De träffades på Englandsbåten, två amerikanskor på väg till världskonventet mot slaveriet i London 1840, Lucrecia Mott och Elizabeth Stanton. När de kom fram upptäckte de till sin förvåning att det inte fanns någon plats för dem, eller för kvinnor överhuvudtaget. Det hela var planerat som ett möte för män enbart. Skälet var att kvinnor var ”konstitutionellt olämpliga för offentliga möten”. Männen vägrade först att låta dem delta, hur mycket de än var sända som officiella delegater av anti-slaverirörelsen i USA. Efter hetsiga debatter löstes ”problemet” så att kvinnorna fick sitta i en avbalkning, utom synhåll för männen.
Jag vet inte hur historiskt sann den här målningen av Benjamin Robert Haydon är. Här finns i alla fall en kvinna bredvid huvudtalaren och ytterligare ett par i publiken bland männen. Men övriga kvinnor sitter i alkoven längst bort, bakom någon slags avskärmning.
Åtta år senare annonserade de två kvinnorna i Seneca County Courier att ett konvent skulle hållas i Seneca Falls den 19 juli 1848 för att diskutera kvinnors rättigheter.
Reaktionerna blev ungefär som man kan föreställa sig: ”Det här tilltaget är den mest chockerande och onaturliga tilldragelse som någonsin noterats i kvinnlighetens historia.” Eller: ”En kvinna är ingenting. En hustru är allt.” Lika rättigheter för kvinnor skulle vara ”en monstruös orätt mot mänskligheten.”
En och annan försvarare fanns dock. Frederick Douglass skrev i The North Star: ”En diskussion om djurens rättigheter skulle betraktas med långt mer välvilja av dem som i detta land anses visa och goda, än en diskussion om kvinnornas rättigheter.”
Det tog sedan 72 år innan kvinnorna i USA fick rösträtt. Jag tänker ibland på de där två kvinnorna på båten till England, som båda var intensivt engagerade i kampen för mänskliga rättigheter och för avskaffandet av slaveri. Båda var officiella delegater från USA. Vilken chock det måste ha varit att komma till det där mötet och först inte ens få vara med. Var finns motsvarande situationer i dag?
I en sal på las..
Nej, i en hylla uppå vinden: ISBN 91-7842-079-2. Ett alster som kanske platsar?
Jag kan nämna att den stod alldeles intill ”Mickegubben på Rosenön” och hoppas att det lindrar något.
Riktiga karlar äter inte paté, vill jag minnas att det ISBN-numret står för. Har dock glömt författarens namn. Och tror inte på det. Har sett sanna karlakarlar stoppa i sig rejäla portioner av min kycklingleverpaté!
Men åh, Mickegubben! Det var länge sen. Det där rara paret, Mickegubben och Nolle verkar ju inte så machoaktiga, eller?
Nej. Inte så värst. Dom är mest lite förtjusande. Och Bumbo, han som såg till att Fjärilspinnen blev uppsatt i det nya huset som dom byggt av grejer som Nolle släpade dit om natten.
Duktigt att komma ihåg boknumret. Den måste ha gjort intryck, den där boken.
Kapitel 21 ”Näringslära för en Riktig Karl” tar upp sådant som man aldrig hittar i magen på en R.K: Paté, laxaladåb, musslor, yoghurt, lättöl, kanin, vaktel och sparris.
Lite skamset konstaterar jag att jag alltså inte är den R.K. som jag alltid trott mig vara.