En tidig Nora, Betty Hennings, på Det Konglige i Köpenhamn, 1879
När Nora smällde igen dörren till dockhemmet 1879 hördes det i hela den västerländska litteraturen, brukar man säga.
Ett dockhem är en av de mest spelade pjäserna någonsin och mycket sensationell på sin tid. Strindberg blev fruktansvärt provocerad av Ibsens tilltag att låta en kvinna och mor bete sig på det sättet. Kanske hade hans olika fruar haft det lite lättare om inte Nora funnits. Till skillnad från Ibsen menade Strindberg att äktenskapet är en uppfostringsanstalt, även för kvinnan, och han skrev till Georg Brandes 1888: ”Nu har jag piskat henne så att hon blivit en samvetsgrann mor, och nu vågar jag lemna barnen åt henne, sedan jag afskedat pigan, med hvilken hon supit och horat”
Ett dockhem går nu på stadsteatern i Stockholm i en uppsättning där man inte tar ställning i den ständiga frågan om den ska sättas upp som 1800-tal eller i nutid. Man har valt både-och. Med lite femtiotal i mitten. Scenografiskt gillar jag femtiotalet bäst, med sin kluvenhet mellan modernt och gammaldags, sin gulgröna ångestfärg och en tjuvrökande Nora, som börjar frukta att hennes man aldrig kommer att se henne som medmänniska utan för alltid som en söt och lydig docka.
Det fungerar bra, uppsättningen är snyggt gjord och Annika Hallin blir allt mindre docksöt, allt tydligare och mer beslutsam.
Men. Det är svårt att föra den här handlingen fram till vår tid.
Det är svårsmält det där med att bara lämna barnen och slå igen dörren. Det var svårsmält på 1800-talet också, men av andra skäl.
Nu ser lagstiftningen annorlunda ut. Valet är inte lika ödesdigert och definitivt. Då, när pjäsen skrevs, förlorade kvinnan rätten till barnen om hon lämnade sin man. Därför tror jag att det fungerar bäst att låta den äldre tidens regler och juridik bidra med de spelregler som gör Noras val så svårt.
I den här uppsättningen får barnen mer utrymme än vanligt, som för att understryka det hjärtslitande i hennes val. Det gör det egentligen ännu rimligare att förlägga handlingen till förra seklet.
Och javisstja. Idag är det Ibsens födelsedag. Grattis till honom och till oss som fått så många intressanta idédramer att fundera kring.
Här ser vi honom på ett frimärke som gavs ut i Norge till hans 100-årsdag 1928. Han fick ett när han fyllde 150 också.
Men Strindberg, stackarn, han fick inget frimärke, såvitt jag kan se, när han fyllde hundra förra året. Det kunde han väl ändå ha fått!
PS. Det är vårdagjämning också idag och jag har fått en försynt förfrågan om hur jag förhåller mig till det. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga, men i Kanada gör man i alla fall något åt saken (tack till Katarina för bilden).
Tsss, om han tyckte att mor skulle piskas kan han gott vara utan frimärke.
Okej, då släpper jag det. Inget frimärke på 150-årsdagen heller?
Jag såg ett dockhem på Dramaten någon gång på 50-talet och kommer ihåg att jag var väldigt upprörd över att hon lämnade sina barn. Lika upprörd som jag var då Anna Karenina stack iväg med Vronskij. Men av din beskrivning att döma verkar det vara väl värt ett teaterbesök.
Har inte så mycket till övers för Strindberg och hans gräsliga kvinnosyn heller.
Ingrid
Ja, det är så laddat. Jag tänkte också på Anna Kareninas lilla pojke när jag såg barnen på scen. Och funderade lite på om någon försökt sig på att göra Medea på scen i nutid.
Det finns en hel del förfärliga citat av Strindberg. Men så finns det ju en hel del bra litteratur också. Bra författare är inte alltid bra människor…
Jag menar en Medea förflyttad till nutid, förstås
Visst har Strindberg skrivit många bra saker men nu är jag hjärtligt trött på honom. Tycker det har varit för mycket i radio om och av honom. Och frimärke, nä, minsann.
Ett dockhem såg jag på teatern i Stavanger för många år sedan när jag inte hade lust att gå på en kongressbankett utan köpte mig en teaterbiljett istället. Det var en magisk föreställning och jag var helt med på att Nora inte hade några alternativ till sitt handlande.
Han är ju lite ojämn, den gode Strindberg. Och det blev kanske lite överdos under jubileumsåret. Kul med Ett dukkehjem på norsk och tydligen i mycket övertygande tappning!
Ibland är det ju svårt att skilja på konst och konstnär. Har en enda relation till Strindberg och det är hans Sagor som jag läste som alldeles för liten och tog alldeles för mycket intryck av. Kattor, ålkusar, grusharpor och annat underligt. Sedan vill jag nog klämma in det där köttstycket som ligger och myser över hur stort och fint det är innan det till sist hamnar i soporna som straff för övermodet, men det verkar vara en annan saga.
Bra karl men dålig skräddare, fast tvärtom… eller nåt.
Nåt åt det hållet.
Det var ju inte bara Strindberg som hade den där synen på halva mänskligheten. Den var ganska allmän. Och är det fortfarande i många kulturer.
Ja, lite har det ju gått framåt på hundra år här i norden. Vilket Ibsen nog bidrog till och Strindberg motarbetade. När det gäller idédramer från den tiden var dramatiker som Anne Charlotte Leffler – samtida med Strindberg – en av de mest spelade på sin tid, t.ex pjäsen Sanna kvinnor. Intressant artikel om henne i SvD idag.
Om vår tid är bättre borde verkligen dåtidens begåvade kvinnor lyftas fram nu! Fler frimärken på kvinnor helt enkelt. (Usch, jag blir så trött bara jag tänker på det, jag är inte militant, men hur svårt kan det vara?)
En ack så berättigad fråga.
Kolla här: Nordisk kvinnolitteraturhistoria.
Tack för länken. Intressant läsning!
Ingrid
Mycket spännande där!
Tack för vädringen av mina lungor!
Ja, alltså sista bilden!
Visst är det bra att någon tar tag i detta himla snöande!