Konstigt det där med salt. Om det är något som det finns obegränsade mängder av i denna värld så är det väl salt. Världshaven fulla! Och ändå har det varit en så konfliktfylld och laddad vara. Om någon äter salt i ditt hus kan han inte vara din fiende. Salt och bröd är på många håll i världen en symbolladdad gåva. Salt ingår i skapelseberättelser, som vår egen, nåt med kon Ödhumbla och gudarna… Nä, det där kan jag nog inte.
Historien är full av saltkrig. Det är väl den moderna saltframställningen, förmodar jag, som gjort det till en billig och lättillgänglig vara som ingen startar krig för idag.
På saltmuseet i Rosario på Fuerteventura får man lära sig om olika saltsorter och där framställs också havssalt. Fiskskelettet på bilden fick jag ingen riktig rätsida på. Varken vad det ska vara för fisk eller om det är äkta eller konstgjort. Men fint i alla fall.
Saltklippor i Chile
Det är tydligen så att det salt vi kallar koksalt kommer från salthaltiga jordarter. Numera pumpar man bara ner vatten som löser upp saltet och så tar man upp saltvattnet, kokar man bort vattnet, renar saltet och voilà, saltet är klart.
Bergsalt är en besvärligare historia och det använder vi mest som vägsalt i dag.
Och så har vi havssaltet, som i Rosario. I stora tråg, salinas, får det salta havsvattnet dunsta och så samlar man ihop saltet i små toppiga högar, som ”skördas” när de är klara. 
Men hur är det med arbete i saltgruvorna då, detta som man alltid refererar till som det värsta jobb man kan ha? Jag kollar den mest kända av saltgruvor, Wieliczka i Polen och har man sett. Den är numera på världsarvslistan. Hmmm… saltturism kanske kan va nåt?
Och tänk vilken demokratisering det innebär med små saltkar här och där på borden. En gång i tiden var det en viktig social markering hur man placerades i förhållande till saltet. Om man hamnade mellan värden och saltet vid middagsbordet var det bra. Men placerades man ”nedanför saltet” låg man inget vidare till på den sociala skalan. I alla fall i England. I alla fall förr i tiden.
Intressant om saltet. Varför var vi så beroende av saltimport under medeltiden? Men vi hade väl inte tillgång till riktigt salta vatten – västkusten var ju inte svenskt då. Placeras man en lång bit bort från värden eller värdinnan är det väl inte en så bra bordsplacering än i dag. Oavsett var saltkaret står – om det nu finns ett sådant på middagsbordet. Det anses ju oartigt att be om lite mer salt om man är bortbjuden…
Ja, Östersjöns vatten är det nog rätt olönsamt att avsalta, skulle jag tro. Så det var saltgruvorna som gällde i våra trakter, dvs Hansa-kontrollerat salt.
Jag tror det där med saltets placering – eller snarare gästernas placering i förhållande till saltet var en hel vetenskap. Och begreppet ”nedanför saltet” är ett av de där obegripliga idiomatiska uttrycken på engelska som jag inte alls begrep när jag hörde det första gången.
Där har jag varit, i Wieliczka alltså. Det var evighetslånga trappor ned (inte små vagnar som åkte rutschkana med besökarna, som mina föräldrar åkte i Österrike) väl nere i gruvan blev jag dålig, så en av gubbarna gav mig ett stycke med saltkristaller som kompensation för att jag fick avbryta turen – det var det ingan annan som fick!
Margaretha
som trodde det
hette jordens allt
när hon var liten
Jordens allt – underbart!
Det trodde jag med, förhoppningsfullt.
Skulle fiskskelettet möjligen kunna vara ett valskelett? Eller råder det full valfrihet på saltmuseet?
Valmöjligheter åtminstone. Möjlig val, alltså, det där skelettet.
Läckra bilder och trevlig info! Som vanligt. Sverige brukar köpa vägsalt (sämre kvalitet) från Sicilien. Det borde ju komma från havet kan man tycka. Utanför Sicilien finns det en vulkanö som har nästan svarta stränder. Luktar inte gott.