”Jag försöker inte beskriva framtiden. Jag försöker förhindra den.” Så sade författaren Ray Bradbury, som är mest känd för sin bok Fahrenheit 451, om ett samhälle där böcker är förbjudna och eldas upp. I sina dystrare stunder konstaterade han att det kanske inte skulle behövas, eftersom människor i värsta fall bara skulle sluta läsa böcker.
Under sommaren kan de bli lite missar i nyhetsintaget. Ray Bradbury dog tidigare i somras, något som jag upptäckte först i dag, på det som skulle ha blivit hans nittioandra födelsedag. Vemodigt. Men hans böcker finns ju kvar.
Han var nog den mest entusiastiska författare man kan tänka sig. När han fyllde 80 sade han i en intervju: ”Det roligaste i mitt liv har varit att gå upp varje morgon och rusa till skrivmaskinen med någon ny idé som slagit mig. Den där känsla som jag har varje dag är väldigt mycket samma känsla som när jag var tolv.” Det låter som ett bra sätt att åldras på.
Alla känner väl till brandmannen Guy Montag i Fahrenheit 451, han som har som jobb att bränna böcker och som gillar det. Tills… Men Bradbury har ju skrivit så mycket mer, som den entusiastiska och flitiga författare han var. Oktoberfolket, Invasion på Mars, Den illustrerade mannen, Det eviga regnets dag, Solens gyllne äpplen, Den kalla vinden och den varma. Och en mängd filmmanus. Till exempel.
I dag när jag klippte gräsmattorna, med regnet hack i häl, funderade jag på ett ofta återgivet citat av Bradbury, ur Fahrenheit 451:
”Vi måste alla lämna något efter oss när vi dör, sade min farfar. /-/ Skillnaden mellan mannen som klipper gräset och en riktig trädgårdsmästare ligger i beröringen, sade han. Han som klipper gräset kunde lika gärna inte ha varit där överhuvudtaget; trädgårdsmästaren kommer att finnas kvar en livstid.”
Det ingår i ett längre resonemang om vikten av att bidra med något, som gör att vi finns där, också efteråt. Vi måste överlämna något till världen, ett barn, en bok, en målning, ett hus, en mur, ett par handgjorda skor. Eller en trädgård.
Men, tänkte jag, någon måste ju klippa gräset också. Måste nog läsa om Fahrenheit och se hur han tänkte där.
Relativt nyklippt. Men inte räcker det en livstid, inte, men en vecka kanske, med lite tur.
Kommer i håg min första kontakt med Bradbury: Den illustrerade mannen, jag fick den i present av min dåvarande flickvän för 43 år sedan. Sen sträckläste jag fler av hans böcker. Jag var fascinerad av hans fiction – var går gränsen mellan sanning och saga, trovärdigt och fantasi? En lyckad present! Den finns fortfarande i nånstans i hyllorna, måste nog läsa om den.
Osså den gamla damen, addern, hon upphör heller aldrig att fascinera!
Visst är det något visst med de där böckerna som fångar en så att man bara måste ha mer. Som innehåller något nytt: tankar, språk eller idéer eller alltihop.
Och visst är hon fin, addra, den gamla al-damen vid sjön, som måste vara minst hundra år och jag hoppas verkligen att hon tänker bli hundra år till.
Jag hittade en av hans böcker på biblioteket i Västerås. Läste, fascinerades och lämnade tillbaka. Efter en tid kom jag på att den där Cadbury kanske hade skrivit fler böcker. Så jag knallade in på biblioteket och frågade.
Det fanns inga datoriserade söksystem på den tiden och personalen frågade till slut om jag kunde beskriva vad boken handlade om. Jag behövde inte säga många ord förrän tre personer i korus utbrast: ”Bradbury!”
Kerouac, Bradbury, Adams, Taube det är några författare som jag gärna tar med till den där obebodda ön.
Verkar vara ett kunnigt och välbemannat (-kvinnat?) bibliotek.
Lite bekymmersamt att han läses så lite idag. Stieg Larsson i all ära, men att hans tre böcker har sålt tio gånger fler exemplar än alla Bradburys böcker väl konstigt.
Oj jag läste: ”Jag försöker inte beskriva framtiden, jag försöker förändra den….”
