Haren med bärnstensögon av Edmund de Waal har sålt i stora upplagor; jag såg en uppgift på en miljon sålda ex för ett tag sedan. Arton förlag tackade nej till manuset.
Det nittonde förlaget tänkte att det skulle räcka att trycka tre hundra exemplar, men tryckte ändå hela fem tusen. De blev snabbt tvungna att trycka nya upplagor. Jag kan förstå förlaget. Både att de gärna ville ge ut boken, men också att de trodde att den skulle få en ganska liten läsekrets.
För vad är det för slags bok? Små fina essäer om skapande och samlande, om konst och konsthantverk, en biografi, en släktkrönika, en historisk roman?
Edmund de Waal är på spaning efter den tid som flytt och efter sin släkts historia. Somligt hittar han mycket riktigt hos Proust, annat får han söka i olika arkiv efter, ytterligare annat finns bevarat som muntlig familje-historia. Det börjar idylliskt i Paris, med den rike ungkarlen Charles Ephrussi, konstälskare, samlare, mecenat. Man ser honom på Renoirs kända målning Kanotisternas lunch, Le déjeuner des canotiers. Han står längst bak i bilden i hög hatt och talar med författaren Laforgue, som också fungerade som sekreterare åt Charles. Och Charles är, om jag läst släktträdet rätt, författarens farmors farfars far.
de Waal har jobbar hårt med att förstå sig på Charles och hans lite snobbiga, lyxiga liv. Efter att ha plöjt igenom arkiv och tidningslägg från 1880-talet börjar han få respekt för honom som passionerad forskare och konsthistoriker. Själv får jag ännu större respekt för de Waals grundliga studier av de olika epokerna som skildras i boken. Historia när det är som bäst! Historia framlänges. Man får vara med då det händer, då man inte vet något om hur det blir sedan.
Och så har han lyckats skriva om allt detta rika material på ett vackert språk. Klart och enkelt som de Waals keramik. För han är världsberömd keramiker till vardags, delvis utbildad i Japan.
Efter den idylliska upptakten mörknar det över Europa och den mäktiga judiska släkten Ephrussi. Sakligt och gripande skildras den växande förföljelsen av judar, det metodiska övertagandet av judisk egendom och alla olika metoder att förnedra dem och framställa dem mindre mänskliga.
Och så till sist kommer vi i nutid till Tokyo och farbrodern Igge, Ignatius, som har de små japanska miniatyrskulpturer som Charles samlade så ivrigt på i slutet av 1800-talet. Det enda som finns kvar av släktens ägodelar och bland dem finns alltså haren med bärnstensögon. Bästa bok jag läst på länge!
Och nu är alltså den svåra frågan om jag ska knalla ner till Vetekatten på Kungsgatan och höra vad de andra i den trevliga Breakfast Book Club tycker om boken. Eller om jag ska sova en stund till.
Uppdatering. Jodå, det blev bokklubbs-frukostmöte och tur var väl det. Intressanta och roliga diskussioner, trevlig miljö och ett på alla sätt givande möte. Jag fick till exempel både en bok av Ann-Catrin Malmlöf och en stor påse trattkantareller. Tack Ann-Catrin!
Mycket bra sammanfattning som gör mig ännu mer nyfiken på att ta del av boken på svenska. Just de här ämnena och sättet att skriva med historia och kultur inflätade i berättelsen vill jag utveckla i mitt eget skrivande.
Tack Ann-Catrin. Margaretas kommentar här inunder fick mig att undra vad som står i den engelska versionen. Kan du kolla. Jag skriver strax ett nytt inlägg om det, för det blir för långt att ta i en kommentar.
PS Ser fram mot att läsa din bok!
Hej – jag tolkar det som att du gillar bärnstensögonen – och jag tänker då på Bodil Malmsten som inte gör det. Tror hennes invändning är att författaren skriver som om han vore där, då – vilket han ju inte var! Alltid intressant, och lärorikt att läsa det du skriver Karin.
Tack, Margareta. Vet du vad, det var Bodil Malmsten som fick mig att dröja så länge med att läsa boken. Hennes slängiga och lite slarviga kritik gjorde att jag blev ointresserad. När jag nu läst boken tycker jag att hon har fel, men det blir ett så långt svar om jag ska förklara varför att det får bli ett eget inlägg. Så häng med till nästa sida!
Breakfast Book Club låter trevligt. Bra att du gick dit när du även fick lekamlig spis till lunchen tillsammans med den andliga. Just nu har jag tre böcker på gång samtidigt, så jag får nog dröja med att låna Haren på bibblan.
Ingrid
Glöm inte bort den bara – den är verkligen läsvärd! Och i nästa inlägg efterlyser jag vad det står i den engelska versionen som gjorde Bodil Malmsten så arg.
Trevlig bok att avnjuta långsamt och en väldigt härlig frukostträff!