Den här ladan började jag fotografera för några år sedan. Olika datorproblem (diskbråck, mm) har gjort att det i dag är svårt att datera bilderna, men denna torde vara från 2008 i alla fall. Och varje vinter bävar jag för hur det ska gå. Orkar den en vinter till?
Jo, den kämpar på. Den här bilden tog jag i förrgår. Den knäar lite mer för varje år, men den står upp i alla fall. Heja!
Jag känner mig befryndad med den, fast jag inte åldras lika vackert.
Margaretha
som även hon
knäar
Den har personlighet, verkligen och man blir ju lite engagerad i dess öde.
Om du inte gjort något mystiskt med bildfilerna så borde EXIF-informationen finnas kvar med information om när bilden togs.
Om du kör windows så kan du högerklicka på bilden, välja egenskaper, fliken sammanfattning och sen knappen Avancerat. Här har du massor av mer eller mindre meningsfull information.
Om du väljer att visa bilderna i mappen som ”Detaljerad lista” så kan du högerklicka på kolumnförklaringen längst upp, välja ”mer…” och sedan klicka i ”Datum som bilden togs” och på så vis sortera dem i kronologisk ordning.
Tack för tips! Ska kolla om jag hittar något.
Problemet är att filerna verkar ha fått nytt ”födelsedatum” när de återuppväcktes från de döda, på en kraschad hårddisk. Den kronologiska ordningen försvann, liksom och de ligger huller om buller. Men jag ska verkligen kolla upp lite noggrannare. Hur var det nu man högerklickar på en Mac…
Har härliga minnen av hur du forcerar terrängen i olika väderlekar för att ta bilder av detta hus. Åldras vackert, jag vet inte det? Ser mer ett förfall i stor ensamhet i bilden.
Ingen vårdar, ingen stöttar, stackars lilla hus!
Precis, kom regn, kom snö – eller fästingar för den delen. Jag trotsar alla faror för denna mångåriga dokumentär!
Undrar om den känner sig ensam? Det ligger ju i ängsladans natur, tänker jag, att vilja vara lite för sig själv. Men visst har jag funderat på om det vore möjligt att göra någon liten renoveringsinsats…
De här gamla husen är välbyggda så det kommer nog att stå sig en tid framöver i alla fall innan det säckar ihop. Ifall inte någon får för sig att bräderna kan användas till någon öppen spis.
Himlen var i alla fall lika intensivt blå vid bägge fototillfällena.
Jag vågar mig inte in för att studera byggtekniken, men det ser ut som om den timrade delen till vänster har en betydligt bättre takbjälke än den högra, brädbyggda delen.
Nåt obändigt vackert är det med gamla hus som vägrar att ge upp!
Min dator började bli senil för ett tag sedan. Den glömde bort att den hade webkamera först, sedan högtalare och usb-portar. Nu tror den att den är något helt annat och bara blinkar när man försöker starta den. Blink, blink.
Din dator försöker flirta med dig såklart. Blinka tillbaka så händer det kanske nåt spännande!
Kanske det! Men det blir så konstigt när jag försöker flirrta. Är nog en ängslada innerst inne.
Om du tar ett allvarligt samtal med datorn i stället, kan det funka? Eller om du sparkar till den?
Träden runtom har ju inte växt så mycket. Borde inte granen till höger framför huset hunnit bli lite större på fem år? Nåväl, det är ett fint hus i sin rucklighet.
På svärföräldrarnas sommartorp fanns ett liknande hus, men i bättre skick, om än helt obeboeligt! Fönster och dörrar fanns kvar. (Förresten, har det där varit ett boningshus?) En gång när min man var liten kom en gubbe spatserande på tomten och berättade att han var född i det gamla huset, som kallades för gråhuset. I köket. Familjen hade varit stor, men några barn hade dött. Huset som var byggt på 1700-talet hade ett kök och ett rum, en trappa upp fanns ett stort loft med rötna golvplankor. Ett stort finns väggfast skåp satt på väggen i stora rummet. När dom sålde torpet övervägde jag att ta med skåpet, men mitt hjärta sa att det skulle få bo kvar i sitt hus. Jag måste nog åka förbi i sommar och titta till huset. Det är nog fotat varje sommar som jag var med där. Otroligt vackert det med, precis som ditt?
Klokt att du lär skåpet få stanna kvar i sitt hem, hur frestande det än kan ha varit att ta med det! Tänk alla dessa små bostäder, där man trängde ihop sig för värmens skull. ”Gråhuset” fick kanske aldrig någon rödfärg som de andra husen?
Ladan på bilden har nog varit ängslada hela sitt liv. Hur gammal den är vet jag inte, den står på ett fält i Möklintatrakten, dvs norr om Sala på väg till Horndal. Jag tänkte också på det där mer granarna, men bilden är beskuren så att man inte riktigt ser hur granarna har växt. Men här finns fler granar, som kanske ger än bättre bild av tiden gång.
Ja, perspektiven är lite olika, det tänkte jag mex på. Var du kortare 2008 också kanske?
Verkar så! Eller kanske det beror på att jag vågade mig närmre ladan 2008 än häromdagen. Lågskor är inte bra för fotograferandet.
Är högskor bättre, tror du?
Högskor = High Heels?
Skulle det nog vara. Och apropå skor, är det någon som använder ordet promenadskor längre?
Promenadlimpa har jag hört.
Men fråga då nån gång!
Nu må du tro har jag lyckats koppla upp mig och logga in mig via lilla telfonapparaten för att kunna utbrista: vad är det!?
Duktigt! Svaret är inte så väldigt upphetsande.
En promenadlimpa = en liten tax som är ute och går med matte.
(mex=också)
Claro! På mexikanska, eller hur?
Prexis!
Usch. Ungefär som att se sig i spegeln. ;)
Hur ska jag svara nu då?
Såhär: Nä, det tror jag väl ändå inte!
Alternativt: Ja, visst är den fin!
Men jag förstår hur du tänker. Jag identifierar mig starkt med ladan och försöker påminna mig om att dess förfall inte nödvändigtvis måste vara parallellt med mitt eget.
Haha! Tänkte inte på att jag satte dig på pottkanten. Men jag är helt övertygad om att ladan förfaller fortare och värre än vad vi gör.
I många år hade jag häst på bete där det stod en starkt lutande lada. Den var, när jag först kom dit, förankrad med en stark vajer i en stor ek. Man var varje år rädd att den skulle falla och jag inhägnade den med extra el-staket för hästarnas säkerhets skull. Till slut rev bonden den och fällde eken som var svårt sargad av vajern. Vi kallar fortfarande det betet för ”Lutande ladan” fast den yngre generationen aldrig sett nån lada där.
Trist nog följde jag inte förfallet i bild som du gör. Ett berömvärt företag och väldigt vackra bilder!
Tack! Jag hoppas det står där länge än.
Sådana där namn på platser är väldigt intressanta, namn som bär med sig minnen av händelser som många glömt. Jag försöker samla på mig sådana i mina hemtrakter, men upptäcker att det nog bara är jag som minns en del av de där konstiga namnen. Och jag som inte ens minns varför. ”Skänksvängen” heter en tvär krök på vägen nära vårt hus. Ungefär som Kungens kurva. För där var det en gång någon som svängde för tvärt och tappade en skänk från flakvagnen. Men vem? Ingen vet och väldigt få vet ens att det heter skänksvängen.