På torsdagarna brukar vi diskutera tålamod, barnbarnet och jag. På väg hem från veckans stund i stallet suckar hon alltid: ”Åååå, nu är det en hel vecka till nästa torsdag! Varför kan det inte vara torsdag jämt?” Jag försöker med att det kan vara bra att ha något att längta till, att se fram emot, men det förstår hon inte alls. ”Det är väl bättre att ha roligt hela tiden.” Jag har ännu inte hittat något resonemang som övertygar henne om att det kan bli tråkigt att ha roligt jämt.
När hon blir äldre kanske jag kan sätta Lasse Erikssons lilla tänkebok i händerna på henne. Jag läste den för några år sedan och fastnade särskilt för resonemanget om tålamod som en form av tajming. Det är bara en aspekt av tålamod, men den tål att tänka på.
Han skriver också om tålamod som en träning i tolerans. Det kan vara särskilt bra i trafiken. I stället för att hetsa upp sig och”…den där jävulen ska inte få tränga sig in här framför mig!”, kan man tagga ner lite, släppa fram någon bil extra, inse att så förtvivlat bråttom har man väl inte. Man kan ju lyssna på radion, fundera på något trevligt, eller prata med medpassagerare om man har några. Att sitta i bilkö och vara otålig gör det ju bara värre. Ska nog sätta upp en lapp i bilen om det där, som påminnelse till mig själv.
Och så har vi det där andra tålamodet, som kan sammanfattas: UNDERARBETE. Förberedelser. Gör om och gör rätt. När man syr, stickar, snickrar, målar eller vad det nu kan vara. Jag VET ju att planering och underarbete är allt. Att det kräver tålamod. Att inget blir klart fortare för att man hoppar över viktiga moment.
Ändå fick jag en tankeställare häromdagen när jag tjuvlyssnade till en konversation på tåget. Två väninnor i mogen ålder avhandlade den enas tämligen nya manliga vän, som verkade vara godkänd på alla sätt. ”Men”, sade kvinnan vars karl det handlade om ”han är liksom alltid så planerande.” Väninnan undrade om hon menade intrigant. ”Nej, för sjutton, men du vet. När han ska klippa gräs, till exempel. Då plockar han undan alla trädgårdsmöblerna först!”
Det är en lysande idé! Jag ska nog börja tillämpa den. Att lyfta bord med ena handen, knuffa undan en hammock med höften och samtidigt försöka komma åt med gräsklipparen med andra handen är varken effektivt eller ergonomiskt. Och resultatet blir mycket, mycket bättre om man plockar undan först. Ja, giv mig tålamod. Fort!
Mer tålamod finns hos de övriga lördagsbloggarna, som är Byfånen Gnuttan Helena Karin på Pettas Livsrummet musikanta Olgakatt, Pysseliten. Olgakatt har försett oss med ämnen denna månad, ämnen som verkligen fått mig att fundera en hel del. Tack Olgakatt! Vet vi vem som tar över i Juni?
Kloka tankar att begrunda för mig som verkar ha som livsmotto: Allt. Nu!
Du får börja med att be samma bön som Lasse Eriksson! Som – om jag minns rätt – var en parafras, eller lek med Augustinus: “Da mihi castitatem et continentiam, sed noli modo.” Ungefär: Gör mig dygdig och klok, men inte riktigt än.
Fast lite otålig är väl inte fel, hur skulle du annars hinna göra så mycket!
Ja, det skulle ju vara det där då att plocka undan före..planera litet:)
Och så väl jag känner igen mig i ditt barnbarn. Så där var man ju i den åldern.
Så jag längtade efter att bli arton…vet inte varför men det tog på tålamodet som inte fanns
Att sitta i bilköer händer inte ofta på den här lilla ön, men att någon vill köra om titt som tätt fastän alla kör i tillåten hastighet, händer däremot.
