På 1930-talet bodde Helene Schjerfbeck i Stockholm och äntligen började hennes konst uppskattas efter förtjänst. Konstkritikern Gotthard Johansson skrev om en utställning 1937: ”Inför Helene Schjerfbecks konst tystnar av sig själv frågan om gammalt och nytt, ja, till och med gott eller dåligt. Här står man inför den stora konsten, här är heligt rum.”
Lena Holger har skrivit ett par böcker om henne och citerar ur hennes brev till olika vänner: ”Min väg har varit mörk och… först när hoppet var borta gav livet något. Detta liv var inspiration och arbetsglädje. När man målar är nästan allt omedvetet”. Till vännen Einar Reuter skriver hon: ”Intet tänka när man målar är bäst, bara det som för stunden vill fram, vill utan ens vilja.”
På Waldemarsudde finns nu en fin utställning med många av hennes mest kända verk. Men har hängt målningar med samma motiv bredvid varandra, motiv som Schjerfbeck återvänt till med många års mellanrum. På så sätt ser man hur hon arbetar med att förenkla, samtidigt som ytorna, färgens struktur, blir allt tydligare. Och grunden, målarduken, verkar bli en allt viktigare del av verkligheten.
Skuggan på muren åren 1883 och 1927.
Självporträtt 1885, 1915 och 1944
Utställningen visas på Waldemarsudde fram till den 24 februari.
Dubbskor är förbjudna, även sådana med ”smarta” dubbar som drar in klorna inomhus. Ta med egna inneskor om du har dubbkängor, för det går inte att se utställningen med bibehållen värdighet i de tofflor som museet tillhandahåller.
Nu måste vi!
Har missat alltför många begivenheter i ditt grannskap det senaste året.
Scherfbeck var såvitt jag minns både faderns och moderns favorit – åtminstone moderns. Har du den tjocka boken med hennes självporträtt på omslaget?
Jag tar med mina rosa Bunny slippers. Värdigheten dog ut för ganska länge sedan…
Ja, det måste ni! Bunnyslippers blir fint.
Boken med hennes självporträtt har vi någonstans, tydligen i avdelningen konstböcker i Horndal, för här i stan är den inte. Undrar om det var den Einar Reuter skrev, under pseudonymen H. Ahtela? Jag hittar den inte på nätet och minns inte vem som var författaren.
Fint inlägg du har skrivit om HS! Hoppas att det är många som passar på att se utställningen innan den tar slut. Det har varit en upplevelse att se hennes målningar.
Ingrid
Tack – glad att jag kom iväg innan det blev för sent! Jag har försökt hitta namnet på den stora biografin om Scherfbeck som kom för länge sedan (femtiotalet?), men är lite osäker på vilken det är. Kan kanske ha varit av Gotthard Johansson. Ska kolla nästa gång vi är på landet. Lena Holger har skrivit om henne på senare tid.
Och så trodde jag att ”Nästa söndag ska jag måla en svart prick bättre”, var en bok om Schjerfbeck, men det är en film!
Måste ha varit sent femtiotal. Jag minns den boken mycket väl.
Skuggan på muren. Det är lite av Cézannes kamp med berget. Men undrar om inte han var ihärdigare. Det får vi se. Kan bli nu i veckan. Någon hemma?
Många reproduktioner. Kanske Gotthard Johansson?
Vi är hemma hela veckan.
Åh vilket bra tips! Jag som var just sugen på att gå på museum, någon utställning, teater eller vad som helst som är lite givande och kulturellt. Och Waldemarsudde har jag inte varit på ännu, jag missade Zorn 2010 och Peter de Wit 2011 (som gjort min vigselring).
Peter de Wit var visst 2012 …
Tyvärr har du nog missat de Wit ändå. Vilket påminner mig om personen som åkte droska till stationen och som manade på kusken att köra fortare, för annars skulle han missa tåget. Varpå kusken svarade helt lugn: ”Njae, i så fall missas det bara med några minuter!”
Men Schjerfbeck får inte missas. Go for it!
Ahtela, H.
Helena Scherfbeck
Sthlm/R&S, tryckt i Helsingfors 1953 Ljusbeige klotbd, 383 sid Illustrerad i färg och
svart vitt Einar Reuter
Helene Schjerfbecks konst av Johansson, Gotthard
Nordisk rotogravyr, 1940, inbunden
Undrars verkligen vilken av böckerna det är som vi har. Ljusbeige klotband känns rätt. Namnet känns inte så välbekant, men jag minns inget namn alls på den där biofgrafin, så why not?
En bekant kom hem från Stockholm, hon var lyrisk och förklarade att vi MÅSTE åka till Waldemarsudde och se en utställning med en konstnärinna som hon aldrig hört talas om hon hette Helene Schjerfbeck. Visst är det underbart att få göra sådana upptäckter vid mogen ålder.
Ja, man blir ju lite nyfiken på vad det kan finnas av liknande upptäckter runt hörnet! Tipsa mig gärna.
Samtidigt undrar man ju hur en konstintresserad människa kunnat missa Schjerfbeck.
Eller hur någon med normalt bokstavssinne kunnat undgå att hon faktiskt stavade med ett malplacerat ”j”. Det är i alla fall vad jag missat i ett drygt halvsekel.
Sje-ljudet i svenskan – en ständig källa till förundran.
Du får också mig att vilja till Waldemarsudde – innan utställningen är slut. Tycker mycket om hennes senare självporträtt. Tack för kunnig info.
Du kommer att gilla den, särskilt som du själv målar. Man går alldeles tätt intill dukarna och kollar: Hur GÖR hon?! Man blir glad åt hennes skicklighet och tagen av en del av motiven. Och självporträtten blir allt mer rena former, till sist mycket nära döden.
Ringt både mobil ock kopparlur. Ingen där. För sent för te?
Men attans så det kan gå när inte haspen är på! Jag menar om man lämnar mobilen obevakad en stund. Här åker man och hälsar på dotra ett par timmar och glömmer telefonen hemma och vad händer? Man missar ett (nästan) oväntat besök! Försök igen! Fast kanske inte just nu, för nu är det sovdags.
Det blev både Lilla Hasselbacken (välvillig 08 skjutsade och bjöd på sponsrad lunch medan eget fordon stod kvar på långtidsparkering) och ett synnerligen packat Waldemarsudde. Det är tydligen många som läser din blogg.
Hemfärd genom olycksrekorddrabbat Västmanland där man körde en lokal Guinness rekordbok i antal trafikstörningar. Vi åt och drack sådant som fanns i bilen och längtade mer och mer efter en toalett. Inte så tilltalande att ge sig ut i drivorna med en så gott som, men inte alldeles, stillastående bilkö med strålkastarna på.
Det ordnade sig och nu är vi hemma efter att ha kört på Virgin Snow – dvs oplogad väg – sista biten.
Ah, det finns inget som une bonne poudreuse, eller vad det nu var som sån där nysnö heter på franska. Skönt att ni är hemma igen.
Jag skulle kanske ha tipsat om Schjerfbeck lite mer diskret. När jag var där med en bloggkompis var det hyfsat glest framför tavlorna. I Prinsens kök blev det däremot knökfullt framåt tolv, men då hade vi just fikat färdigt.