Evert Taube var populär i barndomshemmet. Pappa sjöng gärna Taubevisor och Trubadurens triumfer ingick i samlingen med sånghäften och noter. Där fanns spännande berättelser om äventyrliga seglatser, fjärran länder och konstiga historier om getter och nakna kvinnor på Colla Bellas höjder. Och så var det balladen om Gustav Blom från Borås, som jag verkligen inte tyckte om.
Jag förstod ju storyn. Den där Blom fick barn med en kvinna på en Söderhavs-ö. Först två svarta pojkar och sedan en vit. Och då reser han iväg för att öppna slakteri i San Francisco och tar bara med sig den vita pojken. Men?!
Med tiden hamnar grabben i Sing-Sing-fängelset och Blom går där i sin blodiga butik och längtar efter de andra två barnen, som är skötsamma av sig. Sångens slutkläm lyder: ”Nej, hellre svarta snälla barn än vita i Sing-Sing.”
Klart jag blev upprörd! Och lite skrämd. Hur kunde pappan villkora kärleken till sina barn så där? Det skrämmande var att de svarta pojkarna accepterades bara för att de överpresterade – var ”snälla” – och för att deras vita brorsa gjorde bort sig. Det var något otäckt med den där Gustav Blom, det var det.
Jag försökte diskutera det där hemmavid, men jag tror inte riktigt att man uppfattade de existentiella nyanserna i min sjuåriga fråga. Pappa påpekade att det ju också står att ”en skiftning i kulören det gör ju ingenting…” Jo, men det gjorde ju det. Hellre svarta snälla…
Det är inte så lätt att att hänga med när det ska sorteras färgnyanser. När det var dags för pass till sonen (som jag födde i USA) ringde passmyndigheten upp och frågade varför jag inte fyllt i rutan för ”color” på ansökningsblanketten. Jag förklarade att ingen av de föreslagna färgerna stämde, men att han nog bäst kunde beskrivas som lite beige-aktig.
Och i går blev jag fundersam över en artikel i Svenska Dagbladet om att det föds färre ”vita” barn än det sammanlagda antalet nyfödda från alla andra grupper i USA. Resonemanget är svårbegripligt, men ser ut ungefär så här: Amerikaner med europeiskt ursprung som direktinvandrat till USA bildar ett lag. Alla andra är medlemmar i det andra laget, dvs amerikaner som har indiskt, kinesiskt och afrikansk ursprung, samt de amerikaner med europeiskt ursprung som först invandrat till Latinamerika. Och den indianska urbefolkningen? Den hör också till ”de andra”, de icke-vita. Det är väl ett väldigt konstigt sätt att se det?
Jag läste också artikeln i SvD igår och förvånades över att man fortfarande har rasdiskriminering i USA. För något annat kan man väl knappt kalla det när man delar in befolkningen i olika befolknings(=ras)grupper med tydlig hänvisning till att den ”vita” befolkningen (=rasen) mer eller mindre är utrotningshotad?
Hur gör man med de barn som föds i blandäktenskap – i vilken fålla hamnar de? Är det som hos judarna, att man räknas bara som jude om modern är judinna? Hur vet man att de ”vita” i USA inte har en liten droppe blod från någon av de ”andra” grupperna? Invandringslagarna i Arizona har många drag gemensamma med apartheidsystemet i Sydafrika förr, tycker jag. Sådan här forskning bidrar inte precis till att närma olika befolkningsgrupper till varandra…
Jag växte ju upp med apartheisystemet i USA och jag kommer heller inte ihåg att någon ifrågasatte det. Själv blev jag mycket upprörd när jag som 11-åring läste Onkel Toms stuga – som sedan blev inspiration till en C-uppsats 2007.
Underbart svar du gav passkontrollanten då för länge sen!
Ingrid
Visst är det konstigt. Och ologiskt och det verkar vara rester från ett kolonialt tänkande. Obamas mor var ju ”vit” och hans pappa var ”svart”. Vilket innebär att han omnämns som svart i alla medier. Bara det säger väl en del om de sega färghierarkierna, eller vad man ska kalla det.
