Byfånen bjuder på ämnen för lördagsbloggandet i april och denna vecka har han skickat iväg mig på en riktig nostalgitripp med temat Spår. Eftersom jag råkar vara i mina barndomstrakter är det bara att se sig om efter spår, både från nyss och för länge sedan.
Utanför köksfönstret ligger visst en orm? Nej det är sista spåret efter snögubben, nämligen den käpp som han behövde i vintras, eftersom han var så rysligt gammal. Nu har den gjort sitt och hamnar på majbrasan
På baksidan av skafferidörren hittar jag (om jag lyfter bort förkläden och handdukar) spår efter min mamma, som har gjort en skiss till en dalmålning där.
Som alltid blir det bäst när man inte behöver oroa sig för att förstöra något dyrbart material. De bästa målningarna brukar vara de som målas på det billigaste underlaget. På framsidan av dörren, där hon sedan målade den ”riktiga” målningen blev det inte riktigt samma fria linjer.
I bagarstugan finns spår av den verksamhet som pågick här för mer än hundra år sedan. Bakugnen skulle säkert kunna användas igen, om vi bara får ordning på den skorstenspipan.
Och i ett hörn av spisen ligger en manick som någon sade att man använde för att låna eld. Ser lite äventyrligt ut, tycker jag nog. Glöden kan ju ramla ur hur lätt som helst. Någon som vet?
Hittar ingenting på nätet när jag söker på ”låna eld” och liknande. Elddon är det i alla fall inte, den saken är klar. Väl?
Och här då, vad har vi här för gammalt skrälle som ligger och skräpar i naturen?
Oljepanna? Nej en värmepanna som eldades med spån från snickarverkstaden i bottenvåningen på det här huset. Verkstaden värmdes upp med hjälp av sina egna avfallsprodukter så att säga.
Till övervåningen, där vi bodde, räckte pannvärmen inte till, så där var det kakelugnar och vedspis som gällde. Pannan är det enda spåret som finns kvar idag av den fina byggnaden.
Strax till vänster om damen med sparken, eller okej då, strax till vänster om mig, fanns brunnen. Om man vet det kan man lätt hitta den idag.
Jag hoppas verkligen att den är igenfylld ifall någon får för sig att putta bort den där stenen och ta bort locket.
Det jag tänkte berätta om värmepannan var att jag en gång gav min pappa i uppgift att bränna gamla teckningar som jag inte gillade, närmare bestämt största delen av min produktion. Jag bar ner allt i pannrummet och gav honom stränga order att elda upp utan att titta på något enda papper. Undrar om jag trodde på det där själv…
I alla fall. Tack vare att han inte gjorde som jag sa, finns det idag lite skisser och teckningar från miljöer som det annars inte finns ett spår av. Hela Horndalsbyn är utplånad och när man går där är det svårt att ens föreställa sig att husen stod tätt här. Spårlöst försvunna. 
Många av de gamla arbetarbostäderna är också borta. Här har vi Paradiset, som troligen fick sitt namn av att alla familjer hade egen ingång. Det finns andra förklaringar också, men det verkar vara den mest sannolika. 
Och idag är det fotbollsplan.
Även om många av de gamla Horndalsmiljöerna är borta kan man få en bra bild av hur det en gång var, tack vare författaren Johan Olov Johanssons skildringar av livet i den lilla bruksorten, eller ”på bruket” som det heter. Här finns en berättelse om när kvinnorna ryckte in i smedjan i stället för sina karlar, som hade annat för sig.
Uppdatering: Här är bild på den ”plåtrondell” som diskuteras i kommentarsbåset. Vad användes den till månne? Jag hittade den i bakugnen och då ligger det nära till hands att tro att det är något bakrelaterat. Här ser man undersidan. Den är smidd så att den främre delen ligger an mot underlaget med en lövtunn kant, även när man vänder den rätt. 
De övriga lördagsbloggarna är Byfånen Gnuttan Helena Karin på Pettas Livsrummet musikanta Olgakatt, Pysseliten
Vilka fina spår! Bästa sorten, dessutom. Jag älskar att åka till mormors hus och leta efter gamla spår. Dom minskar i antal för varje gång jag är där, men än så länge andas huset mormor. Min farmors lägenhet är borta, men Wiesbaden i Tyskland har många spår av min barndom med henne ändå. Spår kan kanske vara dom man finner helt enkelt.
