Det är väldigt sällan det kommer brev med handskriven adress och riktiga frimärken. När gör det är det är det vanligtvis något trevligt. Och det var det verkligen idag, när jag hittade ett brev med fina åländska frimärken på hallmattan. Trollsländor som flugit hela vägen hit. Eller åkt båt kanske?
I brevet låg frön till fleråriga stockrosor, både rosa och svarta. Det är Karin på Pettas som förstått min längtan efter stockrosor vid stugknuten och skickat mig frön som ska vara fleråriga. Jag ska se till att förvalta dem väl. Mina stockrosförsök har hittills varit plågsamma för alla inblandade. Hopp, förtvivlan och förtida död. Jag har investerat en hel del i stockrosplantor som åtminstone skulle vara tvååriga, men som knappt klarat en säsong. Men nu ni!
Eller nästa sommar i alla fall. Då hoppas jag kunna visa upp lika fina stockrosor som dessa, som jag hittade på nätet. Sänder tacksamma tankar över Ålands hav. Tack Karin!
Lyllo! Jag har gett upp, stockrosor ska nog inte ha sand.
Eller växtzon femton, eller vad det är ni har? Vi får se hur de klarar sig hos oss. Jag tror mig ha sett diabilder på trädgårdens forna glans, med stockrosor, så det kan gå.
Jag sammanbor med – ja, är till och med gift med – en före detta stockrosspecialist. Knepet är, om jag förstått det rätt, att bosätta sig på plats med lämplig jordmån och gärna dito växtzon. Man ska nog inte pyssla så mycket med dem. Bara låta naturen ha sin gång. Jag pysslade i alla fall inte med dem. Praktfulla var vad de blev.
Då finns det hopp, för det handlar väl om ungefär samma växtzon? Så då gäller det kanske att förbereda jorden på rätt sätt.
Måste göra dig besviken. Stockrosorna är ett avslutat kapitel. Det var därför som jag använde ”före detta stockrosspecialist” om min nuvarande hustru. Det var på den tiden som vi bodde i Slytadalen mellan Eskilstuna och Malmköping. På västra dalsidan med full sol hela dagen och en skyddande skogsskärm mot kalla vindar. De växte dessutom mot stugvägg i söderläge.
Pettas Karin har nog rätt när hon beskriver var de trivs bäst. Verkar som vi hade exakt de förutsättningarna.
Då blir det att försöka bygga ett lämpligt mikroklimat, då. Stugvägg och söderläge finns ju.
Nu har jag försökt provocera genom att tala om min nuvarande hustru ett par gånger. Men det verkar inte vara nåt särskilt med det. Och det är det ju inte heller.
Nuvarande hustru och f.d. stockrosodlare. Solklart och bra. Tvärtom mindre bra.
Jag har ju för fanken haft samma hustru i alla år! Hur svårt ska det vara att provocera vissa människor?
Börjar ångra att jag ens försökte. Jo, jag ångrar det.
Fråga hustrun! Hon är ju – och har alltid varit – en god hustru och ställer nog upp på att vara lite provocerad.
Skogsgurra är en klok man, eller om det är hans fru specialisten, men man ska nog inte pyssla alltför mycket med skönheten när den väl har etablerat sig.
Här växer den överallt, sköter sig själv, besår sig själv, förflyttar sig med fåglarnas hjälp eller om det är vinden?….men det som jag har märkt att är viktigt det allra första året när man har sått dem, är att låta dem gro och växa i en egen låda med vanlig blomjord. Sedan planterar man dem under sensommaren där de får vara. Gärna mot en husvägg.
OM de inte gror får jag sända dig plantor…jag har alltid en barnkammare på gång
Lycka till Karin!
pst…nästa sommar är de bara plantor, men följande år och åren därefter blommar de troget:)
Tack Karin, för expertråd och visdomsord! Och vilken tur att du berättade att blommorna kommer år två, annars hade jag nog brutit ihop lite grann i sommar. Eget rum ska de få, en alldeles egen låda med blomjord.
Nja, jag tror jag ägnar mig åt något annat, vackra mossor kanske…
Här är klipp från webben;
Stockros – Grobar – växtdatabas
Vill ha full sol och väldränerad jord. Kräver inte näringsrik jord. Gärna vid en vägg eller plank så …
Stockros
Jordmån: Näringsrik jord, fuktig jord och väldränerad jord. Ursprung: Ö Medelhavsområdet. Övriga namn: Vanlig stockros. Övrigt: Trivs i bäst i sol på skyddad …
Med tanke på alla exotiska och ömtåliga rariteter som farbror Erland lyckades få att trivas i trädgården kan det väl inte vara alldeles utsiktslöst, tycker jag. Men kanske inte på din tundra, nej, det kan du ha rätt i. Mossa är fint!
Det var underbart med trädgård i Sörmland fast det tyckte inte Karl IX, han ville gärna lämna från sig spaden.
