I boken Margot av Bengt Ohlsson berättar Margot Wallström om ett misslyckat tal på Göteborgs filmfestival. Hon tog upp den då alldeles nya Walt Disney-filmen Lejonkungen och analyserade dess budskap. Det togs inte väl emot av branschen. ”Där stod de där svartklädda människorna och stirrade på mig.”
Talet var väl inte alldeles bortkastat för det. Det har kommit till användning senare, till exempel i ett seminarium om talskrivande för hennes medarbetare i Bryssel. När kan och vågar man göra något oväntat och annorlunda? Hur långt kan man gå och i vilka situationer lönar det sig att försöka vidareutveckla ett resonemang som är ovant och kanske till och med uppfattas som kritik? Att analysen av den inkomstbringande Lejonkungen inte funkade på filmfestivalen var uppenbart.
Nu när jag läser Nina Björks intressanta bok om de uppmaningar som reklam och delar av populärkulturen riktar till oss träffar jag på Lejonkungen igen! Nina Björk gör i stort sett samma analys av denna film som Margot Wallström gjorde för många år sedan.
Den var ju en helt ny slags produkt från drömfabriken, inte en bearbetning av en känd saga utan helt och hållet Disneyskapad. Dittills hade filmerna baserats på berättelser om den fattiga flickan, den chanslöse svinaherden, den mobbade Askungen och den mordhotade Snövit som alla får sin upprättelse genom hårt arbete, begåvning och ett gott hjärta. Och lite tur, som Snövit. Men Lejonkungen är prins och allt handlar om hur han ska behålla sig prinstitel och sedan ta över som kung. Det är inte den vanliga hjältehistorien om David och Goliat, inte om att mod, godhet och klokskap vinner mot alla odds, utan en rätt konservativ historia om att se till att bevara kungamakten inom ätten. Skriver alltså Nina Björk.
Hon skriver naturligtvis mycket annat spännande också, men jag tycker i alla fall att det är rätt kul att Margot Wallström får lite medhåll, efter alla dessa år.
Ska tänka på detta nästa gång jag ser Lejonkungen tillsammans med barnbarnen. Jag kan förstå reaktionen hos de pretentiösa filmmakarna på festivalen – ungefär som om man skulle göra en analys av en dansbandsorkester vid ett möte för musikrecensenter (av klassisk musik då)…
Ingrid
Det var på sätt och vis värre än så. Filmfestivalpubliken består till stor del av ”filmbranschen” som alltså bland annat och till stor del är biografägare, filmimportörer och distributörer, samt övriga parter i filmavtalet. Och alla tjänar på en framgångsrik film. En del av biobiljetten går till filmfonden som sedan stödjer filmproduktion och på så sätt tycker även en smal filmdebutant att det är bra att det kommer feta kassasuccéer upp på dukarna. Margot Wallström var oroad över uttunningen av utbudet för barn och ungdomar (efter 70-talets guldålder, med filmer som ”Den vita stenen”) och hon ville uppmuntra till diskussion också om populärkulturens budskap. Det var ovanligare då än nu att man faktiskt analyserade populärkulturens innehåll, inte bara dess yta och form.
Så medan alla var glada åt de miljoner som rullade in tack vare Lejonkungen, står Margot där och har synpunkter på innehållet. Klart att festivalpubliken stelnade till!
Var boken bra? Kändes Bengt Ohlsson igen?
Den är svårbedömd, tycker jag. Mycket intressant som kommer fram, välskriven förstås. Bengt Ohlsson känns verkligen igen och en alternativ titel skulle kunna vara Jag och Margot. Jag tycker också att han borde ha utmanat henne lite mer. Ställt motfrågor. Det finns mycket på det kulturpolitiska området som hon än idag får mycket cred för, både barn- och ungdomssatsningar och de stora kulturarvsprojekt som hon drog igång. Det finns det inte ett ord om.