Vita vantar är bra när man hanterar foton, men de är inte alltid bästa lösningen när man ska bläddra bland sköra gamla papper.
Det har blivit lite olika arkivjobb på sistone. Först var jag på Musik- och teaterbiblioteket för en artikel jag höll på med. Och vilka noter, vilka notomslag, vilka fantastiskt fina tidsdokument! Jag såg mig om efter de obligatoriska vita bomullsvantarna när jag skulle börja bläddra, men denna institution har tagit till sig de senaste rönen. När det gäller papper är det oftast bättre med torra rena händer än med bomullsvantar, fick jag veta.
Eller, egentligen visste jag det ju. På ”min” arkiv-
institution Arbetarrörelsens Arkiv och Bibliotek, insisterade vi aldrig på att forskarna skulle ha vantar. Mest för att det är opraktiskt, men också för att många sköra gamla papper är mycket svårare att hantera med vantar. En och annan arkivarie från ”finare” institutioner tyckte nog att vi var lättsinniga.
Men nu läser jag artiklar och rekommendationerna från IFLA (The International Federation of Library Associations and Institutions) och British Library, som varnar för vantar.
Just för att man blir klumpigare och lättare skadar ömtåliga dokument, men också för att smuts lättare fastnar på vantarna än på händerna.
Bara man kliar sig på näsan eller stryker med handen över bordsskivan har man samlat upp en hel del fett, rester från rengöringsmedel och damm, som lätt flyttas över till dokumenten.
Det verkar som om de vita bomullsvantarna dök upp i arkivsammanhang när fotografierna kom. Och där behövs de verkligen. Ett fingeravtryck på ett negativ fräter sig in och blir en riktigt ful fläck som det blir mycket pillrigt eller omöjligt att Photoshoppa bort.
Så när jag läste i farfars fina skrivhäfte och breven från honom och farmor hade jag inte vita bomullsvantar på mig. Men för att det ska må bra ligger skrivhäftet i en fin box som syrran gjort (jo, hon är ju bokbindare också) och breven ligger i plastfickor. Det finns plast och plast men vissa sorter, oftast de prassligare, fungerar bra ihop med papper. Och i det här fallet, med brev i kronologisk ordning som man bläddrar och läser i då och då är det bättre med pärm och plastfickor än med en traditionell arkivbox.
Och så var det det där som jag alltid brukar tjata om när jag pratar arkiv (men som jag syndar svårt mot själv): SKRIV NAMN PÅ ERA FOTON! Digitala, såväl som pappers. Skriv dit namnen. Börja nu!
Ja-a-a…jag försöker får ja-a-andet med extra tyngd här.
Det är så förargligt med fotografier som man inte vet ett jota om
bara på grund av att man inte har skrivit namn och annan data på dem.
Och så bra att jag lärde mig det jag lärde mig nu om vita vantar.
Jag har ett par som ligger här för någonting. Vet inte riktigt till vad,
men nu sparar jag dem till
de gamla negativen
Man tror ju själv att man ska komma ihåg:
– Jamen det där är ju… han som, du vet, han som bodde i det där huset som är rivet nu, vahettere, äsch du vet vad jag menar.
– Nä.
Följden är att jag har bättre koll på namnen på pappas foton (för han skrev på dem för det mesta) än mina egna.
Oh, så skönt att slippa vantarna!
Så det är till dig jag ska vända mig med alla arkiveringsfrågor!
Jag har tusentals med brev, och ännu fler foton – och jag vet bara inte i vilken ände jag ska börja.
Margaretha
som blir desperat
bara hon tänker
på att börja
Jajamen, fråga på bara! Och här är ett visdomsord från en av mina företrädare på jobbet Oscar Borge, som startade Arbetarrörelsens Arkiv och Bibliotek:
”Om man gör lite varje dag blir det med tiden ganska mycket gjort.”
Och när man gör lite av varje – av allt man måste, blir det inte någon tid över till lite av varje, som man vill göra.
När jag ska tackla bilder, böcker, brev och noter vete 17. (och säkert ännu fler saker)
Margaretha
Foton och brev först. Grovsortera i arkivkartonger. Det är bra att ha en massa A3-papper till hands och lägga om buntar som man vill hålla ihop. Och så kan man skriva på pappret varför man tycker att det hör ihop. På boxarnas rygg skriver man infp om innehållet, helst lite för mycket för man glömmer fort vad det var. Och sedan kan man välja de boxar man tycker är roligast att finsortera, vartefter. Kanske inte den proffsigaste metoden, men genomförbar och rätt rolig. Och glöm inte att skriva på namn på alla foton som du vet vilka de föreställer!
Bra uppmaning. Jag är hur oordningssam som helst och är nöjd om foton är datummärktabpå något sätt.
Renhet är också intressant! Jag har ju jobbat i olika renrum (inte tomtarnas renar!) där man antingen avser renhet med avseende på partiklar eller där bakterier och andra organiska föreningar varit bannlysta. Smuts kan vara så många olika saker alltså.
Det där med renrum har Karin inte så bra koll på. Däremot är hon en hejare på älgburar!
Japp. Vet precis hur de ska inredas för bästa komfort!
Älgburar? Har du älgar på tomten? Jag ”råkade” spärra in en skata i kaninburen en gång. Ett trauma som varken jag eller skatan kommit över än.
Jodå, både älgkalv och älgbur.
Coolt! Min Oma och Opa sa att sommarkaninen rymt och blivit tagen av räven – den blev ragu, på deras bröllopsdag. Uärk! (Jag fick veta sanningen när jag var vuxen och hade inte anat något innan!)
