Lördagstemat idag är: Bästa gömstället. Och hur jag än funderar kommer jag tillbaka till tanken att det man försöker dölja alltid gör mer väsen av sig än det man vill visa. Som på teatern, när scenarbetarna ska byta ut något under pågående föreställning: Ju mer de hukar och smyger, desto mer syns de.
Här letas det för fullt efter det undansnillade brevet
Edgar Allan Poe använde sig av principen att det man inte försöker dölja inte är så lätt att hitta i novellen ”Det undansnillade brevet”. Jag ska inte förstöra läsupplevelsen genom att berätta innehållet. Här hittar man hela novellen på engelska.
Novellen används ofta som ett exempel på hur en riktig deckare ska vara beskaffad: Alla fakta på bordet, så att läsaren har en lika bra chans som detektiven att klura ut vad som hänt. Själva brottet ska stå i centrum för handlingen. Den som löser deckargåtan ska gärna vara oprofessionell, eller i alla fall inte göra det i tjänsten. En glad amatör eller en avskedad polis är bra. Novellen har som underrubrik: Nothing is more hateful to wisdom than too much cleverness.
Men så har vi förstås det klassiska gömstället: ihåliga gardinstänger. Det var ett bra gömställe, tills det saboterades av berättelsen om en försmådd och hämndlysten fru, som stoppade gardinstängerna fulla med räkskal, när huset skulle säljas. Det luktade förstås värre och värre och ingen ville köpa huset. Till sist fick hon överta det för en billig penning. Alla har hört den, så idag är det nog ingen som stoppar något hemligt i gardinstången. Historien ingår i antologin Glitterspray och 99 andra klintbergare recenserad under rubriken Sägner i cyberåldern.
Och vad har de övriga lördagstemaskribenterna för favoritgömställen då, månne. Dem kan man hitta här: Byfånen Gnuttan Helena Karin på Pettas Livsrummet musikanta Olgakatt och Pysseliten. Gnuttan står för marsteman och nästa vecka är det En liten värld.
Bästa gömstället måtte väl vara när man lägger viktiga saker på ett säkert ställe – det kan ta åratal innan man hittar det, om man överhuvudtaget gör det.
Margaretha
Precis! Ju säkrare gömställe, desto längre tid tar det att hitta prylarna
Håller med Margaretha. Om jag nu skulle få för mig att lägga något på ett absolut säkert ställe måste jag noggrant skriva upp det både här och där. Kommer ihåg att jag letade i hela huset efter lakan som bara använts en gång och skulle tas fram igen när den personen återkom efter någon vecka. Jag hittade dem naturligtvis inte förrän ett halvår senare. Då hade jag lagt dem ordentligt i sänglådan under sängen i gästrummet…
Ska läsa novellen när jag känner mig piggare. Har 38.3 just nu vilket är mycket ovanligt för mig – ligger på en temp på 36.6 i vanliga fall. Så det är därför jag kände mig ”lite trött” igår. Och även idag. Så nu blir det sängen igen.
Den kan funka, det där med att skriva upp, men då gäller det att komma ihåg var man har lappen. Jag har lite problem med att hålla reda på tre hushåll (ett i stan och två på landet) och nycklar som ibland måste deponeras för olika ändamål. Så jag brukade ta bild på gömställena, för att något år senare undra varför jag fotograferat dessa fullständigt ointressanta motiv…
Stackars som är krasslig – kry på dig!
Vi upptäckte ett helt fantastiskt bra gömställe när vi flyttade in här för två år sen. Problemet är att det är så mixtrigt att gömma nånting i det, och att vi inte direkt har nånting att gömma :o
Vad bra! Minus+minus blir plus… tror jag i alla fall.
”Kom ihåg”, skrev jag på en stor lapp, ”att alla gardintyger ligger i den stora spånkorgen på vinden.” Sedan lade jag lappen i linneskåpet väl synlig och det var tur det. Tänk, det fungerade faktiskt åtminstone en gång!
