Nu förstår jag varför Västerås domkyrka alltid ser lite trekantig ut på bild. Det går inte att hitta en bra vinkel att fotografera den, biskopsgården står för nära, så hur man än gör blir det en för brant perspektiv. Väggarna lutar, spiran försvinner, eller det står ett träd i vägen. 
Men den är fin i alla fall och mycket större inuti än utanpå. Höga valv, fina utsmyckningar, vackra fönster, ett stämningsfullt kyrkorum.
Och en väldigt trevlig domkyrkoklockare. Det var lite ont om tid i går när jag besökte domkyrkan, men jag hann med en liten pratstund med domkyrkoklockaren, som också har hand om domkyrkans arkiv.
Där finns dokument från femtonhundratalet och framåt, föga utnyttjat av forskarna. DET låter ju väldigt spännande så idag gick jag tillbaka för att fråga om man möjligen kunde få ta en titt på arkivet.
Men domkyrkoklockaren, som är den ende som kan låsa upp arkivet, var hemma och vårdade sjukt barn. Så jag får kanske ta mig en titt på domkyrkoarkivet vid något kommande Västeråsbesök i stället.
Får mig att grunna över arkiv och vad som hamnar där – och vilka som gräver i arkiven. Min far bodde i Västerås under kriget, och har berättat att han var med som statist i en historisk film om staden. En massa killar skulle rida på riktiga levande hästar. Far hade aldrig suttit på en häst, men han körde motorcykel och använde sig av ungefär samma teknik. Värre var det för en annan gosse som for av med huvudet först i backen – den dekorativa hjälmen nästan skar öronen av honom.
Margaretha
som bara
behöver ett
sandkorn för
att monumentala
minnen ska
stiga fram
Ja och var hamnade filmen med din pappa till häst? Stadsarkivet?
Efter tre dagar med över fyra hundra arkivarier känns det lite overkligt att tänka sig att majoriteten av den svenska befolkningen aldrig satt sin fot på ett arkiv. Det som är så kul! Och det mest spännande materialet finns i de enskilda arkiven. Folkrörelsearkiv, företagsarkiv, gårdsarkiv, personarkiv. Tänk på det, du som sitter på en massa spännande arkivmaterial.
Vet ju inte vem som gjorde filmen, än mindre var den hamnade.
Ja, arkiv är jättekul, säger jag som inte har någon större erfarenhet annat än av museers textilarkiv.
Problemet är nog att folk i allmänhet inte känner till alla arkiv – och gör de det, så vet de inte hur man ska gå till väga för att komma dit. Det kostar pengar att synas, men man önskar att arkiven kunde visa upp sig bättre.
Själv har jag nog tänkt på att skicka somt till emigrantregistret annat till scoutarkiv och en stor del vet jag inte var det hör hemma. Men klart är att jag måste leta rätt på papper och grejor, ordna upp och sortera. Det är bara att hoppas att jag hinner det innan allmänna arvsfonden slänger det mesta av papper och foton.
Margaretha
Ett personarkiv kanske, så allt hålls ihop? Det är ofta en bättre lösning än att dela upp och lämna till olika arkivinstitutioner. Jag håller på med min pappas papper nu. Han var intresserad av släktforskning, var engagerad i nykterhetsrörelsen, var flitig fotograf, höll igång en målarcirkel i trettio år, var snickare och intresserad av möbelhistoria, lokalhistoriker, samlade släktens och traktens dokument och mycket mer…
Till sist finns det bara ett vettigt sorteringsbegrepp: pappa, dvs ett personarkiv som speglar hans liv och intressen (och många andras av bara farten). Något närbeläget folkrörelsearkiv tar nog gärna emot materialet när jag väl har gått igenom det.
OT OT!
Var är ägget? Har dom kastat det ur boet eller är det nerstoppat i själva redet?
Lite oklart vad som hänt med ägget i fiskgjuseboet. Jag tror det är nerstoppat under mossa och grenar. Piret verkar vara på gång i alla fall, har jag fått för mig.