Någon puffar mig försynt i sidan och påminner om att jag placerat en cliff hanger om en utlovad berättelse för några inlägg sedan. Det var apropå ett Nigeriabrev som jag lovade berätta om att det finns de som går på både det ena och det andra. (Det skulle säkert jag också göra – för mer lättlurad och troskyldig får man nog leta efter.) Men i alla fall, det finns fler, till exempel en person som vi kan kalla Peter.
Han hade ärende till Sicilien, där han bodde i Catania och när han fick lite tid över beslöt han att ta tåget till Palermo och själv undersöka hur det var med maffiavälde, tjuvaktighet och sånt. Det kanske inte alls var så farligt som folk påstod.
Han vandrade omkring i staden och fann den både vacker och relativt idyllisk. Efter ett tag återvände han till järnvägsstationen för att ta tåget tillbaka till Catania. Då dyker en ung man upp och förklarar att han har problem. Han är en maltesisk sjöman och har just missat sin båt till Malta och det kommer att stå honom dyrt. Han måste på något sätt ta sig till Malta för att hinna ansluta till besättningen innan han får sparken. En flygbiljett vore lösningen och skulle Peter kanske kunna vara intresserad av att köpa förstklassiga tweedtyger som han av en lycklig slump kommit över i Skottland. Underbar kvalitet!
Peter invänder att han nog inte har så mycket kontanter och tar upp sin plånbok och demonstrerar att den är rätt tunn. Maltesaren krafsar då försiktigt på den och säger ”Look inside, there is money!” Och visst har Peter stoppat undan några stora sedlar i ett inre fack. Maltesaren hämtar en resväska med tyger som han entusiastiskt förevisar. Peter invänder att han inte behöver några tweedtyger just för ögonblicket. Och för övrigt måste han hinna med tåget till Catania som snart ska avgå. Maltesaren blir eld och lågor. ”Catania!!” Jamen där bor ju den förträffliga skräddaren Papalardi, som alltid, verkligen alltid är på jakt efter förstklassiga tweedtyger från Skottland. Problemet är löst! Om Peter köper tygerna och sedan går till skräddaren Papalardi på Via Appelina, nummer 14, i Catania, får han tillbaka sina pengar. Plus tio procent, för det ska han ha för frakten.
Så Peter köper tweedtygerna och får resväskan på köpet. Tåget missar han dessvärre och blir tvungen att ta bussen i stället. Och när han sitter på bussen med en resväska full med tyg slår det honom med övertygande kraft: han är så grundlurad som man kan bli! Men han gör ändå ett försök när han kommer till Catania och tar en taxi till Via Appelina nummer 14. Men adressen finns överhuvudtaget inte, lika lite som skräddaren Papalardi.
Peter går då till polisen som ser mycket allvarligt på ärendet. ”Ge oss resväskan med tygerna så ska vi reda ut detta brott,” säger de. Så det gör han och nästa morgon i gryningen åker han hem till Sverige, utan tweedtyger och en tusenlapp fattigare. Men en erfarenhet rikare.
Den där personen – vi kan kalla honom Peter – har själv berättat just den historien för mig. Jag var inte riktigt säker på vad jag skulle tro. Men nu lutar det nog åt att det faktiskt hände.
En parallell till vad jag utsattes för i min späda ungdom. Jag skulle köpa en häftig apparat av salongsuppassaren på S/S Irene. Han beskrev den mycket förföriskt och allt jag frågade om verkade finnas. En riktig dunderapparat som klarade allt.
Salongsuppassaren fick 50 kronor och jag fick en lapp med en adress i Helsingborg och ett meddelande till skomakaren (det var han som hade apparaten) som sa: ”Ge min stora apparat till den här killen. Han har köpt den av mig.”
Inte fanns det nån skomakare. Inte ens gatan fanns.
Runs in the family.
Som Sigurd brukade säga: ”Jo, hä ä alldeles sant för han som berätta’t lever än!”
Men vad skulle denna fantastiska stora apparat för 50 kronor användas till? Fick du alls veta det?
Det var (i min föreställningsvärld) en kombinationsgrunka med diverse mätmöjligheter, med kraftaggregat och signalgenerator. Så här, ungefär: http://www.triosmartcal.com.au/frequency-counter/2198-4-in-1-counter-dmm-function-generator-power-supply.html
Minnes att detta hände 1955 och att en sådan apparat nog bara fanns i min fantasi. Och hos skomakarn i Helsingborg. Femti spänn – det var ju som hittat! Ordet gullible myntades den sommaren.
Å andra sidan kanske det fick dig att fundera på mätinstrument av olika slag och det var ju bra, eller hur?
Jag var indoktrinerad redan då. Det var därför jag var så lättlurad.
Jag har varit i den andra situationen. Fick låna pengar till dyra biljetter av en Österrikare i Ungern. Jag lovade att sätta in pengarna på hans konto när jag kom hem till Sverige en månad senare – och gjodre det också! Med ränta. Alla luras inte, men alla är heller inte lika ärliga som jag är heller.
Jag har varit i den andra situationen. Fick låna pengar till dyra biljetter av en Österrikare i Ungern. Jag lovade att sätta in pengarna på hans konto när jag kom hem till Sverige en månad senare – och gjodre det också! Med ränta. Alla luras inte, men alla är heller inte lika ärliga som jag är heller.
Du lyckades posta samma kommentar två gånger – det kan inte jag! Då säger WordPress att det där har du ju sagt redan, ska du verkligen säga det igen? Nä, såklart inte… Nu tog jag i alla fall bort den ena, men plockar gärna tillbaka den om du vill.
Och visst har jag träffat på ärliga, hjälpsamma och generösa människor längs vägen, verkligen! Kanske just därför som jag är lite lättlurad?
Det var inte samma kommentar. Och du slängde den korrigerade.
Nu har jag plockat upp den andra kommentaren ur papperskorgen igen. Men jag ser fortfarande ingen skillnad. Hjälp!
Tur att jag inte satsade på en karriär som korrekturläsare.
”gjodre”
Men det är ju lika illa i den nyupplockade varianten. Kolla om det kanske finns ytterligare en?
Nix, that’s all. Rätt identiska om du frågar mig. Jag slängde den tidigare och behöll den senaste, just in case att det var något jag missat. Förstår fortfarande inte hur Pysse lyckades posta två likalydande.
Ja. Pysse är en märklig person. Oanade talanger.
Oj! Hur gick det till? Näe, jag såg inte heller stavfelet när jag postade. Ta bort den ena om du kan, för jag kan inte- eller så får klabbet vara, för eftervärlden att förundras över vilka problem vi tampades med i bloggvärlden när det begav sig.
Ja, jag tror jag låter eftervärlden förundras…