Jag som växt upp med katter på en bondgård lärde mig så småningom var kattmödrarnas favoritgömställe var där de i trygghet kunde lämna sina små. Ett hål i logväggen rakt in i höet längst ner på loggolvet var bästa gömstället. Sedan kunde de
när de små började bli intresserade av omvärlden enkelt ta sig ut genom den lilla gluggen – och in igen snabbt om det blev för otäckt.
Hönorna kunde få för sig att gå undan och värpa ”off hönshuset”. I värsta brännnässlesnåret var bästa gömstället. Där låg dom och producerade sina ägg i egenhändigt ordnade små bon och hoppades väl att de skulle få ha grejerna i fred och bli mödrar senare på sommaren. Men ack, ack, ack, det fanns ju ingen tupp så mödan var förgäves.
Kommer också att tänka på de s k prästgömmorna som fungerade som gömställen för katolska präster när Henrik VIII beslöt att göra slut med påven. Engelska historiska program visar gärna sådana finurliga ställen där prelaterna kunde gömma sig om det blev farligt. Ja gömmorna fanns förstås inte bara i England även här i Sverige kunde man stoppa in en präst i nåt utrymme förslagsvis bakom en öppen spis eller liknande.
Och bästa gömstället för putällen då, i veboa kanske?
Tänker du på Ljungstrand?
Vilka förträffliga gömställen! Allihop. Vilka smarta katter och listiga hönor. Men så sorgligt att de gjorde sig allt detta besvär förgäves, hönsen.
Undrar om det är en prästgömma vi har i Tvåbo, bakom murstocken till bagarstugan? Och om man i så fall snarare gömde sig för prästen där…
Gömma sig för prästen? För att undgå husförhöret? Det är ju en tanke.
Den där prästen som var aktuell är inte lätt att gömma sig för. Han jagade rätt på oss här i Karlskoga. Men vi slapp husförhöret.
Första gången som jag hör talas om gardinstänger som gömställen, men det är aldrig för sent att lära sig någonting. Synd bara att jag inte har sådana gardinstänger….de skulle ju vara praktiska att ha.
Tänk dig för innan du skaffar sådana! Någon kan få för sig att lägga räkskal i dem!
Kul tolkning av temat – här kom vi ju vida omkring. En gång när timmen inte är lika sen ska jag ta och klicka vidare och läsa novellen också. Fortsatt trevlig helg!
Det blir ju så med spännande teman!
Precis skälet till att jag inte gillar Håkan Nessers serie om Van Veeteren, han sägs bestämma sig för vem som är mördaren i slutet av deckarskrivningen och för att logiken ska fungera har han valt en mördare som för mig blir uppenbar redan i kapitel ett. Urtråkigt. Plus, att jag retar mej på att han konsekvent använder ett så ovanligt ord som luguber en gång i varje bok i serien. Jag läser med vånda, tills jag hittar ordet, som bara bekräftar min farhåga att det SKA dyka upp. Förutsägbart.
Undrar om det där pantser vs plotter-debatten finns bland deckarförfattare också? Alltså om det är bäst att sitta på sin byxbak och skriva på och se hur det blir eller om det är bäst att ha en plan, en plot för det man ska skriva. Fördelen med byxbakmetoden är att författaren också är lite nyfiken på slutet och skriver på för att se hur det går. Fördelen med det planerade skrivandet är att man slipper skriva en massa oanvändbar text. Men just med deckare skulle jag tro att plottermetoden är bäst. Den gode Nesser verkar dock vara en ”pantser”.
Japp, HN är nog ”pantser”, medan Läckberg är ”plotter” och båda är ju riktigt framgångsrika, så man kanske inte kan döma ut den ena metoden eller den andra … Min bok-smak är å andra sidan inte som andra allas heller!
… alla andras… Såklart!
Personligen skulle jag nog – om jag blev tvungen att välja – ändå ta en Nesser hellre än Läckberg. Men min boksmak är inte heller som alla andras!
Instämmer till 200%!
