Äntligen har jag hittat ett par artiklar om vår trädgård, som jag letat efter länge. Jag snodde rubriken från en av dem. Det handlar om trädgården under sin storhetstid, när min odlarkunnige farbror skötte den på heltid. Gunnel Nyblom-Holberg har skrivit en entusiastisk skildring, troligen på sjuttiotalet och troligen i Allt om trädgård (snälla människor, skriv på datum och vilken tidning ni klipper artiklar ur!). Hon deklarerar att farbror Erlands och faster Valborgs trädgård är en klar favorit. ”Det finns inte en detalj som man skulle vilja ha annorlunda!” Och så följer en kärleksfull redovisning av perennrabatten. Jag ska skanna in artiklarna och lägga ut här när jag kommer åt.
Eftersom chanserna är små att någon trägårdsskribent kommer hit och skildrar vår trädgård i sitt nuvarande skick, kommer här en fejkad intervju med en tänkt journalist.
– Jahaja, här har vi alltså den berömda perennrabatten? Den har ju inte klarat sig så bra, eller hur?
– Jo, ganska bra. Farbror Erland gick bort 1990 och sedan dess har den kanske inte fått riktigt samma omvårdnad som på hans tid. Men den finns kvar i alla fall. Och om man bortser från rölleka och gullris…
– Det kan man väl inte bortse från!
– Jo snälla, gör det. Bortse från det, så ser den nästan precis ut som hans skildrar den i artikeln. Stjärnflocka, praktbetonika, löjtnantshjärta, studentnejlika, pastellakleja, aklejruta, temynta, praktnäva och så astible astilbe förstås. Fotblading, sockblomma och trolldruva dessutom. Och plymspirea, men den håller vi på att gräva bort. Den borde heta spridea.
– Och vad har vi här då?
– Ja, lite träd. Och sånt. Det där äppelträdet som ser alldeles dött ut är… alldeles dött. Det är liksom en installation för att minnas dem som bodde här förut och hur de levde. Mycket äppelmos på vintern.
– Och den där risiga granen bakom? Den skymmer ju bara sikten mot sjön.
– Det är ingen gran, det är ett lärkträd och lärk måste ju finnas på varje gård, för virkets skull. Om man behöver laga ett bås i ladugården eller så, för lärk ruttnar aldrig.
– Men ni har ju ingen ko. Ni borde hugga ut lite och 
få utsikt över sjön. Och här då, vad är detta för snedväxt missfoster?
– En koreagran, tror jag. Lite illa medfaren och skadad i toppen och lite gles här och där och ja, sned är den också, det är den ju. Växer i spiral liksom.
– Det är väl bara att hugga ner den då?
– Njae, det låter sig inte göras för det blir så fina kottar. Alldeles blå. Ibland ser det ut som om de får lite skägg. De kommer vartannat år, precis som enbär. Ekorrarna är väldigt förtjusta i dem. Men då måste de vara 
årsgamla. 
Jag tror att vi avslutar intervjun där. Det framgår kanske att vi inte riktigt lyckats hålla jämna steg med naturen, men vi gör så gott vi kan. Återkommer med rapporter från brukarmödorna.
Uppdatering. Stjärnflockans skönhet kommenteras bland kommentarerna. Eftersom jag råkar ha några bilder lägger jag in en här. 
Den doftar svagt av någon krydda som man glömt namnet på och så här beskriver Gunnel Nyblom-Holberg blomman: ”Tar du en enskild blomma i din hand ska du finna att du håller i en gammaldags brudbukett i skiraste rosa med ett grönt skimmer i botten. Och kransad med det finaste tårtpapper.”
Och så hittade jag denna tolkning, från forntiden.
Å, vad fint!
Men självaste trädtanten! Tack för berömmet, det värmer!
Perfekta trädgårdar gör mig misstänksam. Round-Up och kontrollbehov dväljes bakom raka rader.
Måste dock erkänna att jag snuddat vid Round-Up-tanken, när grusgångarna växer igen. Det är trevligt med en knastrande grusgång. Men det är enklare med en gräsmatta.
En del bilder verkar liksom censurerade, eller är det Safari som spökar igen.
Aj, då och attans. Ska genast åtgärda!
Nu då?
Hur sjutton kan det komma sig att jag i total inkompetens reagerar på astible? Stjärnflocka gör mig bara begränsat fundersam. Men astible?
Du menar hur den ser ut? Ska leta lite bland bilderna.
Här har vi i alla fall stjärnflockan, som numera tar upp en stor del av rabatten. Den trivs verkligen.
Astilben är inte lika tacksam att fotografera, den funkar mest som färgklick, oftast rödlila (jajamän!).
Jo, så måste det ju vara. Självklart, egentligen.
Stjärnflockan minns jag nu att jag träffat IRL. Hade bara glömt att den hade ett så självklart, igen, namn. Den gör sig ännu bättre i verkligheten. Nästan überschön.
Jag fascinerades av den som ung och bland allt som pappa sparade fanns en temperamålning som föreställer en ganska stiliserad stjärnflocka. Kolla inläggets uppdatering, jag lade bilden där (eftersom det är mycket pillrigare att lägga in bilder i kommentarerna)
Äsch, nu fattar jag – tack vare Margaretas kommentar. Astilbe ska det vara, inte astible. Korrigerar i texten.
Oj, så glad jag blev av Kulturchefens kommentar. Passar mig som hand i handske eller rättare sagt vår trädgård som är mera vild än tam.
Du har en skön trädgård, levande. Önskar att jag också kunde hålla mig med blåa kottar som sedan blir hattar
Tack! Fast jag tror nog att din trädgård är liksom lite mer prunkande och framförallt ätlig.
Jag har slutat ha dåligt samvete och förundras i stället över att min farbror lyckades plantera så genomtänkt att väldigt mycket finns kvar, mer än tjugo år efter att han gick bort.
Härlig fejkad intervju och härlig trädgård, till och med lärk som jag älskar för dess osymmetri! Håller absolut med Kulturchefen om att jag blir misstänksam av alltför perfekta parkträdgårdar. Stjärnflocka är vacker och skir, astible vet jag inte vad det är, kanske kom Skogsgurras kommentar sig av namnet?
Tack Margareta! Och nu först upptäcker jag att astilbe är felstavat.
En av de stora fördelarna med en lite vildvuxen trädgård är att det alltid finns något att riva i. När man kanske behöver lite terapi, sådär. Ikväll har jag gett mig ut i skogsbrynet och handrensat rallarros och fulhallon. Man blir trött i armarna och får sig möjligen en kyss av en brännässla och har följdaktligen något annat att tänka på, istället för det som man tänkte på innan.
Det finns alltid någon vildvuxen vrå att ge sig på, där det bara kan bli bättre, oavsett vad man gör. Och det intressanta är att alla trevliga belöningshormoner, som far runt i kroppen när man varit duktig, blir liksom extra aktiva när man ger sig på hopplösa projekt i utkanterna (=städa vind eller källare, röja fulhallon och rallarros, bana väg i slyskogen eller gräva upp onda rötter med förgreningar till näraliggande kommuner och en stadig pålrot rakt ner till Kina).
Rolig intervju! Vi skulle nog fått pris för ”Årets sämsta trädgård” om det hade funnits något sådant. Inga rabatter alls och inga fruktträd längre. Jag är tacksam för att MM inte asfalterar gräsmattan, som han hotade med när vi var nygifta…