Häromdagen hörde jag ett program på P1 om Kiruna. Både om den kommande flytten av samhället och om gruvan och gruvarbetarjobben. Kirunagruvan är en av de modernaste i världen och en del jobb i gruvgångarna har flyttat ovan jord och sköts via dator. Den tekniska omställningen har gått någorlunda smidigt, men den mentala tog längre tid.
En gruvarbetare har blåställ och hjälm. Den självbilden är ingraverad sedan länge. Men när en del av jobbet kan skötas i kontorsmiljö, ovan jord framför en dator, blir det där med hjälm lite fånigt. Men blåstället är jobbarklädsel och har fått hänga med länge. Först nyligen har de bytts ut mot jeans och skjorta.
Gränserna mellan blåställsjobb och manschettyrken suddas ut. Frågan är om ungdomar idag ens vet hur manschetter fungerar. Eller vad ett blåställ är…
Jag har funderat lite på det där begreppen på senaste tid när jag jobbat med att översätta några populärvetenskapliga artiklar om blåställsjobb och ”gröna jobb” från engelska. På engelska är det ju enkelt. Det är ”white collar”, ”blue collar” och så det nya, ”green collar”. På svenska blir det svårare, men vi har ju i alla fall vedertagna begrepp för ”vitkragade” och ”blåkragade” jobb, dvs manchettyrken och blåställsjobb. Men en motsvarighet ”green collar” är svårt att hitta. Tentativt får det bli ”gröna jobb”, för den svårfångade kategorin miljövänliga jobb.
Vi hörde nog samma program, det där med att styra maskinerna i gruvan med fjärrkontroll (typ dårå) från ytan verkar ju tilltalande. Och det skulle visst gå bra att lämna över till en vaken kollega i någon annan världsdel när den lokala personalen inte var i tjänst.
Verkade lite som dataspel, tyckte jag. Framtidens gruvjobbare = dataspelsnördar?
Jag hörde ett annat program där de hade kommit på att de skulle lägga upp lektionerna som dataspel med tydliga mål och individanpassade utmaningar. Det var någon som upptäckt det fiffiga med motiverande pedagogik och tyckte att det kanske kunde vara användbart i skolan.
Liten omväg där via dataspelsvärlden, men föralldel, gärna för mig, bara man kommer fram till att motivation och individanpassning är finfina grejer!
Eller som nån slags titthålsoperation.
Ja, precis!
I Kiruna gruva har jag varit en enda gång och gått omkring i dagbrottet med min ingifta farbror som var stadsingenjör där. Jag har aldrig någonsin frusit så förfärligt – det var över 30 grader kallt och blåste. Jag tackar Gud för att jag inte arbetar där. Men det var för 60 år sen och förhållandena för gruvarbetarna har väl ändrats sen dess. Du skriver ju att mycket av arbetet under jord sker ovan jord – förhoppningsvis inomhus.
Ingrid
Kiruna lär vara världens modernaste gruva och ovanjordsjobben sker förhoppningsvis inomhus när det handlar om datorbaserade insatser. Men vad i allsin dar gjorde du där för 60 år sedan?
Vi firade en jul i Kiruna och min farbror hade något ärende till någon tjänsteman på gruvan och tyckte väl det kunde vara roligt för min mamma och mig att få en sightseeing i dagbrottet. Glömmer det aldrig…