera sig. ”Hurdå, vatten, hur vill du ha vattnet?”
Han tar min hand och säger ”Kom ska jag visa dig”. Han leder mig ut i köket och pekar på vattenkranen. ”Man skruvar där och då kommer det vatten!”
Han delar frikostigt med sig av sina kunskaper till dem som eventuellt inte riktigt har förstått hur det fungerar. ”Men så bra”, tycker jag, ”och vad för slags vatten vill du ha?” Jag tar fram ett dricksglas på försök. Då skrattar treåringen gott.
”Nääej, farmor! Sånt här vatten.” Och så tar han fram en stor plastbunke som jag fyller och han dirigerar mig ut på gården.
Aha. Vattenpistolsvatten, var det som han ville ha! Och det fick han också.
Underbart att vara omgiven av kloka treåringar!
Väldigt trevligt! Han har ett slags kollegialt förhållande till mig, som innebär att han förklarar för mig hur saker ligger till, ifall jag skulle ha missat det.
Det är de små människorna som man ofta lär sig av. Nu vet du att vattenpistolen behöver påfyllning och att kranen är den som ger vatten.
Här har också en treåring varit på cafébesök. Han vill ha bulle och gärna en bulle till..men då sätter den ädla modern sig på tvären:) De är härliga de där treåringarna, man lär sig så mycket av dem hela tiden
Vilken grym moder! Såvitt jag förstår är det en mycket naturlig önskan att vilja ha en bulle till hos er!
Treåringen som besöker oss den här helgen har visat oss att man kan få gräsfläckar i håret och jag kan bara tolka det som att vi HAR gräs i mattan, inte bara mossa och ogräs ….
Ständigt nya upptäckter när man har treåringar i huset! Och i trädgården…
Gräs är inte bara positivt. Hos oss har grusplanen mer och mer blivit en gräsplan. Glädjer oss inte alls.
Man vänjer sig, serru. Grusgången från stugan till ladugården är numera en riktigt trevlig gräsmatta och grusgången från verandan till grinden är på god väg att bli. Mer lättskött, faktiskt. I alla fall om man är beredd att ge begreppet ”gräs” en ganska vidsträckt definition.
Här har jag och valpen hjälpts åt att riva bort smörblommor och annat som placerat sig i gruset. Vi hade kul. Båda grävde, men sen när jag lyckats frigöra dem så dödade han dem med ett hiskeligt ruskande på huvudet och sen slet han dem i stycken.
En tallkotte är en annan jättekul leksak.
Vad gäller männskobarn har jag i sisådär 22 år sagt att man alltid borde ha en 2½-åring i huset.
Nu med en valp i huset så anar jag att jag håller på att hamna i mormorsgenerationen (om än inte för egen del) och kan nöja mig med småfolk lite mindre frekvent än ”alltid”. Fast det var ju sisådär 20 år sen sist …
Åh, en ogräshund! Men lite träning kanske den kan ta hand om rensandet helt på egen hand. Utmaningen blir att lära den skilja på perenner och ogräs.
Jag glömmer aldrig när en lärare frågade mig om jag hade några barn. Det var första dagen på ett nytt jobb. Jag berättade att jag hade en nioåring och en treåring hemma. ”Man skulle alltid ha en treåring hemma”, sa han. Just då förstod jag honom inte, men nu gör jag det…
Ingrid
Under småbarnsåren är det ju full fart framåt hela tiden, men har man tur får man en chans att avnjuta de olika åldrarna på nytt och då – tror jag – ser man tydligare de olika åldrarnas specifika drag och charm.