Chillicothe ligger i Missouri i USA och där är det extra festligt idag. Man firar nämligen årsdagen av den första skivade limpan. Den såldes i Chillicothe just den 7 juli, 1928 och det blev en stor säljsucce.
Uppfinnaren av brödskivningsmaskinen hade länge försökt intressera bagerierna för sin maskin, men det gick trögt tills en bagare i Chillicothe beslöt att testa denna ”den viktigaste utvecklingen i brödets historia sedan brödpåsen”.
Det här skivade formbrödet ger begreppet fornfranskan en ny innebörd. Det är nog inte ett originalexemplar från Chillicothe, men det skulle kanske kunna ha varit det.
Jag har snott den av Skogsgurra, som antingen fotat den i sitt kök, eller kanske (mera troligt) i sin tur snott bilden någonstans.
Ät mögel sades åt mig när jag var liten flicka och knotade över att det var mögel i sylten. Varför skulle jag göra det? Man får vacker sångröst fick jag veta…
Men sylten var förstås inte så möglig som Skogsgurras bröd.
Har inte vägarna förbi Chillicothe just idag, men kul är när man vill fira det skivade brödets tillkommelse. Vi människor firar så gärna både det ena och det andra
Ha en bra lördag!
Konstigt det där med sångröst. Det verkar som om den äldre generationen trodde att deras barn var väldigt angelägna om att sjunga vackert. I vårt fall var det bränt bröd:
– Ät nu, det är bara lite välgräddat!
– Nej det är bränt.
– Jamen då ska du verkligen äta det, för då får du vacker sångröst!
Jag gick inte på den enkla.
Bättre med det skivade brödets dag än kanelbullens…
Man får vara tacksam för frysen när man ser den här bilden. Mögel kan möjligen tolereras i ost typ Gorgonzola och som antibiotika.
Ingrid
Mnjae, jag är väldigt svag för kanelbullar och skivar helst mitt bröd själv, så det vete 17 om jag håller med om:-)
I den tekniska världen beskrivs stora, väsentliga uppfinningar som ”The greatest invention since sliced bread”. Det visar hur viktigt det skivade brödet faktiskt är.
Det mögliga brödet är jag osäker på om jag upplevt in vivo I så fall har jag förträngt det. Däremot hade det påbörjade päronet som vi skulle komma ihåg att äta upp innan vi drog på vår månadslånga Tour d’Europe härförleden – och glömt – antagit intressanta färgskiftningar när vi kom tillbaka. http://www.gke.org/pub/files/Ruttet%20paeron%20red.jpg
Först ser det ju riktigt läckert ut. Ett ”Poire du quelque chose”. Kanske på en gorgonzolabas. Men så ser man att det är mer urk än läckert!
Först trodde jag att du hittade på det där med “The greatest invention since sliced bread”, men så kollade jag med Ginny som är här och hon verifierade talesättet. Hennes mamma brukade säga det om allt möjligt, dock mestadels med en ironisk touch.
Jag är ett sanningsenlighetens epitafium!
Det låter ju rätt så suspekt: sanningsenlighetens dödsruna. Undrar om det är ytterligare ett berömt talesätt som jag missat.
Jo, dödsruna. Kan det väl vara. Men jag syftar mera på de ståtliga skulpterade tavlor som sitter över gravarna i många kyrkor. Visst är det dödsrunor. Men ännu mera praktfulla vittnesbörd om objektet. Och jag är ett praktfullt vittnesbörd om sanningsenlighet. Alltid.
Dessutom är det inte så många som med pedanteri söker den minst tilltalande tolkningen. Dom flesta bara ”Va?” och sedan ser dom lite fundersamma ut. Det tycker jag är en rimligt bra reaktion.
Jag får nog träna lite på det där ”Va?”.
Och under tiden funderar jag på om det ändå inte är lite dubiöst att vara sanningsenlighetens epitafium – marmortavlor till trots – eftersom det är först när föremålet är avlidet som man beskriver det i dessa pampiga termer.
Jo. Men va fan.
Min personliga språkrådgivare undrar om du inte menar ”epitome”.
Nej. Jag menar vad jag skriver.