Olgakatt står för decemberlördagsteman och i dag är det Min barndoms jular. Och jag som har varit på ett annorlunda 40-årskalas i en squash-hall och inte hunnit tackla temat förrän nu. Hittar dock en bild som väcker lite barndomsjulminnen och undringar.
Undring nummer ett: Varför ser jag ut som Stig Järrel? Undring nummer två: Hur kommer det sig att jag minns både min och brorsans tröja mycket väl, men inte min klänning? Och undring nummer tre: Använde pappa blixt eller fotolampa? Troligen fotolampa av skuggorna att döma och lång exponeringstid av de tålmodiga minerna att döma. Ack ja. Men nu i efterhand är jag glad åt varje bild och tycker det är synd att detta är den enda julrelaterade bild jag hittar.
De skenheliga minerna väcker ett slumrande barndomsjulminne till liv. Godis var en sällsynthet i vårt hem. Men på julgranen hängde små prydnader av kristyr i vitt och olika bleka karamellfärger, ofta med någon liten bokmärkesängel i mitten. Väldigt frestande att gnaga aldrig så lite på det där söta. Så brorsan och jag kröp in under granen och gnagde lite, lite grann från baksidan. Mamma noterade de små gnagmärkena och sade något roat om att det tydligen varit små sockerråttor i farten.
När jag googlar på ”kristyr” och ”julgransprydnader” hittar jag olika recept och tips. Till exempel att de bör monteras på en pappskiva och lackas med hobbylack… Urk!
Lördagstemabloggarna är: Byfånen Gnuttan Helena Karin på Pettas Livsrummet musikanta Olgakatt men jag tror att en och annan tagit lite julledigt.
En del får jag väl vara tacksam för att jag slapp, jag är fortfarande inte född där va?
Vad ska vi tro? Fyra och fem? Fem och sex? Nej, du är väl knappt påtänk.
Det var på den tiden som man använde sigillack att försegla paketen med. Förmodligen för att inga ”paketråttor” skulle kunna öppna och kolla i obevakade ögonblick.
Visst ser du ut som Stig Järrel. Men jag tror inta att vi ska rot nå mer i dä där nu.
Du har samtidigt en uppgiven och lite eftertänksam min. Uppgiven därför att du inser att eventuell tjuvkikning nu omöjliggjorts. Och eftertänksam därför att du troligen funderar på en lösning på problemet.
Själv ser jag mycket uppmärksamt och koncentrerad på proceduren. Lacket hölls över ett ljus så att det smälte – till och med brann. Ungefär som en bit toppsocker över en glöggpanna. Brandrisken var överhängande och jag ansåg troligen att det var min uppgift att se till att ingen olycka skedde.
Tröjorna minns jag också. Jag förstod aldrig vad det var för sjömärken du hade på din. Det sysselsatte min hjärna i stor utsträckning.
Sjömärken? Det förstod nog inte jag heller. Såg det mer som ett slags misslyckade granar.
En teknisk detalj beträffande belysningen. Han och Gunnar Sälgström experimenterade med 110 V glödlampor på 220 V. Det gav intensivt ljus och ganska korta exponeringstider. Samtidigt blev effektiv livslängd på lamporna väldigt kort. I bilden tror jag att det var en ganska bra allmänbelysning som kompletterades med kortlivade lampor från höger. Halvskuggorna visar allmänbelysningen.
Eller tvärtom? Ljuset från höger skulle kunna vara från en lampa med kraftig glödlampa i, medan det starka allmänljuset skulle kunna vara en fotolampa riktad upp i taket.
Exakt vad jag sa. Halvskuggorna är de områden som skyms medan den starka belysningen fyller ut övriga områden.
Kristyrerna var inte goda!
Hårdgnagda var de, man måste använda hörntänderna och så smakade de lite dammigt. Och inte var de särskilt vackra heller.
”måste använda hörntänderna”!
Vissa minnen sitter som en våtdräkt. Det minns jag också. Och att de smakade damm. Var det inte gips i dom? Med lite sockervatten?
Gammal stelnad äggvita, tror jag, samt socker. Om man lagrar kristyr på en tillräckligt torr plats blir den med tiden rätt så gipsartad. Och dammig.
Jag antar att jag har skäl att vara tacksam för att ni gnagde i er kristyren. Jag tror att mamma hävdade att det var råttor som gnagt och då ville jag inte ha.
Tänk om hon trodde det? Jag som trodde att vi var genomskådade!
Vad fint det känns att vi nu, så här de sista skälvande timmarna före Jul, äntligen hittade något som vi alla har gemensamt! Även om lillasyster bara känner till dem som en fjärran och forn hörsägen.
Visst är det fint! Våga värna sockerkristyrerna!