Min pappa tyckte om att odla, inte bara det som en bonde sår och skördar, utan han var road av att sätta andra frön och se vad det blev av dom. En av våra grannar var linjearbetare på Televerket och for vida kring i Sverige. En gång kom han med martornafrön som han samlat på Gotland. Fröna petades ner i min gamla sedan länge outnyttjade sandhög, som ju borde likna jordmånen på den stora ön. Och se, efter några år stod där några små plantor och året därpå satte de blom och frö och började sprida sig ut över gruset.
Martorna är som bekant en mycket dekorativ växt med sina fina blomkottar och man kan torka växten och dekorera med den inomhus. När det gick upp för omgivningen att de sällsynta och på sina håll fridlysta växterna fanns i riklig mängd på vår grusplan
vallfärdade folk hit och jag grävde upp små plantor som försiktigt bars iväg till andra
växtplatser. Stora plantor ska man inte försöka flytta. Växten har en lång pålrot som det gäller att få med hel och små plantor är känsliga , de också, frö måste det helst vara. när man ska flytta martorna.
Växtplatsen är viktig. Den ska vara torr, näringsfattig och i stort sett något som alla andra växter flyr.
När f d hoppfulla martornaodlare nästan anklagande påpekade att deras odlingsförsök slagit fel ställde jag alltid frågan om hur de gjort. ”Jo vi har vattnat noga och gödslat noga men det vill sig inte”, blev svaret. Jaha ja. De hade inte trott på mina odlingsanvisningar. Så uselt vill väl ingen växt ha det.
Vackra att dekorera med till jul om man bara kommer ihåg att skörda när växten är ljust grön och fröställningarna ännu är intakta. Sedan hänger man växten upp och ner
nånstans under tak i magasinet och inväntar julmarknad. Och under tiden har råttor och möss upptäckt de goda fröna och gjort rent hus och avgnagda fröställninger är inget roligt att titta på.
Men om man får ha martorna ifred klipper man av små vassa buketter och binder
om rött sidenband att hänga som mistlar ungefär men försök inte göra kransar! Handskar går inte att ha på sig det blir för otympligt. Och utan, tja tänk själv!
Så tar man också med sig hela stora torkade fröställningar till hyttan, placerar dem vid ingången och folk köper oplanerat ivriga att inte bli utan och går sedan och sticker sig och andra med julpyntet. Och frön faller av och gror och efter några år finns en fin liten koloni med martorna på hyttblecket och byalagets medlemmar smyger kring och vaktar på varandra så att ingen försöker sno med sig hem en planta eller två. Vi har ju både tibast och bolmört vid hyttan. Varför inte då ett bestånd med martorna. också.
För något år sedan höll martorna på att ta över gårdsplan, det blev något av Törnrosa över det hela så nu i våras ryckte jag ut med stora ogrässprutan, sprejade och
hade mig och de plantor som motstod attacken klippte jag av eller grävde upp. Men i
gamla jordgubbslandet växer martorna egendomligt nog för marken består mest av lera. Det kanske också går bra.och säkert går några plantor i frö och dem ska jag
plocka och ge till dig och jag tror att du kan strö ut på nån grusplätt. Du kan också peta ner dom i en blomkruka med ett tunt lager jord ovanpå,
och ställa ut under vintern så att fröna fryser sönder. Då gror de lättare.
Ja det var det hele!
Aha! Marton, det är ju marton jag ska satsa på. Får jag tinga på några frön?
Kul med växter som trivs lite varstans. Jag tror att jag har ett par olika slags marton. Martonar? Martonor? Martons? Kan det vara den ryska du har Hyttis? Den sticksiga? I slänten mot sjön i Karlshem finns några sådana och de verkar trivas och föröka sig (Kicki, välkommen att ta ett par plantor!) Den andra, alpmartonen (martonan?) växte vid husgaveln åt sjösidan och är av ett helt annat slag. Mjuk som en barnkind, fast den ser ut som en tistel.
När grävskoporna nalkades den väggen vid alla grävprojekt häromåret hann jag före med spaden och flyttade upp den till perennrabatten, där den åtminstone överlevt två år nu. Kanske inte den idealiska platsen, men den får stå där så länge.
Den andra, den sticksiga blir mer silvergrå och får inte den där blåaktiga tonen som alpmarton får efter ett tag.
Jo det måste nog vara den ryska martorn. Den har en liten svag blå ton över de nyutspruckna blommorna men är i övrigt grön och ljusnar alltmer som sommaren går .
Var nyss ute i ruskvädret och kollade om det fanns några fröställningar kvar. Jo då
några små som är mörkbruna och blöta och troligen har fåglarna lirkat bort de flesta fröna. Domherrarna är mycket intresserade. Men jag knipsade av några kvistar och hängde upp i köksfarstun.