Nu är båten i sjön, en ny bänk tillverkad (av gammalt material), trädgårdsborden på plats, 25 penséer planterade och jag kan ta upp lördagstematråden igen.
Yrkesstolthet och behovet av att organisera sig för bättre arbetsvillkor tog sig också uttryck i alla dessa fanor, med fint utformade tillbehör.
Det kändes naturligt att återvända till temat fanor och fanstänger, i samband med Olgakatts lördagstema Solidaritet. Samma personer som jag skrev om förra lördagen på temat ”Förnöjsamhet” ville ju förbättra samhället. De må har varit förnöjsamma för egen del, men de ville att deras barn skulle få en bättre chans i livet, eller åtminstone barnbarnen. Det vill säga vi. Mer utbildning, rimligare arbetsvillkor.
Idén med ett samhälle där alla bidrog till allas möjligheter att både göra rätt för sig och kunna leva ett drägligt liv växte sig stark under senare delen av artonhundratalet och metoden att uppnå det hette solidaritet och organisering.
Fanstängerna som finns på bilden i förra inlägget har jag skrivit mer om här och liksom om några av fanorna.
Det där är fortfarande en bra idéer, fungerande arbetsplatser som inte sliter ut eller skadar de anställda, möjlighet till utbildning även om man har det knapert. Och ett samhälle som håller ihop i stället för att glida isär på ett sätt som är dåligt för alla inblandade. Eller som en kompis i USA uttryckte det:
”Trist att vi inte har någon glädje av våra höga löner. Vi vill ju inte riskera barnens liv genom att ge dem dyra skor eller en bra cykel. Det vore bättre om vi som har det bra så ställt kunde bidra mer till ett fungerande samhälle. Och då menar jag högre skatt, för på individnivå fungerar det inte.”
Nej det är svårt på individnivå. Ett exempel av många berättade en god vän om. Hennes barnbarn slutade i musikskolan, trots att hon verkade tycka att det var kul och hon är klart bra på att spela flöjt. Efter ett tag kom det verkliga skälet fram: hennes bästis hade inte längre råd att betala avgiften och då ville min kompis barnbarn inte heller fortsätta. En slags solidaritet. Familjen diskuterade om det fanns något sätt att fixa det ändå, de kunde ju betala för båda flickorna. Nej, det kändes inte bra. Den bästa lösningen är nog en avgift på en nivå som gör det möjligt för att som vill att delta. Ett slags solidaritet.
Med tanke på vad du skrev om musikskolan och avgiften där var den nog ganska överkomlig om den var kommunal. Det är ofta en fråga om prioriteringar – barnbidraget en månad hade nog räckt till och blivit över…
Det var kanske andra saker som var roligare att ha eller göra, både för familjen och barnen.
Jag tror inte heller på att en riktigt duktig och musikintresserad elev slutar bara för att kompisen slutar. Tydligen rörde det sig om gruppundervisning vilket kanske inte alltid är lika framgångsrikt…
Där anser jag att solidariteten var missriktad.
Det bästa hade (troligen) varit om båda tjejerna hade kunnat fortsätta. Jag känner ju inte till detaljerna, men eftersom avgiften till musikskolan ligger kring nio hundra per termin är det ju rätt kännbart, särskilt om man har fler barn. Och jag tror att överflyttningen av finansieringen till avgifter (för att skatten ska kunna sänkas) blir extra kännbar om man har riktigt låga inkomster. En kompis som arbetar på smmarkollo berättar hur höjda avgifter gör att många som skulle vilja – och verkligen skulle behöva – få ett par sommarveckor på kollo måste avstå. Så vad jag menar är att det är en poäng att betala via skatt i stället för avgifter om man vill öka deltagandet.
Förr tror jag musikundervisningen var subventionerad i hela landet, men nu är det stora skillnader mellan kommunerna. Här i Knivsta hade barnen behövt ställas i kö till den kommunala musikskolan när dom var nyfödda för att få plats. När vi flyttade hit var barnen för stora och vi hade inte råd att betala någon avgift för undervisning. Så trist tycker jag, som fick möjligheten att spela flöjt, piano och klarinett i musikskolan. När vi några år senare fick bättre ekonomi, kunde vi anlita en grannflicka som gått i musikskola. Det funkade bra och min äldsta dotter, som var musikintresserad lärde sig spela piano efter noter.
Det händer mycket på det här området, en del bra en del mindre bra. Nerdragningar och avgiftshöjningar hör till det mindre bra tycker jag. Om man vill vara riktigt högtravande skulle man kunna säga att den generösa musikskolepolicyn (och fritidsgårdsverksamheten med sina rockband och musikgrupper) bäddat för en av Sveriges stora exportsuccéer, musiken.
Ps. Visst ska rubriken ha ett a mer och ett e mindre? Även om jag tycker att ordet blev lite mjukare och finare sådär.
Tack Pysse! Korrläsning är inte min starka sida och korrläsning av rubriker är ju extra svårt. Rättar från solideritet till solidaritet.
Jag har nu stirrat på följande text en stund: ”Vi vill ju inte riskera barnens liv genom att ge dem dyra skor eller en bra cykel”.
Den ger mig stora tolkningsproblem. Är en dålig cykel mindre livsfarlig än en bra dito? Och skorna? (Jag läste först ’skolor’). Är det rånrisken det handlar om?