Bravo, Nesser hellre än Läckberg! Jag tycker att han ligger långt över de flesta andra nutida deckarskribenter när det gäller att hantera svenska språket. Läs ”Kim Nowak badade aldrig i Genesarets sjö”. Där behöver man inte ha ångest för att för tidigt förstå vem den skyldige är. Om den boken är luguberfri kan jag dock inte garantera.
Absolut, jag ger inte ens upp en bok när jag vet vem som är mördaren. Läckberg har jag inte läst på länge. Kan en författare rycka upp sig och bli bra, om man nu inte gillade den? Kanske man inte ska ge upp hoppet om henne heller. Jag har ju läst andra Nesser böcker som varit bra! (Det är just van Veeteren jag surar över) Eller så kan man ägna sig åt författare som man känner till och vara ”safe”?
Vi kanske skulle skriva till Nesser och förklara på ett skonsamt sätt att vi är några luguber-allergiker som han kanske kunde ägna en tanke i framtiden?
Varför känns luguber som ett problem? Associationer till Dalis ”Den lugubra leken”?
Den där allergin skulle jag utan att tveka kunna anmäla till en ordombudsman. Hets mot ordminoritet.
Självklart vill vi inte diskriminera just ordet luguber. Vi diskriminerar alla ord som känns en smula sökta eller udda för att passa in i sammanhanget, särskilt i de fall då samma, ofta lite pretentiösa, formulering återkommer i samtliga böcker i ett författarskap. Då uppstår nämligen, som Pysse påpekar, en läsart som hindrar att man njuter av texten för att i stället snabbt läsa igenom för att bocka av det där ordet. Få det avklarat, liksom. Hur bra tror du det är för läsupplevelsen?
Vem bestämmer vad som är sökt eller udda? Jag har aldrig uppfattat just luguber på det sättet.
Samma mekanism ger upphov till mobbing. Någon säger något negativt om en person. Plötsligt hänger flera på och sedan går det inte att hejda.
Lite eftertanke och självständighet kan motverka.
Äsch, det fattar du väl att Pysse menar att Nesser använder ”luguber” på ett sätt som känns sökt. Och i varje bok dussutom. Man kan nästan misstänka att det ligger ett vad bakom, som i Frans G. Bengtssons ballad om Franska kungens spelmän.
Kan nog vara så. Pysse har ju alltid varit sansad och omdömesgill.
Men vidhåller att 08 har en tendens att alltid vara på tå och observant på trender. Denna vaksamhet och fördömande av minsta avvikelse illustreras bra i Stockholmsnatt i SvD.
Motarbetas av övertecknad.
Noterar att ordet ”luguber” ansågs alltför lite använt för ett par år sedan, så DN adopterade det. Kanske det Nesser också gjort?
Hej, hallå! Jag har inte hört att irritera sig på ordet luguber skulle vara särskilt trendigt och faktum är att jag aldrig hört någon irritera sig, eller ens noterat att Nesser använder ordet EN gång i varje del i van Veeteren-serien. Jag noterade ordet eftersom jag inte visste vad det betydde i del 1(vad den nu hette), sedan följde ”en luguber lunchtallrik”, ”en luguber port” osv. (ungefär). Faktum är att jag inte hört/läst ordet någon annan stans heller, alltså tror jag konspiratoriskt som Karin, att det är något slags vad eller annat socialt experiment.
Så om Nesser bytt ut luguber mot trist, sorgligt eller liknande så skulle han ha varit godkänd? Hur skulle det då gå om han skrev en bok ”Den lugubre mördaren”?
Skulle den sälja bra då? Jag tror jag ska skriva till Nesser och ge honom några små tips
i den riktningen.
Eller vad sägs om ”Den muntre mördaren”? Kanske lite mer överraskande och säljande?
Jag hade förmodligen accepterat det utan vidare, om jag inte noterat ”mönstret”.
DN skrev om luguber 2009
Ah, 2009 hade ju Nesser redan slitit ut luguber! Kul artikel ändå, jag adopterar hellre skördetröska!
Aktarej, Pysse. Skördetröska kan vara ett sånt där trendord. Man kan aldrig vara nog försiktig med sånt!