Den där passpersonen gav sig inte. Jag fick välja mellan att kryssa i färgrutan på blanketten, eller att bli utan pass. Och eftersom vi skulle åka hem till Sverige behövde jag ju ett pass till sonen, så jag blev tvungen att ge upp till sist.
”Jag är fri. Jag har sonat mitt gräsliga brott, som i dråp av en neger bestod.” Den är inte heller alldeles politiskt korrekt.
Taube säger att han inte är bitter eller arg för att han fick sitta ett eller annat år i fängelse för sitt gräsliga brott.
Den upprörde mig däremot inte, men jag hade väl dålig koll på rimliga straffsatser på den tiden. Ska läsa om den och se hur den ser ut idag. Och ordet neger var väl rätt okontroversiellt på den tiden. När jag läser Erlanders dagböcker märker jag att han använder det som den naturligaste sak i världen.
Det gjorde vi också. På samma sätt som kines eller spanjor.
Kollade just texten om hur sjömannen som är visans ”jag” är ung, full och kär på en illa beryktade krog. Hur han blir lurad på hyran av den där kvinnan och råkar i krakel med någon som sannolikt var hennes hallick. Som han då slog så fördärvad att han dog och så avtjänar han sitt straff under dagar och år. Nej den kan jag nog inte tycka är rasistisk. Och som sagt, ordet afroamerikan fanns inte då, men jag ger mig 17 på att Taube hade fått till versfötterna även om han hade använt det.
Vi har en ohejans massa Taube som vi spelar på långresor. Och dessutom roar vi oss med quiz på texterna. Kanske ska ställa upp på Taube i nästa tiotusenkronorsomgång? Har du nån aning om när det blir? Kommer Baehrendtz att hålla i den?
Det låter som ett lysande underhållningskoncept, Vi som vet mest om Taubelåtar. Hallå, SVT, ni får idén!
Såg att senaste tv-gudstjänsten var byggd på taubelåtar.
Skogsgurra:
Baehrendtz, lever han fortfarande?
Troligen inte. Och tiotusen kronor kanske inte heller är alldeles uppdaterat. Om man sejer…
Pssst. När jag växte upp i Luleå och vi lattjade basket och tog olika roller på planen, var det alltid någon som sa ”pax för att vara negern”, för det var den som var bäst och coolast. Men ssscchhh, tala inte om det för nån.
Eller också borde man börja använda det mer? Egentligen synd på ett användbart ord att det råkat i sånt vanrykte. En del USA-kompisar säger ofta och ogenerat negro, (de äldre med hänvisning till Martin Luther King). Andra föredrar ”black”. Och i folkräkningen har man i USA (sedan några år) åtskilliga kategorier för medborgare med afrikanskt ursprung, såväl black som negro och African American. Men kan undra varför det inte är lika krångligt med de vita…
Min mormor bakade ett slags mjuka pepparkakot som kallades ”negerbröst” och jag
må säga att namnet passade precis in på kakornas utseende.
För några år sedan författade min kompis Stina och jag ett litet recepthäfte med utgångspunkt från lösa lappar med recept som hon hade samlat. Det var folk från trakten som bidrog med recept på bröd, kakor och en del maträtter. Vi tog med
negerbrösten och tänkte oss att det skulle bli ett väldigt liv för att vi sålde sådana hemska publikationer i vår lilla Hyttbod. Någon upphetsad stämning spred sig aldrig varken på bygden eller annorstädes dit häftet letade sig. Synd, skulle ha varit intressant! Vi borde kanske ha kontakta Karlskoga Tidning när vi släppte häftet.
Din kompis Stina råkade inte heta Wirsén i efternamn…? (Sorry, det låg så nära till hands:-) ) Hur 17 gör man en smiley+en bortre parentes utan att det ser ut som om man fått dubbelhaka?
Nej inte Wirsèn. Hennes sonson har ihopét med fröken Frosts främsta freundin Kakan.
Finfin allitteration!