Jag har läst någonstans att man kan klassa bilförare rent stressmässigt i olika kategorier
A,B,C osv…nu minns jag inte vad som är bäst att vara, men jag vet att jag inte behöver ligga främst längre…ofta hinner man ändå fast snabbköraren i någon rondell
där han eller hon sitter och tuggar otåligt på naglarna och antagligen svär över långsamma biltölpar i trafiken
När jag kommer ihåg brukar jag försöka överraska otåliga bilförare med att vara lite extra hjälpsam och framsläpplig. Tänker att det kanske, kanske för dem att känna att de vunnit en bråkdels sekund, så att de kan ta det lite lugnare. Men lika ofta är det jag som är otålig…
Jag har fått LÄRA mej tålamod i trafiken, men annars är ju tålamod inte min starka sida heller. Jag känner helt klart igen barnbarnets resonemang och jag tror nog som hon att man kan ha kul jämt. Å andra sidan vet man om att man har roligt, när man just haft tråkigt en stund. ”Man gör det så roligt man vill ha det”, tror jag min mormor sa, när hon lärde mej städa. (Formuleringen var kanske någon annan, men ungefär) Hona hade tålamod, förresten! Hon stekte plättar och stickade sockor till alla sina 13 barnbarn!
Plättar till och med! Som tar mycket längre tid än pannkakor.
Tålamod i trafiken är nog en av de bästa investeringar jag kan tänka mig, för att undvika högt blodtryck och allehanda stressåkommor.
Det ta’r inte så många år innan hon inser att det är torsdag stup i kvarten (eller måndag eller…) Jag gläder mig åt fredagarna, för då är det en hel vecka till nästa fredag — men jäspalt så fort den veckan går!
Men det är skillnad på tålamod och tålamod. Jag hade en lärare i konst, som skällde ut mig för att jag inte visade lika mycket tålamod med mina teckningar som mina vävar. Men 3000 trådar bomullsgarn 30/2 stressar mig inte det minsta — men ser mina teckningar inte ut som Rembrants, så ger jag upp omgående.
Margaretha
Intressant med skillnaden mellan att teckna och att väva. Lite som att skriva och översätta. Jag kan bli otålig när jag skriver, men när jag översätter är jag alldeles nöjd med den lugna lunken. Det tar den tid det tar och det kan man inte göra så mycket år.
Jag tror att det är jag som tar över. Jag nämnde för Olgakatt att jag nog var den som stod i tur och sen har jag inte hört något. Jag har skrivit rubrikerna på min blogg idag.
Roligt inlägg om tålamod. MM är likadan, därför ber jag honom aldrig hjälpa till att städa hemma. Han brukar plocka undan köksbordet t.o.m. om/när han ska dammsuga. (Har hänt två gånger sedan vi gifte oss.) Och då måste jag hjälpa till förstås. Det är av ek och får plats åtta stycken runtom. Även alla åtta stolarna måste bäras bort ur rummet helst med hjälp av mig…
Det där med trådar och teckningar som Margaretha skriver om känner jag igen :-).
Vi kanske borde ha fler ord för tålamod i svenska språket, helt enkelt.
Ja, vad bra att du fångar upp stafettpinnen för juni!
Och jag har lovat ta hand om augusti:!)
Vilken framförhållning!
Att förklara för barn varför man ska behöva längta är inte lätt – ibland undrar man ju t.o.m själv varför. Fast visst blir livet enormt mycket enklare och framförallt roligare utan en massa humörsvängningar om man kastar i en lite större dos tålamod i grytan. Att dessutom planera sig ut ur kommande problem (som mannen i fråga) är det ju inget fel i, bara man inte är belärande och kräver att andra ska göra likadant.
Det är ju inte lätt för ett litet barn att förstå det där med tid. Så det är väl en läroprocess. Samtidigt är det underbart att se hur mycket sexåringen njuter av sina stunder i stallet. Hon lyser av lycka, ögonen tindrar och hennes kärlek till hästarna är väldigt stark. Så det är klart hon helst vill vara där hela tiden…
Ibland är det allt det där för- och underarbetet som tar knäcken på mitt – och makens – tålamod. Han kan flott erbjuda sig att fixa något – om bara jag gör alla de tråkiga förberedelserna först! Han flyttar inte ens en stol om han dammsuger.
Jag säger bara fönsterrenovering. Om man renoverar fönster finns inga genvägar och praktiskt taget hela jobbet är underarbete. Annars blir det att göra om och göra rätt. Men om man verkligen gör allt som man ska, då aktiveras de där små belöningshormonerna som far runt i kroppen och talar om för en att man är enastående duktig!