Problemet känns ganska främmande och rätt så konstruerat. Visst rånas ungar på telefoner och godispengar – troligen också skor och cyklar. Men riskera liv? Det måste ju ändå vara den allra, allra yttersta delen av den långa svansen där sådant sker. Det område där risken räknas i så små tal att dödas av blixtnedslag eller bli uppäten av en förrymd tiger är ungefär lika sannolikt.
Jag tolkade det som att pengarna måste sparas för en eventuell vistelse på sjukhus, som verkligen kan riskera liv om man inte har råd. För så funkar det ju utan välfärdssystem.
Ergo. Dåliga skor och dåliga cyklar är billigare – inte nödvändigtvis farligare.
Jag (eller föräldrarna i fråga) tänkte i första hand på rånrisken. En kaxig tonåring med en dyr cykel lever farligt i många delar av USA. Men det är klart att det fungerar som Pysse tolkade situationen: många måste lägga undan för att klara universitetsavgifter och eventuella sjukhuskostnader.
Så fungerar ju barn! Solidariskt. Känner väl igen det där med att om inte min kompis kan så vill inte jag heller. Ibland räcker inte slantarna till i alla familjer, oberoende av hur man prioriterar. Det bara är så och då skulle det absolut vara det mest solidariska att alla fick samma möjlighet, att man ordnade det från politiskt håll. Jag kan tänka mig att många talanger aldrig får möjlighet att komma fram just för en avgifts skull.
Fanstandar. Måste säga att jag nog aldrig har sett så många samtidigt som på din bild i tidigare inlägget. Kunde inte ens gissa mig till vad det var, försökte nog…
Ibland har jag haft lite svårt att riktigt glädja mig åt en skattesänkning när jag samtidigt läser om större barngrupper på dagis, underbemannade sjukhus, eller när jag kämpar med snöhögarna utanför porten på vintern.
Och fanstängerna på bilden är bara ett litet, litet urval… I Grängesberg finns troligen världens största fansamling, tusentals.
Och utanför Plisseringsateljen finns rätt många också.
Plötsligt uppdykande och lika snabbt försvinnande, i takt med rykten om One Directions när- och frånvaro. Fansamlingen i Gränges är liksom mer permanent.
Även om den kommunala musikskolan är subventionerad så är det kännbart att betala terminsavgiften om man har flera barn som spelar/sjunger där. Dessutom är det inte klokt att det är så långa kötider för att få delta. Visst det är kostsamt att anställa fler lärare för att fler elever ska få plats, men om fler skulle få möjlighet att ”göra något” på sin fritid kanske det skulle vara mindre ”skrutt” på gatorna. Vilket skulle bli mindre kostsamt för samhället på sikt. Och i förlängningen skulle vi kanske hitta en eller flera nya ”stjärnor” att exportera, ur Sveriges musikbank. För det har alla våra musikstjärnor vittnat om ”Tack till den kommunala musikskolan!”
Ang, dyra kläder, skor och prylar så finns rånrisken här också. Det händer varje dag att någon blir av med sina skor, mobil och så vidare. I det samhället som vi håller på att bygga upp, där jag som individ endast räknas om jag har den senaste modellen av allt som vi ska ha (datorer, bilar, mobiler, klockor, skor, handväskor med mera) så är det klart att det bildas klyftor. Det är klart att det känns orättvist att ”Kalle har en ny Iphone 5” när ”Ida inte har någon mobiltelefon alls…” båda är fem år och går på dagis…. Ni hör, hur dumt det är… En femåring behöver ingen telefon. En femåring behöver en dockvagn, bil, cykel…. Oj, oj jag går ingång på det här. Hur som helst vi håller på att materialisera oss bort från solidariteten men, MEN! jag är rädd för att det slutar i en kraschlandning… och då kommer vi snart att förstå att vi måste göra det tillsammans.
Mer musikskola till barnen så kanske det där med Iphone 5 blir mindre viktigt, skulle man kanske kunna säga? För på något sätt hänger det ihop. Jag råkade läsa igenom lite riksdagsprotokoll från sextiotalet för ett tag sedan och där finns det långa resonemang om vad man måste göra för insatser för det inte skulle uppstå problemsamhällen när inflyttningen från landet till tätorter och Stockholms förorter tog fart. Just utbyggd fritidsverksamhet, kraftigt subventionerad musikskola, många fritidsgårdar och kulturskolor i studieförbundens regi var man överens om att satsa på. Ingen dum idé alls!
Vi vet att barnfamiljer fortfarande vräks – trots fagert tal om att det inte ska ske – och vi vet också att många barn inte ”vill” delta i aktiviteter som kostar pengar över huvud taget. Barnen är helt enkelt solidariska med föräldrarna.
Jag undrar när folkrörelserna ska ta fart igen. De behövs!
Jag tror det växer fram nya folkrörelser, det kanske bara tar lite tid innan vi känner igen dem. Bland ungdomar, bland människor som ser behov av att organisera sig tillsammans för allas bästa. Egentligen handlar solidaritet om ömsesidighet. Att vilja ordna samhället så att utsatta och hjälpbehövande får det drägligt, samtidigt som man också inser att en dag är det kanske man själv som behöver hjälp. Sjukvård, om inte annat.
Jag läste det här inlägget häromdagen.
Fint! Så bra att det finns. Och så sorgligt att det behövs…