Jag tyckte, vid närmare eftertanke, att det var riktigt trevligt med en hussnok, som vi förstås döpt till Snoddas. Jag hoppades nämligen att det skulle kunna vara en effektiv musbekämpningsmetod.
Alexander var bra på att posera som musjägare. Satt blickstilla och såg fokuserad ut. Sen blev det inte mer.
Vår katt Alexander var ju helt värdelös som musjägare. Till sist fångade jag själv en mus åt honom med hjälp av en uppochnervänd skokartong. Vi lyfte in Alexander i rummet, stängde alla dörrar och gläntade på sko- kartongen så att musen kunde smita ut.
Alexander gjorde några fumliga försök att fånga den, men då hoppade den en halvmeter upp, tog tag i gardinen och klättrade upp och satte sig på gardinstången och räckte ut tungan (tror jag).
Så den rutin vi numera tillämpar är att vi fångar mössen i en liten musbur och släpper ut dem någonstans i vildmarken. För många år sedan när vi bodde på landet en termin var det en återkommande händelse. Veckans mus. Eller möss.
Jag brukade släppa ut dem åt Morshyttanhållet till, inne på en liten skogsväg. Men en dag när jag kom hem möttes jag av löpsedlar vid kiosken: DALABY INVADERAD AV MÖSS! Jag försökte se oberörd ut när jag köpte Dalademokraten och bläddrade fram till reportaget. SÅ många möss var det väl inte, tänkte jag skuldmedvetet. Men det visade sig att jag var oskyldig. Det var en soptipp i Gagnef som tagits bort och de hemlösa mössen (och råttorna, får man förmoda) sökte sig in i samhället i stället. Jag vågade dock inte fortsätta med musutflykterna till Morshyttan. Det har blivit de stora skogarna norr om Horndal i stället, där mössen fått sin frihet.
Den jättearga musen hämtar andan några sekunder
När snoken Snoddas kom in i mitt liv häromdagen hoppades jag förstås att han skulle ta på sig jobbet som musjägare, men tydligen är det inte sånt som snokar lever på. Jag hann ju knappt hämta mig från snok- chocken förrän jag hittade årets första mus i den sedan länge oanvända musburen. Kanske Snoddas skrämde IN musen i huset?
Det var en ovanligt arg mus som gått i fällan den här gången. Den hoppade jämfota av ilska, skakade galler och sprang runt och letade utvägar. Och när jag släppte ut den (låååångt bort från all bebyggelse) for den ut som en pil ut ur buren. Inte en chans att ta en bild av den lilla musen i frihet, inte.
Den svär som en sjöbuse, den lilla musen. Eftersom den har glipa mellan framtänderna så kan den inte säga s och r riktigt, det blir engelskt th av alltihop;
– Thläpp ut mig! Thläpp ut mig! Föth thatanth thoppthötteth och tuthen flathkoth thom! Föthbannade thkthäp! Thakthamentthkade thtolpthkott! Thläpp ut mig, tha jag!
Ja precis så sa den! Men tror du den ens sa ”Thank you” när jag faktiskt släppte ut den? Ingalunda. Försvann som en löning, bara.
Hahaha! Jag ser dig framför mig när du såg löpsedeln! Helt underbart!
Jag tycker att jag är djurvän men du är det i kvadrat och upphöjt med en hög siffra. När jag bodde på landet sa alla att ”Du kommer inte få några problem med möss, du har ju två katter”. De hade FEL. Mössen blev hemtama och struntade till slut att ens gömma sig. När jag hörde dem i soppåsen i köket stampade jag i golvet, tjoade, dunkade i diskbänken och var allmänt en ljudlig olägenhet – men mössen satt lugnt kvar i soppåsen och blängde på mig. Antagligen störde jag dem i maten.
En minnesvärd mus hade upptäckt några såsrester på spisen, på landet. Så den slickade i sig godiset, helt ogenerat, medan jag satt vid köksbordet och försökte tala den till rätta, med repliker som: ”Du ska vara skygg och försvinna fortare än kvickt när du upptäcker en människa i samma rum!” Den tröttnade på mitt tjat, satte sig upp och lade framtassarna i kors och såg på mig med en blick som alldeles tydligt sa: ”Och vad gör DU här, egentligen.” Det var helt klart musen som bodde i huset och jag var en störande inkräktare.
Tycker ju att den kunde ha visat lite tacksamhet. Du kunde faktiskt ha torkat av spisen och då hade den blivit utan.
Svar: Jag är i och för sig ingen hattexpert men jag är ganska säker. De var rektangulära med metallkant runt hela och två rejäla uppvikbara handtag. Jo, jag är säker. Känner inte till någon som har så stort rektangulärt huvud. Du tänkte att det var svengelska?
Men vad är det annars tänkt att betyda, den där mystiska etiketten i ditt blogginlägg: Trädgårdsmästarhat. Någon teori?
…och här har Uffe förtvivlat försökt förstå vad jag har sagt när jag läste vad den läspande musen sade. Det blev vad det blev mellan skrattanfallen, men konstigt nog så skrattar karln ännu, fastän han inte fattade ett jota..
Thank you! Ikväll går vi till sängs med glatt humör…
Thå lite thå. Thov thå gott!
Thovdagth allihop! Tack och gonatt! I morgon utbryter arkivvecka i Väthteråth.
Jag ska kanske uppmana min älskling att ge kurser i husmusfångst. Jag har inte hittat hans husmusförråd, men flera gånger under vintern har han kommit in till mig och frågat om jag vill dela hans nattmat med honom. Men de var så ynkligt små, att jag lät honom ha sitt godis i fred.
Annat var det med Kurrt-James, min Manxkatt i salig åminnelse, han var en jäkel på utomhusmöss – men inne blängde han bara på dem. Och jag förstår honom, han hade inte en chans när de små sötnosarna förskansade sig i bokhyllan bakom ”Djurens liv”.
Margaretha