För mig är det en sak som mer än allt annat symboliserar barndomspåsk och det är påskduken. Den kom fram när det var städat och fint inför påsken. Den är färgglad och vacker och jag älskade den som barn. Det gör jag fortfarande och med tiden har jag också insett vilket fantastiskt arbete som ligger bakom.
Det är den duken som ligger på bordet i ”stora rummet” på översta bilden. Mamma – som broderat duken – sitter i gungstolen. Vi växte upp i ett väldigt stort och helt omodernt hus som krävde extremt mycket skötsel. Snickarverkstad i bottenvåningen, bostad i övervåningen. Att hålla varmt med hjälp av vedspis och kakelugnar borde ha varit ett heltidsarbete, men mamma jobbade dessutom heltid i snickeriet. Så därför känns den där bilden där mamma sitter i gungstolen väldigt högtidlig. Där satt hon ju inte så ofta, mer än den sextiondedels sekund som det tog att ta kortet.
Innan jag lämnade duken vidare till min dotter häromåret fotograferade jag några detaljer: påskliljor, videung och blåsippor. Mer påsk än så kan det ju inte bli.
Och just som jag skriver detta inser jag att jag ju sitter vid det där bordet, på översta bilden, på en av de där stolarna.
Bordet var från början brunmurrigt. Pappa snidade bården runt sargen och mamma målade i ljusgrått och gråblått. Pappa gjorde stolarna. Nu står stolar och bord i farfars stuga. Tror att de hade gillat det, både farfar, mamma och pappa.
Lördagsbloggarna är Byfånen Gnuttan Helena Karin på Pettas Livsrummet musikanta Olgakatt, Pysseliten. Och vems tur är det i april, månne? Jo, meddelar Gnuttan just, det är Byfånen som tar över. Tack Gnuttan för trevliga teman denna månad!
Japp! Påskigare än så blir det inte!
Den där duken minns jag också. Mycket väl.
Nu gäller det bara att det blir lite riktig vår också!
Ja, en blåsippsbukett är väl det minsta man kan begära… Men nu ser det ut såhär utanför fönstret. Finfint skidföre:
Tyget på stolarna ser också intressant ut.
Jag har sett att liknande dukar fortfarande finns att inhandla (och brodera) hos en del handarbetsfirmor.
Tror att vi har en löpare någonstans, som påminner om din duk, annars är det juldukar i samma stil som finns här hemma. Tänk om dukarna kunde förmedla alla tankar som är insydda i dem!
Margaretha
Ja, stolstyget är fint, men tyvärr utslitet och utbytt. Den där duken är kantad med ett fint band i precis samma färg som den där rosetten kring buketten är broderad med. Jag tror det är de där dova färgerna som gör att den känns så välbalanserad. Och ja, alla dessa tankar… dem får vi föreställa oss idag.
Vackert alltihop, både bord, stolar, duk och mor! Visst är det härligt med speciella små detaljer som gör att man minns….
Glad Påsk!
ps. ByFånen tar över… ds.
Men så bra – Byfånen nästa. Jag uppdaterar med den informationen!
Fina bilder! Vet du vad din mamma läser i gungstolen?
Försöker se vad det kan vara för bok, men det går inte. Den är ju rätt stor. Men telefonkatalogen är det inte för den var sladdrigare. Kanske någon konstbok, eftersom de vanligtvis var sådana som var stora i bokhyllan?
Fint. Och påsktårta med valnötter.
En gång nallade jag valnötskärnor ur en påse i skafferiet och fick veta att dom där skulle ha varit till en tårta, i alla fall dom som var hela och fina. Sedan dess tar jag bara trasiga valnötter men senast jag handlade fick jag en påse med hela nötter, allihop. Då fick jag lov att ta ett resonemang med mig själv.
Du kan ju krossa valnötterna kanske så att de känns lovligare…
Måste vara springande i familjen. Jag har numera valnötter från Ukraina ihop med skart brö i min frukostfil. Jag bryter ner de fulländat vackra halvorna till mindre bitar.
Det finns kanske en mörk valnötshemlighet i vår familj?
Mycket vackert och fina påskminnen. Fotografierna är talande.
Bilden av din mamma väldigt vilsam och skön
Ja, jag hoppas i alla fall att hon kunde koppla av en stund!
Vilka skatter! Broderad duk av mamma, snickrade möbler av pappa och målade av mamma, det är inte illa alls det! Jag är nog lite hantverksnörd, just hemgjort har ett eget skimmer som jag gillar.
Vi tog det ju för givet att det mesta var hemgjort och kunde till och med tycka att det vore mer spännande med köpta möbler och kläder (mamma sydde åt oss), men idag är jag väldigt glad åt det som finns kvar.
Hemsytt och hembakat är jag uppväxt med! Minns speciellt en baddräkt som mamma sydde – med resåren år fel håll – den slutade vid knäna efter första doppet och användes aldrig mer efter det.
”Resåren åt fel håll… ” Nu kommer jag att ligga sömnlös i natt ch försöka klura ut hur man gör då!
Man gör en baddräkt som töjer sig på bredden inte på längden, den blir samtidigt mycket lättare att ta sig i! (Jag hade alltså ”beställt” denna baddräkt av min mamma, vilket alltid var fördelen med en syende mor, man kunde få nästan vad som helst – till och med en gammalryska baddräkt med knytning i nacken!) Sov gott!
Tack!
*gammalrosa* såklart!
Tack igen! Hade just börjar grunna på hur en gammalrysk baddräkt kan tänkas se ut, mer knyt i nacken…
God natt!
Så jäkla klart var det väl inte! Jag såg Anastasia och Rasputin och hela gänget nere vid Krim. Fanns inga problem med det. Hur kan gammalrosa bli gammalrysk?
Ännu en fantastisk bild! Önskar glad påsk från fjällkanten. Den här vårvintern känns som ett schysst plåster på såren för den uschliga sommaren!
Bra tänkt! Ta ut all tänkbar kompensation redan nu!
Ja, jag vill ha en kompsommar och gärna också en kompvinter (men en väldigt kort en) för de fina dagarna då jag var förkyld. Och en kompvår, förstås, för som det ser ut nu kommer vi att gå direkt från skidåkning till simning. Ingen vår. Äsch, släng in ett kompår, för säkerhets skull!
Och glad påskafton tillbaka till fjällkanten!
Härligt att läsa ditt fina inlägg om påsken! Vi hade också bonader och dukar som togs fram till påsk, men vad jag vet har jag inte något kvar av det. Broderiet är utsökt fint, hon måste ha varit väldigt konstnärlig, din mamma. Äpplet faller inte långt etc. etc. Du har väl ärvt en del från din pappa också som snidade så vackert.
Det måste ha varit otroligt jobbigt att bo i ett så stort hus som man måste städa och värma upp. Men våra gamla var väl vana vid att jobba dygnet runt och aldrig ta paus mer än när det skulle sova.
Ingrid, som just sagt adjö till de minsta tre barnbarnen med föräldrar.
Ja, hur orkade de. Framförallt mamma, som inte bara jobbade i verkstan utan också höll igång hushållet, med allt vad det innebar. Morgonkaffe klockan sju, ”riktig” frukost klockan nio, kafferast klockan elva (och då skulle det vara något hembakt, typ kubb, sockerkaka eller bullar), lunch klockan ett, eftermiddagsfika klockan fem och så middag, eller kvällsmat som det hette då, klockan sju på kvällen. Allting måste förberedas dagen innan för när väl arbetsdagen var igång fanns ingen tid att laga mat.