Veckans fredagstema är stöld. Det beror på att jag hörde talas om någon som blivit bestulen på en fin växt i sin trädgård i sommar och då började jag fundera på olika besynnerliga stölder som jag hört talas om eller råkat ut för.
Vi har egentligen bara drabbats av en riktigt kännbar stöld (jag bortser från att bilen blev stulen för några år sedan; det gjorde inte så mycket) och det är i här i huset på landet. Farfars och farmors stuga, som vi nu förvaltar så gott vi kan. När vi tog över huset, som ligger lite avsides, beslöt vi att inte ha något värdefullt här. Inget som vi skulle bli olyckliga över att förlora. Föga anade vi då…
Här är de få bilder som finns från ”f. s” (före stölden). Kolla verandafönstren, med de där fina diagonalspröjsade rutorna längst upp, som går som en bård runt hela verandan. Sannolikt har min farfar, som var snickare, gjort dem. Eller farfarsfar, som också var snickare. De fönstren stals för många år sedan. Och sedan dess har jag funderat på det där, då och då .
När man stulit verandafönster… vad gör man sedan? Sätter man in dem i sin veranda? 
Sitter man sedan där och ser ut genom sina stulna fönster, nöjd och glad? Eller säljer man dem till någon som inte alls undrar varifrån de kommit?
Idag ser verandan ut så här. Vi satte in nya, fast gamla, fönster från bodvinden. Innanfönster med smal spröjs och gammalt glas. Det går ju det också. Men jag undrar ändå hur verandafönstertjuven tänker.
Och så måste jag berätta om den gången när jag inte blev bestulen. Jag satt i vardagsrummen med en ganska nyfödd bebis. Då såg jag hur köksdörren öppnades och någon kom in i köket, men eftersom bara någon liten lampa var tänd, såg jag inte vem det var. Måste vara grannarna en trappa upp, tänkte jag. Någon som behöver låna smör, eller en öl eller nåt. Eftersom jag höll på att amma ropade jag tvärs genom rummen: ”Ta vad du behöver!” Då försvann personen snabbt ut genom köksdörren igen. Men?
Jag lade bebisen i sin säng och gick ut för att titta. Ingen där, men dörren till trädgården var öppen. Aha, hunden hade smitit ut och någon försökte få in den? Men där fanns ingen hund i trädgården och ingen människa heller. Men källardörren stod öppen. Aha, hunden hade smitit ner dit? Jag gick ner i källaren, men där fanns ingen heller. Men ett källarfönster var trasigt. Sönderbrutet, liksom. Konstigt. Väldigt konstigt…
Tja, så trögfattad kan jag vara. Men jag hade i alla fall skrämt iväg tjuven med mitt förslag att han skulle ta vad han ville ha. Grannen däremot, som inte var hemma (och inte hunden heller), hade blivit av med en hel del.
Mera stölder kan ni läsa om hos de andra fredagsbloggarna:
Byfånen Gnuttan Helena Karin på Pettas Livsrummet musikanta Olgakatt
Ja, nog kan man undra hur fönstertjuven tänker, tänkte…kanske de var flere som stal.
Helgerån i mitt tycke….samvetslöst
Småler åt tjuven som tog sig in genom källarfönstret och fick veta att den kunde ta vad den behövde…..Du förtog nog glädjen i själva stjälandet den gången, helt ovetandes
Stöld är allt annat än roligt. Bara tanken på att någon okänd person har varit inne i ens hem och tagit för sig…jag ryser.
Återkommer med mitt tema senare mot kvällen till
Ha en fin fredag!
Källarfönstertjuven, alltså han som tog sig in genom källarfönstret, verkar ha blivit vettskrämd. Försvann fortare än en löning.
Det är väl kanske höjden av filantropi; att hojta till en inbrottstjuv att ha kan ta vad han vill ha. Frågan är dock om du inte gjorde honom mer nervös än glad?
Grannarna och jag hade lite flytande gränser mellan hushållen på den tiden så min uppmaning kändes helt naturlig i sammanhanget. Men inte för tjuven tydligen. Han måste ha trott att det var dolda kameran, en polisfälla eller värre, så han dunstade illa kvickt.
Kicki skickade just denna fina bild av vår farbror Erland och faster Valborg. Erland var född och uppväxt i huset och det är han som anlagt en trädgård som står sig någorlunda bra än idag trots att vi inte alls ägnar den så mycket tid som den förtjänar. Svårt att säga när bilden är tagen. Vi försöker hitta ledtrådar. Men verandafönstren är i alla fall kvar på bilden, så före 1994 måste den vara tagen.
