Trots att jag är i god tid till tåget sitter det redan en välklädd herre på min plats. Jag ska jobba och tycker det är bäst att jag får min plats från början, så att jag slipper flytta runt vartefter som andra sittplatsbiljettinnehavare kräver sina platser. Det tycker inte han. ”Nej du förstår att jag väntar på ett par personer till.” Konstigt argument tänker jag och tar en annan plats, som förstås någon annan har bokat, så det blir flytt igen, med väskor, dator, sladdar och modem för uppkoppling.
Kostymmannen, som sitter kvar på sin (nej MIN) plats, får sällskap av ytterligare en kostym, men när en tredje person ansluter i sista minuten blir det ny rockad, för herrarna måste ju sitta tillsammans. Nu är det en tonåring som jagas bort från sin fönsterplats vid ett bord som männen behöver. Och då kommer damen som har platsen som tonåringen förvisats till och… ja, sådär håller det på, medan kostymkarlarna ägnar sig åt sitt Mycket Viktiga Samtal.
Jo, jag borde säga något. Tonåringen borde säga något. Damen borde… Men jag har börjat lyssna på deras samtal undrar om det kanske är en liten teaterföreställning vi bevittnar. Ni vet sån där miniteater som spelas upp ibland på tunnelbana eller tåg. Vad ska man tro? Jag kan inte låta bli att anteckna deras repliker. Men det får jag återkomma till, för nu är jag strax framme i Krylbo! 
Krylbo station i går kväll strax innan jag hoppade på tåget söderut.
PS. Avkliven av tåget slår det mig att tonåringen ställde ett metspö i hörnet bakom det där sätet som han blev bortmotad ifrån. Och inte tog han med det till nya platsen, vad jag kunde se. Måtte han komma ihåg det; det såg väldigt fint ut och han hanterade det så varsamt!
Nu önskar jag att jag kunde få komma till tåget och säga något! Såna där kostymherrar, alltså …
Ja tänk Anna om du hade varit med. Jag var lite för morgontrött och mesig och ångrar såhär i efterhand att jag inte protesterade när de flyttade bort den där killen. De var ju tre. Han kunde mycket väl ha fått behålla sin plats vid det där bordet med plats för fyra!
Varför används ordet ”herre”? Var det inte grabbar, killar, män av tämligen ordinärt slag?
Kostymernas lite herraktiga snitt, kanske? Eller sättet som de betedde sig på? Herrefolksaktigt, liksom.
Jag har en kompis som jobbar på en Fin Affär. Han tycker så rysligt illa om de där kunderna som anser sig vara så himla förmer än alla andra kunder så de borde få gå före. Den där mannen verkar vara av samma sort som de kunderna.
Jag tror att min irritation handlar om just deras antagande att det bara måste vara så att ”det vi gör (eller är) innebär att vi är viktigast”. Åh, varför var jag så himla flat i morse?! Jag kunde väl ha argumenterat emot. Eller åtminstone förklarat för dem att det är så mycket lättare att arrangera allting praktiskt om alla inblandade förstår varför och kanske får ett vänligt tack för sina extra besvär. Nu var det väldigt mycket MAKA PÅ ER TANTER OCH TONÅRINGAR; VI HAR VIKTIGA SAKER ATT SKÖTA!
Jösses så arg jag skulle blivit och jag hade nog inte kunnat hålla tyst.
Jag är rätt missnöjd med mig själv för att jag inte sa något!
Och jag är väldigt förvånad!
Det var väldigt tidigt på morgonen…
Jag förstår. Då är du ju på ditt soligaste och gladaste humör!
Just det:)
Pingback: Människor på tåg, del två | Karin Englund