Anders Hellner är död. Det förstår jag inte riktigt. Vi jobbade ihop i vår ungdom, som reseledare för Club 33. Sedan sågs vi inte på många årtionden, men de senaste åren stötte vi ihop då och då, alltid på någon flygplats.
En gång när både hans och mitt plan var försenade fick vi några timmar tillsammans på Arlanda och dök ner i gamla minnen. Vi försökte minnas namnet på en färdledare i Kitzbühel. Vi var några stycken, som var baserade på hotell Gstrein strax utanför Kitzbühel, med några hundra pax varje vecka. (Det hette så, på färdledarjargong, pax för passagerare.) Och så fanns det en person som var stationerad i det idylliska Jochberg, längre bort längs vägen, med högst tolv pax i veckan. Lugnt och skönt, massor med tid att åka skidor, vilket ju var anledningen till att man var där.
Jochbergmannen retade gallfeber på oss genom att titta in hos oss då och då och säga: ”Ja, ja, ni har det bra ni.” Vi slet ju som djur medan han i stort sett hade semester och vi var verkligen så trötta på hans kommentarer.
Men när Anders och jag satt på Arlanda och försökte minnas hans namn, sade Anders: ”Han hade ju rätt! Vi hade det ju så bra. Hur kul kunde det vara att sitta uppe i Jochberg och uggla. Vi borde väl ha omorganiserat oss lite så att han kunde ha varit mer hos oss!”
Så fortsatte vi prata om bra resmål och om när jobbet var som bäst och vi var helt överens att det gärna fick vara lite slitsamt, bara man hade ett bra arbetslag. Och så kom vi in på frågan om vad som är en bra lagledare, eller chef och det är ju outtömligt och plötsligt var det dags för våra avgångar och vi sa att det där får vi reda ut på nästa flygplats. Hur ska det bli med det nu då?
Jag kan också känna saknad av en person som jag egentligen inte hade en särskilt nära relation till. Och det är alltid sorgligt när människor dör som är i ens egen ålder och som man kände ganska väl i alla fall. I ditt fall har du tydligen bara glada och goda minnen av din vän. Det är ju en tröst i alla fall.
Kram!
Ja, det glesnar och känns ödsligt när man inser att det inte blir något mer samtal om gemensamma minnen. Med ungdomsvänner är det ju också så att de bär en del av ens egen historia, som försvinner med dem.
Det är alltid tråkigt när någon dör. Speciellt som ni hade något ofärdigt ihop plus en gemensam bakgrund. Så ledsamt.
Svar: Man ska ju tacka när någon säger Grattis! men jag tror jag står över denna gång ;)
Det är märkligt med de där färdledarkompisarna, för även om vi senare i livet har likartade intressen blir det alltid färdledarminnen när vi ses. Anders var i många år utrikeskorrespondent och han arbetade på Utrikespolitiska institutet, men den sortens frågor klarade vi av på ett par minuter. Sedan var det färdlederi för hela slanten och han mindes alla personer och långt fler episoder långt bättre än jag gör.
Och jobba nu på med den där enkäten som du blivit utvald att svara på. Se det som en medborgerlig plikt!
Jag jobbade med Anders på Utrikespolititiska institutet 1984. Han hade ett eget litet fögderi som hette Europainstitutet. Han gav ut skrifter om politik i västeuropa och längtade varje dag efter sin plats i solen på ett kafé i Rom med en nytryckt Corriere de la sera.
Jag läste runan och mindes luncherna på Grill Ruby där alla satt och berättade om resor och möten. Oj, så länge sen det var.
Ja, så länge sedan och ändå så nära. Anders verkade trivas bäst på resa, eller på olika resmål, där han var påhittig i alla situationer. Den där vintern när all snö smälte bort i alperna och vi var tvungna att hitta på andra aktiviteter och… Ja sånt gillade han att minnas när vi sågs.
Det var så länge sedan vi sågs på pressklubben, Stampa Estera, i Rom i de gamla lokalerna vid Via della Mercede 55. Det brukade ofta bli en öl tillsammans i klubbens bar och litet snack om Italiens spännande politik. Så mycket hade vi väl inte gemensamt utom de här mötena. Anders jobbade på Utrikespolitiska och jag kämpade som frilansare med Aftonbladet, Veckans Affärer, ibland något för SVT eller SR.
Men visst kändes det tryggt när Anders dök upp. Alltid så lugn och ironisk.
Tomheten ökar i grannskapet när generationskamraternas krets minskar.
Åke Malm
Ja, när man stötte ihop med honom visste man att det skulle bli en trevlig stund.
Och visst är det trist att det glesnar, även när det handlar om sällanpersoner eller flyktigt bekanta. Vemodigt. Och så en känsla som kanske är lite för trivial i sammanhanget, men som ändå anmäler sig. Det känns lite snopet.