När jag skrev om returpapper i går kommenterade Karin på Pettas om återbruk av gamla räkenskaper. Och DET leder ju tankarna osökt till Gustav Vasa och hans användning av konfiskerade arkiv från kyrkor och kloster. Handlingarna var ofta fina dokument på kraftigt pergament och eftersom den gamle rikshushållaren var ekonomiskt lagd använde han dem till omslag för sina räkenskaper.
Gustaf Klemming, förebild för Fredrik Bööks berättelse om Den brottslige bokälskaren
Gustaf Klemming hette mannen som hittade dessa medeltidshandlingar. Han föddes 1823, fick ingen egentlig skolgång, men blev en passionerad bokälskare. Som tolvåring började köpa böcker på auktion.
Han byggde upp ett imponerande bibliotek hemma hos föräldrarna på Drottninggatan 40 i Stockholm, framförallt i vedboden.
När han var 38 år hade det hunnit bli över 10 000 volymerna ”dels sv tryck o dels tryck om Sverige”. Det började bli trångt i vedboden, så han erbjöd Kungliga Biblioteket att ta över samlingen. I utbyte blev han bibliotekarie på KB och med tiden dess överbibliotekarie.
På 1860-talet gick han igenom Kammarkollegiets arkiv med räkenskaper från äldre Vasatid och det var då han hittade medeltidsomslagen.
Birgittinsk veckoritual från 1400-talet.
Som handskriftsexpert kunde han lätt konstatera att det handlade om sensationella fynd och han menade att de där omslagen nog var väl så intressanta som de räkenskaper som de skulle skydda.
Han tog hand om dem för KB:s räkning och satte dit enkla pappersomslag i stället. Inte helt enligt regelboken, kanske, men rätt ändå, för annars hade vår medeltidshistoria varit bra mycket dokumentfattigare.
Fler exempel på de medeltidsdokument som han räddade kan man se här. Gustaf Klemming och hans alltmer excentriska livsstil kan man läsa mer om i Svenskt Biografiskt lexikon.
Läser just nu Birger Berghs bok ”Heliga Birgitta, Åttabarnsmor och profet”. Där talar han just om detta:
”men det var inte bara Birgitta som skulle detroniseras efter reformationen. också hennes klosterstiftelse i Vadstena, Sveriges viktigaste vallfartsmåloch ett betydande intellektuellt och andligt centrum, borde oskadliggöras, vilket med tiden också gjordes med besked. Historien om hur stora delar av de i klosterbiblioteket hopsamlade bokskatterna förvandlades till hållbara omslag för den nya Vasaadministrationens räkenskapsböcker har ofta berättats. man hade också upptäckt att pergamenten gjorde utmärkt tjänst som förladdning i de kulturrevolutionära Vasaknektarnas hakebössor – nog är det en hissnande tanke att en avsevärd del av den svenska medeltida intellektuella kulturen bokstavligen gått upp i rök.
Jag har också hört talas om att pergamentet var eftertraktat av husmödrar för att binda över syltburkar och andra konserver.
Frågan är om man inte i alla tider slängt och förstört sådant som vi så småningom inser borde ha sparats.
Margaretha
som inte
slänger något
(vilket inte
heller
rekommenderas)
Men vilket lustigt sammanträffande att du läser om detta nu! Vadstena höll ställningarna längre än de flesta har jag för mig, men måste till sist lämna ifrån sig rubbet. Det där är ju en metod som används än i dag. Erövraren gör sitt bästa för att utplåna tidigare kulturyttringar.
Och det där med pergament som förladdning verkar så opraktiskt. Halm, spån, spill från linframställning eller liknande borde fungera lika bra eller bättre. Men jag gissar att det var ”man tager vad man haver” som gällde. Kanske, som du antyder, tyckte man det var en viss poäng i att låta kulturarvet gå upp i rök, när det stundade nya tider!
Det har inget med pergament att göra, men med papper i största allmänhet – att vill man återanvända sitt papper, så kan man ju göra papper själv, av räkningarna man slänger (sedan man har betalat dem). Rolig sysselsättning med barn, om än lite slabbigt. Snyggt till akvarellmålninng, blir snygga julkort.