Det är bra att bli påmind ibland. Tack vare ”spårtemat” kom jag mig för att ta en sväng till barndomshemsplatsen. Att ingen tar hand om den där gamla värmepannan! Har den inget skrotvärde? Och jag skulle kunna fortsätta hur länge som helst. Gamla verkstan finns inte heller kvar, bara en vacker slaggtensmur. Kul tema, om än lite vemodigt också!
Jag minns när den där pannan installerades. Det var för övrigt Byfånens morfar som skötte om panna och virkestork, så det var ju lyckat att just det spåret dök upp.
Jag tror att den har ganska stor del i mitt yrkesval. När den skulle tas ner i källarvåningen, där den skulle installeras, noterade fader Martin att det troligen skulle bli en kraftig knyck i ett visst läge av operationen och att den knycken troligen skulle rycka loss den mittstolpe i fönstret som slinget var lagt runt.
Dom andra flåbusarna tyckte inte att det var något att bry sig om utan körde vidare. Och så kom knycken – och stolpen var mycket nära att lossna. Den knackades senare tillbaka så att fönstren kunde stängas. Men skadan var skedd och jag tyckte att det var väldigt onödigt och att lite mer auktoritet hade varit nyttigt.
Nästa pannrelaterade teknikhändelse var när Johan installerade en enkel variator som bestod av två koniska remskivor som han själv hade svarvat. Med dem kunde han ställa varvtalet på matningsskruven så att pannan höll lagom tryck beroende på belastningen.
Vad jag jobbar med nu? Varvtalsreglerade drifter. Snacka om rötter och proveniens!
Och snacka om skilda världar! Jag fick inte komma i närheten av det där vidundret och tanken att jag själv kunde hiva in gamla teckningar i den föll mig aldrig in. Jag hade mycket stor respekt för den och förmodade att den måste hanteras med fast och kunnig hand. Du verkar ha haft ett mycket förtroligare förhållande till den.
Det där ”elddonet” kallas av våra kolare för ”lyskäring”. Du ska sätta långt skaft på
och trycka rakt ner i backen och i korgen ska du ställa torra fina späntade
vedstickor och tända på. Så har du en enkel lysanordning. Och bara att fylla på mer när när elden avtar.
Så har vi ordnat höstkvällar vid hyttan när milan ryker.
Kanske nåt att mysa till i sena augustikvällar med kräftor och annat.
Aspelut! Men det är inte så bra med fint späntad ved. Den bara faller igenom. Klipp till en bit plåt från nån konservburk, eller använd kycklingnät, och krångla ner i botten så funkar det bättre. Eller ”kvastspänta” så att det blir en klump i botten.
Lyskärringsetymologi: När gruvarbetarna klättrade med sina verktyg på sladdriga stegar i kolmörka schakt var det lite knepigt att också bära lyse med sig. Då fanns det lyskärringar som klättrade med och lyste med bloss som dom höll mellan tänderna. Väl nere i orten fanns det facklor att lysa med. Men vid transporten ner och upp var det lyskärring som gällde. Karins hållare fick namn efter ursprungsfunktionen.
Tack för kunniga (Hyttis) och kretiva (SG) förklaringar. Mitt ”elddon” har ett jättefint handtag som man ogärna sticker ner i marken och knappast får in i munnen, så det var nog tänkt att handhållas.
Om jag säger ”krattskaft” eller skaft till potatishacka?
Nej, inget personligt, men en ledtråd hur man kan komplettera lyskärringen så att den kan sättas i marken.
Kretin? Jag? Nej inte ens kreativ i det här fallet. Faktaspäckad och i högsta grad trovärdig. Om jag får säga det själv.
Kretiv, förstår du, är ett alldeles nyskapat ord för en fantasifull men inte helt vetenskapligt uppbyggd etymologi. Eller kanske eventuellt en felskrivning för kreativ.
Men det där med att sätta ett förlängningsskaft på lyskärringen ser ut att fungera hur fint som helst. Jag måste först stänga ner mitt lilla mobila bredbandsmoden (som är för bredaxlad för att samsas med andra USB-anslutningar), koppla ur det, ansluta kameran och föra över en nytagen bild på handtaget, koppla bort kameran, koppla in modemet igen och sen kan jag förevisa handtagets utformning. Det kan ta en stund.
Vi har tämligen gott om tid. Ska bara klara av en diskussion om Gibson vs Dry Martini. Ingen brådska.