Ja, det var nog lite så han menade. 1991 skrev han: ”People ask me to predict the Future, when all I want to do is prevent it. Better yet, build it. Predicting the future is much too easy, anyway. You /-/ predict more of the same. To hell with more. I want better.” och ”I’m working to prevent a future where there’s no education,” och ”The system we have has gone to hell, so I’m trying to encourage teachers and parents to rebuild it. We’re not teaching kids to read and write and think.”
Han skulle nog ha tyckt att det var roligt att läsa om den femtonåring i USA som uppfunnit ett medel för att upptäcka bukspottscancer. På tal om att ungdomar inte läser eller skriver längre. Fast de läser förstås inte böcker på samma sätt som vi gjorde. Jag har däremot aldrig varit så värst intresserad av att läsa om en fiktiv framtid – lever för mycket i nuet för det.
Har man barn och barnbarn lämnar man väl tillräckligt med spår efter sig, eller?
Fin bild på al och sjö!
Den femtonåringen har jag (också) missat i sommar. Spännande!
Jo, barn finns med på Bradburys lista över sånt som det är bra att lämna efter sig. Jag grunnar fortfarande på det där citatet, men tror att han menade att varje människa för sin egen skull borde få känna att det finns något kvar, som räcker lite längre än till nästa torsdag, eller så.
Femtonåringen läste jag om igår på SvD eller Dn. Helt fantastiskt. Han har fått tillgång till ett laboratorium vid Harvard (eller något annat berömt universitet kanske det var).
Att man lämnar efter sig något som man har skapat själv tycker jag inte är helt nödvändigt i så fall. Jag har ärvt min mammas guldhalsband och varje gång jag sätter det på mig känns det som jag har henne med mig. Jag tänker i alla fall på henne varje gång…
Javisst ja. Gräsklipparen har ju flyttat hemifrån nu. Och inte klippte han gräset det sista han gjorde heller.
Månne det faller på min lott?
(Eller kan jag blunda hårt och hoppas att ”någon annan” gör det i helgen?)
Gräsklippning är utmärkt motion och – precis som bilkörning – ett bra tillfälle att tänka. Man kan inte göra så mycket annat, under tiden!
Vårtbitare- när du såg du senast sådan?
Kom att tänka på dessa insekter pga din gräsklipparkommentar.
Såg ett antal sådana när jag senast maskin-/traktorklippte äng.
Hoppas jag inte dödade alltför många.
Ja! Kan det ha varit en sådan som tagit sin tillflykt till verandadörren? ”Gräshoppa” tänkte jag, ”vad gör den här?” Den hade förstås flytt dit undan gräsklippandet. Men när jag hämtade kameran hade den skuttat iväg, så om det var en vårtbitare eller gräshoppa är en outredd fråga.
Och så kommer jag på mig själv, igen, att jag sitter här och läser kommentarsfält efter kommentarsfält och har pinroligt. Vilket härligt sätt att pigga upp sig själv. Tack för det och addran är jättevacker,liksom den klippta gräsmattan och sjön
Tack själv – trevligt att du trivs här!
Annika i Reston vill göra en nystart med fredagstemat med nästan bara egna fotografier, vilket jag inte är intresserad av. Det har varit mycket intressanta och omväxlande inlägg av fredagsbloggarna i vårt sommartema och jag vill gärna vara med i den gruppen även i fortsättningen. Så jag erbjuder mig att hitta på ämnen i september om vi fortsätter om inte någon annan hade tänkt att göra det.
Ingrid
Ja, vad bra! Då kör vi vidare. Jag funderade just på om jag skulle gå ut med en septemberefterlysning.
Jag hänger väldigt gärna med i vårt fredagstema jag också. Jag kommer också att vara med i Galleri-fredag som Annika i Reston drar, men jag vill också skriva. Om Musikanta ger teman för september, kan jag erbjuda mig att ge sådana för oktober.
Karin
Roligt om vi kan fortsätta. Det är nyttigt (och kul, förstås) med ett ”skrivuppdrag”, för när det får ligga och skvalpa ett tag i bakhuvudet flyter det alltid upp något skrivbart. Toppen att du vill köra vidare!
Jag har också missat att han dött, så tråkigt. Ja, tänk så många böcker det är som pockar på att läsas om, tolkas på nytt med tillagd livserfarenhet. Nu blev jag sugen på Fahrenheit 451. Och Kameliadamen.
Det därmed att läsa om böcker är fascinerande. Man läser inte bara om boken, man läser om sig själv också, på något sätt. Ser nya saker. Förvånas över hur man läste boken som ung. Och i det perspektivet blir ju Fahrenheit+Kameliadamen=sant!