Av Valborgs klädsel att dömma borde det vara sjuttiotal… men jag har haft fel i sådana frågor förr!
Allt sedan den nesliga stölden har jag frågat runt när jag träffat lämpliga personer (och kommit i håg…) om hur fogen där tre spröjsar möts ska utföras för att bli stark. Ännu har jag inte fått något bra svar. Fyrvägkorsning är mycket lättare, tror jag.
PS finns ett snickeri i Leksand som tillverkar precis sådana fönster efter mått. Fast då blir det nog inte handblåst bugligt glas.
Sjuttiotal kan nog stämma för Valborgs klädsel, men hon var ju en sparsam och ordentlig person, så det är möjligt att hon vårdade sina kläder så väl att en sjuttiotalsklänning kunde bäras även på åttiotalet. Erland ser mer åttiotal ut, tycker jag, rent åldersmässigt.
Det blir ohyggligt dyrt att byta alla fönster, men idag kom jag på att det skulle vara snyggt att byta fönstren framtill och låta de andra vara, de på sidorna. I så fall handlar det om två fönsterhalvor och det skulle ju kanske vara överkomligt.
Vi bor granne med en fönsterfabrik som tillverkar sånt enl beställning och glas har vi kvar från Ängsbacken. Faktiskt.
Tro inte att något slängs i det här huset!
Ängsbacksfönster i verandafönstren i Karlshem. Lockande tanke!
Vad surt med fönstren! Kan inte förstå hur tjuvar som tar sådant tänker, för på något sätt måste det ju vara väldigt utspekulerat. Det är ju inte som att snabbt bryta sig in och ta ”vanliga” värdesaker som är lätttransporterade och lättsålda, idag skulle det väl inkludera mobiler, iPads osv.
Din andra historia påminner mig om en episod jag hade i min första studentlägenhet, som var uppdelad på två plan. Jag satt i sovrummet ovanpå och hörde någon rumstera i köket. Min enda telefon var där nere så jag kunde inte så mycket annat göra än knata ner och se efter. När jag öppnade dörren såg jag en helt främmande man, på dryga 30 (jag var väl 16), i full gång med att laga mat, med sina saker spridda överallt, matkassarna halvuppackade på bordet osv.
Glad som han var presenterade han sig och förklarade att han var i gång med att laga en överraskningsmiddag till sin flickvän. Minst sagt överraskad svarade jag bara; Ja, jag kan se det, men i mitt kök?!
Det visade sig att han skulle ha varit upp till den nyinflyttade grannen ovanpå, som jag delade ytterdörr med. Eftersom vi var de enda som hade nyckel till den dörren, lät jag oftast min köksdörr stå olåst, så han hade sonika trott att detta var hans flickväns kök. Sedan undrar det mig fortfarande att han inte reagerat på inredningen, en läkare (som hon var) borde ju kanske haft en något mognare inredning än den jag hade…
Hoppas du blev bjuden på middagen!
Det måste väl ha varit ett jättejobb att skruva loss så många fönster – kan väl ha varit ett beställningsjobb i så fall. Jag kan förstå om du kikar lite extra på verandor här och där för att se om era fönster finns där.
Förstår att tjuven blev överraskad och rädd när han hörde någon som sa att han skulle ta vad han behövde. Han trodde kanske att det var Guds röst från ovan…
Eller en frestares röst från nedan…
Haha!
Man tar sig för pannan över vad somliga kan tillåta sig. Undrar hur många som aldrig blivit bestulna på någonting? Men verandafönster var originellt att bli av med genom stöld.
Ja, man får vara glad att huset står kvar. Läste om någon uppåt landet som blivit av med ett timmerhus.Varenda stock i sommarhuset var bortplockad! Snopet när man kommer dit efter vintern. ”Men? var det inte här huset stod?”
Man kan undra över varför många gånger. För några år sedan var det i advent inbrott i en föreningslokal i grannbyn. Bytet: Ett pepparkakshus och två påsar saffransbullar. Bytet återlämnades någon dag senare, huset något stukat. Innehavaren av det samma kunde inte bindas till brottet eftersom han sa sig ha fått sakerna av en icke namngiven kompis
Rätt rörande att han drabbades av ånger och ruelse och lämnade igen stöldgodset, ändå!
Nja, han fick så att säga hjälp med ångern. Föremålen återfanns i vederbörandes bil vid husrannsakan.
!!!
Menar du att polisen i våra (någorlunda) gemensamma hemtrakter rycker ut för att lösa mysteriet med det försvunna pepparkakshuset? Imponerande! Tror jag…
Det var nog mera en olyckshändelse att förrövaren fastnade i nätet