En intressant inblick i mina syskons barndom.
Och ditt eget förhållande till den där pannan som onekligen var lite skräckinjagande och som man dessutom alltid fick veta att den kunde flyga i luften om man bara petade på den?
Jag minns pannan men inga alarmerande varningar. Det var nog mycket sällan jag var i källaren.
Uj, uj, den hemska. Det var nästan så att jag inte riktigt vågade fotografera den idag!
OK, lystring särskilt SG och Hyttis. Nu har jag studerat och fotograferat handtaget till lyskärringen. Det passar alldeles utmärkt bra att fästa på någon stör som man kör ner i jorden och sedan kan man elda något i själva korgen. Såhär ser bakdelen på handtaget ut.
Och inte såhär, vilket jag var rätt övertygad om. Det här handtaget sitter på en brödspade som troligen använts i bakugnen och den ligger bredvid lyskärringen och hade någon bett mig rita av lyskärringhandtaget hade jag ritat det här. Jag bör nog aldrig ställa upp som vittne i någon rättegång…
Pinnen blir nog OK. Men brödspade? Menar du det? Seriöst?
Nej det är mer en teori som bygger på en indiciekedja. Föremålet upptäcktes i en bakugn. I ugnens omedelbara närhet finns en anordning för upphängning i taket av runda hårda brödkakor med ungefär samma yta som föremålet.
Men jag är självklart öppen för alternativa tolkningar. Notera att det sannolikt är föremålets undersida som syns på bild. Den andra sidan är slät.
Jag förstår resonemanget. Och indicierna är ju överväldigande. Men ingen ska dömas oprövad.
Förslag: Rensa ur ugnen, fixa pipan, baka.
Jag tror att du kommer att uppleva tre problem med plåtrondellen (neutralt namn som inte implicerar bakning):
1. Bakugnar är djupa. Därför har brödspadar långa skaft. Du kommer att vara uppbränd om händer och armar om du vill utnyttja ugnens hela djup med det, visserligen eleganta, men alltför korta handtaget.
2. När man ska hämta ut färdiggräddat bröd utnyttjar man brödets tröghet och brödspadens låga massa på så sätt att man ger spaden en rejäl skjuts in under brödet, som på grund av sin tröghet (större massa) ligger kvar så att brödspaden glider in under det. Tyngden/massan hos plåtrondellen är så hög att den snabba accelerationen inte kan åstadkommas utan avsevärd kraft.
3. Brödspadar är tunna och med en avfasad kant som gör att det går att skjutsa in den under brödet. Plåtrondellen har visserligen en tunn kant, men smidesdetaljerna kommer att störa funktionen i det visade läget och om man vänder på den så kommer kanten att ligga ett antal millimeter över ugnsbotten och därmed hjälplöst trasa sönder brödet.
Bildgoogla brödspade så tror jag du inser att detta inte är en sådan.
Men VAD ÄR DET? Där har vi en uppgift för forskningen.
Så här svara bakexperten:
”Det har ingenting med bakning att göra. Det är ett slags eldkråka. Min lille bror som var plåslagare gjorde sådana. Jag har ett par stycken som vi sätter marshaller i. Krya på dig! Anna-Britta”
Blev det inte en förväxling igen?
Det är plåtrondellen vi diskuterar.
Jodå hon hade missat vilken grej det var som skulle identifieras. Här är hennes nya tolkning:
Hej igen!
Den där mojängen såg jag inte igår, blicken är kanske lite klarare idag. Förmodligen är det en brödspade att lägga in t ex hårt bröd eller tjockbulle i ugnen med. Ringen, eller nästan ring,som förmodligen är undersida, är förmodligen till för att plåten inte ska ligga mot den varma hällen. För då blir det svårt att lägga av det ogräddade brödet genom att ”brödspaden” blir för varm om den ligger mot hällen, och brödkakan glider inte av.
Jag använder nuförtiden ”träspulu”* i dylika sammanhang. Numera är det lätt att göra en ny sådan, finns t o m att köpa hos välsorterade köktillbehörsbutiker. Och så får man be någon händig person att slipa ner dem så de blir tunna.
*rättviksmål, och svårt att hitta rätt ord på svenska
Hälsa och tacka för expertutlåtande!