Margaretha
Intressant version av pappertugg! Jag tror att min mamma gjorde något sådant och att det kanske till och med finns lite kvar. För i mitt föräldrahem slängdes inte heller något.
Men då, på 1300-talet, då var det väl rätt ont om papper, så det var pergament som gällde för det mesta. Märker att mina historiekunskaper är lite bräckliga på det här området. När sjutton fick man tillgång till papper i detta land? Hallå, papperexpertisen! Kicki?
Men pergament var ju dyrt så det måste återanvändas. De stackars munkarna fick sitta där ock skrapa bort den katolska texten och skriva nytt, sån pergament kallas Palimpsest. Det är väldigt bra att kunna när man spelar Rappakalja.
Fast att stoppa det i bössan (som Margaretha berättar om här ovanför) verkar ju väldigt slösigt! Det var nog mer en slags stridshandling, riktad mot klostren.
Undrar om det inte var lite magiskt med välsignade papper i bössan, då kunde man väl inte missa målet.
Eller så här: Om man knölar ner några påvliga brev som förladdning när man ska skjuta mot papisterna och deras anhang, då j*vl*r!
Tänk om man alltid visste vad som är värt att sparas!
Försöker själv att inte kasta utan se till att saker återbrukas så långt möjligt. Men ibland måste man bara bestämma sig för att kasta.
Maken är duktig på återbruk och sparar på det mesta (till min förtvivlan) och kan ibland triumfera: ” Den här köpte jag 1959 och nu var den perfekt att laga den här prylen med! Är du inte glad att jag sparat den?”
Mindre glad var jag den gången han snodde alla packningar i korkarna på dunkarna jag sparat att köra vatten till hästarna i. Då kunde jag inte lasta de därefter läckande dunkarna i bilen, nämligen….. Projektet han skulle ha packningarna till var jag inte ett dugg intresserad av.
F ö anser jag att gamla skrifter är heligare än de styckade lik som förvarars i juvelprydda skrin.
Aj då. Krockande projekt är ju aldrig lyckat! Hoppas du fick tillbaka dina packningar!
Ja, tänk om man visste… Inte ens de som har till yrke att veta (arkivarierna) träffar alltid rätt. Det går ju tyvärr inte att spara allt. Men jag tycker att historien om ”min” älgkalv är ett bra exempel på att det är bättre att spara än att slänga. För hur skulle jag annars kunnat veta att den faktiskt kom till Öland.
Det måste ha varit ett enerverande dötråkigt och enahanda jobb för munkarna att
stå! dag ut och dag in och kopiera texter. ”Näe, inte ett ex till av den där j-la boken!” Jag har läst nånstans att munkarna ibland brukade muntra upp sig med egna små mer eller mindre ekivoka texter och bilder lite i smyg instoppade här och där när det blev långtråkigt.
På tal om återanvändning så har jag en en kontorsbok betitlad ”Sågbok” där de som fick såga virke för eget behov och/eller köpte byggmaterial noterades. Trodde jag
att så var i hela boken tills jag vände på den och började titta bakifrån och hittade
en intressant kassabok där allt stod om gårdens inkomster och utgifter under några år
på 1880-talet. Det var den sparsamme och pålitlige inspektor PJ Pettersson som kom på iden att återanvända.
Fast ibland när jag har haft riktigt komplicerade situationer att reda ut på mina olika jobb har jag drömt om att få arbeta som kopist. Tänk att veta exakt hur man ska göra! Gärna något område där det ska vara så snyggt som möjligt, så medeltida handskrifter skulle passat mig fint. (Mot detta kan man invända att jag högst hade stått ut en dag och att jag haft en benägenhet att söka mig just till jobb som innehåller en hel del komplicerade situationer och att jag nog egentligen gillar det.)
Gårdsarkiv är en väldigt spännande form av arkiv. Och räkenskaper speglar ofta verkligheten väl så bra som dagböcker och brev. Vilken tur att du vände på kontorshäftet!