Karin på Pettas bjuder på ett önskeämne, så här sista lördagen i oktober: Färg.
Färgnörd som jag är har jag svårt att välja bland alla möjligheter. Kanske något om varför färger ser ut som det gör? Eller om favoritfärger? Eller en färganalys av glada barnbarns-teckningar?
Medan jag funderade hit och dit dök det upp en artikel i DN av Stina Wirsén om hennes och Linda Hambäcks film ”Liten Skär och alla små brokiga”. Den som det blivit sådan debatt om, eftersom många anser att hennes sätt att skildra den lilla mörkhyade flickan Lilla Hjärtat bygger på rasistiska schabloner. Jag tycker att det ligger något i det.
Både barnbarnen och jag gillar verkligen Wirséns barnböcker och jag läser förstås intresserat denna första artikel som hon skriver efter att bråket tog fart.
Wirsén menar att hennes kritiker har en begränsad utblick som bara ser de rasistiska anglosaxiska förlagorna till Lilla Hjärtat. Hon beskriver hur hon studerat träskulpturer från Uganda, dockor och broderier med figurativa motiv från Sydafrika, stenskulpturer från Zimbabwe, karibiska dockor och tyger.
Det är ambitiöst och bra, men jag tycker inte riktigt att det är den sortens lite naiva och ofta mycket personliga uttryck som man hittar i Lilla Hjärtats framtoning.
Och det verkar inte som om hon lagt ner motsvarande möda på att studera träskulpturer, dockor och broderier med figurativa motiv som föreställer små vita tjejer.
Liten skär och alla små brokiga har alla sina typiska Wirsénska kännetecken, lite udda och svårfångade och de är sina alldeles egna sorter, inga representanter för en hudfärg. Några folkloristiska förebilder kan jag inte hitta hur mycket jag än letar.
Medan Lilla Hjärtat mest ser ut som lakritsreklam. Eller en annons för melon, som på den mest kända picaninnybilden. Det finns fler sådana bilder, alldeles för många och jag tar bara med ett par stycken här, för att ge en idé om varför många har reagerat på Wirséns Lilla Hjärtat.
”Hade jag gjort henne nougatbrun med en liten platt frisyr hade debatten kanske inte uppstått”, skriver Wirsén vidare i DN-artikeln. Det har hon troligen alldeles rätt i och jag vet inte om det hade varit så problematiskt. Debatten handlar ju framför allt om att hon skiljer ut Lilla hjärtat så tydligt från de andra figurerna, rent visuellt. Bara för att hon har lite annan färg än de andra. Nog är väl det att göra det onödigt krångligt för sig.
Tack Pettas-Karin för spännande lördagsteman! Vems tur är det nu?
Övriga lördagstemabloggare är Byfånen Gnuttan Helena Karin på Pettas Livsrummet musikanta Olgakatt
Uppdatering 1: Det verkar som om Livsrummet kan tänka sig att fånga upp stafettpinnen och bidra med novemberteman.
Uppdatering 2: Granne mer potatisodlaren har också ett färgtema idag. Här kan man läsa om varför samernas traditionella dräkter är blå.
Färger minsann!
Och så svårt det kan vara med färgade människor ibland.
Jag har dessvärre inte läst på ordentligt, så ordentligt som man borde för att kunna ha en riktigt egen åsikt i det hela.
Wiréns teckningar påminner en del om Sola i Negerbyn, som också skilde ut en liten vit flicka från de annars mörka. Jag har för mig att det också blev ett brännbart ämne
Visst vore det väldigt vilsamt om man slapp allt färgsorterande när det gäller människor!
En sydafrikansk föreläsare var på besök vid mitt universitet. Hans barn kände inte till annat än att Mandela var president. När de körde på kusten och såg Robbin Island så pekade föräldrarna ut ön och berättade att Mandela hade suttit fängslad där.
Barnen gjorde stora ögon och frågade: ”Men visste de inte att han var presidenten!?”
De barn som sen när de gick i skolan nån gång fick frågan om färg på sina klasskamrater från sin pappa (som visste att det var lite alla möjliga kulörer) och barnen förstod inte frågan.
(Eller om han frågade om den ”Kalle” som de pratade om vad han var för färg, bara för att hänga med på vilket barn det var. Kontentan var i alla fall att barnen inte förstod frågan. Och han var väldigt glad att det var så.)
Jag hörde om någon liknande situation och barnet hade svarat ang klasskompisens färg: AIK.
Ja, ofta är det nog de vuxna som uppmärksammar ungarna på det där med skiftningar i kulören.
Cecilia: Underbar replik, ”Men visste de inte att han var presidenten?”. Öppet sinne, kan man väl kalla det. Eller att det som gäller just nu är det som är självklart. Som när Islans president Vigdis Finnbogadottirs lilla dotter kollade på TV och man presenterade något som president Regan sagt och dottern utropade ”KOm och kolla mamma, en farbror som är president!”. Fast på Isländska då.
Just denna debatten har jag, som utomlandsboende missat, men visst finns det många liknande historier. Har själv pratat en del med sonen om liknande saker på det senaste, då han bland annat kom och frågade vad rasism var. Han är ju själv lite mörk, men det reflekterar han inte över. Han säger bara, som den naturligaste sak i världen, att han blir brunare om sommaren och vi andra, vi blir bara röda.
Det verkar som om barn inte kommer på att fokuserar på hudfärg förrän de vuxna uppmärksammar dem på det. Och det borde ju vi vuxna låta bli.