Safaris beteende är en gåta. Jag tog en bild på lyskärringen och sedan en på brödspaden, med samma kamera, samma inställningar och lade in dem på samma plats i iPhoto. När jag sedan, med hjälp av Firefox, förde över dem till kommentaren blev lyskärringen synlig, medan brödspaden blev ett litet frågetecken i Safari (fast den syns hur bra som helst i Firefox). Då gick jag in i Safari och lade in bilden som uppdatering i inlägget, och se, då blev kommentarsbilden synlig också!
Nu har jag lagt in den bild som behövs för att man ska fatta vad det är för föremål. Glömde kolla att den funkar i Safari (det gör ju de flesta bilder nuförtiden, så jag tänkte inte på det). Ligger som uppdatering i inlägget. Krya på dig säger jag också!
Förvirringen är total, men fint med spåren! Naturen tar tillbaks det som är sitt; jag rotade fram skifferplattor en sommar i fjällstugan, enligt principen ligger det en här kanske det ligger en där … och sextio plattor senare gick man torrskodd från ytterdörren till vedbon och till dasset. Vad nu det hade med saken att göra. Baksterfjäla måste vara av trä, annars blir det för tungt. Det hade med saken att göra!
Klart det har med saken att göra! Jag gjorde en liknande upptäckt vid stugan häromåret. När jag stod i backen nedanför huset dök det upp ett barndomsminne, som sade mig att där borde finnas en liten stenlagd stig. Så jag hämtade ett spett och testade tills det sade klonk, på ett lovande sätt. Sen var det bara att gräva bort den lösa mylla som bildats av löven från kastanjerna och där fanns en liten stentrappa ner till sjön. Mycket trevligt! Apropå spår, då.
Plåtspaden förbryllar. Eftersom det bodde smeder i huset tänker jag mig att de försökte sig på en metallvariant av en sån dära – vahettere – baksterfjäla. Den är verkligen mycket tunn och lätt.
Du får göra som folk gör; annons i tidningen Land!
Det är nog faktiskt en Bakstugufjäla aka Baksterfjäla. De användes att hantera brädet när det väl tagits ut ur ugnen med den långskaftade brödspaden.
Orsaken till att man använde två olika verktyg var dels att brödspaden behövdes vid den snabba evakueringen av ugnen dels att det långa skaftet gjorde brödspaden olämplig när man flyttade brödet från bröbänka till svalhyllera. Där kom bakstugufjäla väl till pass.
Eftersom brödet placerades i ugnen enligt FILO-principen (First In – Last Out) var det viktigt att evakuera ugnen snabbt så att de inre bröden (som legat i ugnen länge) inte blev brända. Vid långsam evakuering blev de främre bröden bleka medan de inre blev kolsvarta och gavs till barnen så att de skulle få bra sångröst. Jomän. Så var det på den tiden.
Lägg märke till smidets utformning! Tenarna är extra tunna nära kanten för att ge just den låga profilen som Karin nämner. Det är också intressant att se hur det var helt naturligt att smida ett specialredskap när det behövdes. Hela byn var ju full med smeder och annat järnfolk.
…hantera brÖdet…
Verkar rimligt. För att manövrera inne i den lilla bagarstugan med en långskaftad brödspade kan inte ha varit lätt.
Har roat mig en god stund med diskussionen ovan! Saker och ting sätter verkligen spår!
Ja, liksom människor och djur… Läste om dina rådjurs framfart och det är ju ibland spår som förskräcker!
Vilka spännande spår! Precis sådana som lockar fram minnen och lärorika diskussioner, som man väl också kan se på kommentarerna på inlägget. Lite sorgligt är det trots allt gamla, fina hus etc. försvinner, men desto viktigare att vi håller fast i spåren och sprider vidare kunskapen om hur saker och ting inte bara såg ut utan till vad och hur de användes, alternativt vem som gjort dem, som i exemplet med din mammas målning och dina teckningar.
Jag tjatar alltid på mina medmänniskor att de ska skriva namnen och årtalet bakpå alla bilder med människor på. Gör det! Och jag kanske borde fundera på att göra det själv också…
Oj så mycket (oviktig?) kunskap man hade fått om man på allvar satt sig in i diskussionen ovan. Mitt sunda förnuft sa dock meddetsamma att det var en brödspade som du visade. Närhet till bakugn, form och att det var en kant på baksidan som gjorde att den inte låg dickt an mot ugnsgolvet. Lätt som en plätt.
Underbar skiss av husen och fin bild på dig och dottern. Lika söt var du då som nu!
Kram från Ingrid
Tack!