Man har faktiskt gjort lite tester med vantar på och vantar av. En inte alltför överraskande slutsats var att man svettas mer om händerna med vantar. Lite mer oväntat var kanske att vantarna är bra på att suga upp svettet och vidarebefordra det till dokumentet. Och eftersom man kanske inte tvättar sig lika noga när man använder vantar som när man inte gör det, så finns det en risk att det blir mer och smutsigare svett som hamnar på pappren. Som sagt, vad som är smuts och smutsrisker kan vara lite olika.
Vandaler som med eller utan vita vantar drar ut böcker ur bokhyllor genom att sätta ett finger i bokryggens överkant borde bestraffas på något sätt. Jag ska nog komma på hur.
Enig! Rött kort direkt till sådana vandaler. Funderar på om jag sett ett händigt verktyg uttagande av böcker ur hylla, eller om jag bara tyckt att det borde finnas. Ett smalt trähandtag med en vinkelställd liten skiva längst ut som man puffar ut svårfångade böcker med.
Stopp och belägg! Varför? Berätta! (Jag har jobbat i bokbinderi och kan några snofsiga fackuttryck) Shoot!
Jo om man drar i ryggen drar man så småningom sönder den. Och ibland är det svårt att komma åt upptill och nertill samtidigt och lyfta ut boken, om hyllorna är för låga och böckerna dessutom står tätt. Och då, tänker jag mig att en sån där utputtningsspade som man trär in och hjälper till att dra ut boken med, bakifrån. Finns det något sådant? Eller ska vi starta bokutpuffningsspadfabrik?
Aha, jag förstår problemet, men har nog alltid tänkt att alla böcker slits på ett eller annat sätt. Rariteter ska man förstås vara rädd om! Jag blandar stående och liggande böcker i bokhyllan, så dom inte står packade så hårt. En bokutpuffare borde man väl kunna uppfinna. Ska tänka på saken.
Kom på att man kan hänga ut ”bokmärkessnöret” i böcker med sådan lyx ut över hyllkanten, så kan man dra ut boken lite med det.
Ja, små svansar som hänger ner från alla böcker! Bara man inte drar sönder dem med snöret. En liten bokutputtare, kanske i rostfritt stål från Sandvik, är nog en skonsammare behandling.
En modifierad syltdragare, kanske? Vad säger Pensionären, Kicki?
Kan bli storsäljare. Något för Lovisa och Pysse att sparka igång en verksamhet med. Pysse som forskare och Lovisa som säljare.
Öh… om det saknas nån funktion i organisationen? Nej… Vad skulle det vara?
Inte bra. Snöret, om det finns, passerar ryggen och så är man där igen. Precis som med din packning.
Milano!? Inte fan tar man med sig kläder till Milano! Man köper på plats.
Vi drar ner mot Tyskland imorgon. Med bil. Vi tar varken med oss sparris, öl eller korv. Det köper man på plats. Lär av oss.
Intertextualitet kan ta sig många former och här kommenterar SG Pysses kommentar i ett annat bås. Kan utvecklas till en helt ny konstart. Ungefär som sådana teckningar ni vet där man viker bort överdelen och någon annan ska rita klart nertill.
I alla fall, Pysse, trevlig resa, med eller utan kläder! Och SG och Hyttis, jag trodde det var hitåt ni skulle resa. Kör försiktigt und viel Spass!
Det är Pysses fel. Hon är på flera ställen istället för att packa. Som hon faktiskt borde göra nu.
Jo, det var tänkt att det skulle hämtas långsoffa i trakterna. Men det blev konstigt med planeringen.
Annan gång.
Haha! ”konstigt med planeringen”, är inte du pensionär? Packad och glad! (Tyvärr ingen tid för shopping) Trevlig resa!
Lite för aktiv pensionär, kanske.
Själv också packad. Lite frukost och sen drar vi.
Oj hur ni håller på.
Man puttar IN böckerna som står på sidorna om boken man vill ta ut, då blir det ju lätt att ta ut boken utan att skada den.
Aj då. Men tror du ändå inte att en sån där bokutputtare vore en bra presentidé, till bokälskaren som redan har alla böcker? När man redan har köpt tjusiga bokstöd till ströfödelsedagar, en elegant biblioteksstege till femtioårsdagen och något bibliofilt praktverk till sextioårsdagen. En liten elegant bokutputtare är nog vad en sådan person önskar sig och jag tror att de är såpass många, de där boksamlarna, att det kunde bli en framgångsrik presentprodukt på designtorget.
Bevare oss väl för bokutputtare, de skulle vara svåra att få in och risken är stor att den skadar snittet och eventuell förgyllning eller marmorering.
En bokälskare som har alla böcker, nä det verkar osannolikt.
Där ser man! Då lämnar vi de vita vantarna till negativ och en och annan butler.
Jag kommer att tänka på en av mina gamla lärare. Han led av kraftig handsvett. Tänk porlande bäck – fast inte så frisk. Då borde man kanske ha vantar? I valfri färg.
Oj stackarn, det finns visst en medicinsk term för det där *kolla kolla,kolla* och det är klart att det gör: ”palmar hyperhidros”. Undrar om han visste att det var det han led av. Men det blir tydligen ännu värre med vantar. Man får vara tacksam för all åkommor men inte drabbats av!
Handsvettsdiskriminering förekom(mer) i vissa yrken. En (mekanisk) mättekniker med handsvett är inte tänkbar. Passbitar och andra mätverktyg förstörs effektivt av nävbira.
Kirurghandskar, kanske kan vara lösningen?