Om man inte har sett fiskgjuseboet på ett tag får man en smärre chock när man tittar in för att se vad som hänt. Vad de har växt! Förstfödda Estelle kavar omkring i boet och i dag försökte hon äta själv i stället för att bli matad av mamma Katherine. Pappa Ernie (ja, det blev lite tokigt med namnandet där, men nu heter han så) kommer farande ibland och lämnar en fisk eller kollar läget och så flaxar han iväg igen.
I mitten på juni kläcktes först lilla Estelle. och så här såg det ut tidigt på morgonen den 16 juni.
Estelle får en bit fisk och framför henne ligger de två syskonen, fortfarande okläckta.
Boet finns i Kalakotkas i Estland och där finns en kamera uppmonterad som sänder direkt, allt som händer i boet. Det dröjde inte länge förrän brorsan, Estellan, kläcktes, den 17 juni.
Föräldraparet börjar se lite stressat ut. Och kändes det som en evighet innan minstingen Estrid kläcktes, först den 19 juni. Estrid har inte haft det lätt. Syskonen tar för sig och föräldrarna hinner inte riktigt med. Estelle och Estellan har växt till oigenkännlighet, medan lilla Estrid ser ut ungefär som när hon kläcktes.
Hon verkar ha svårt för orienteringen också, piper i fel riktning, medan mamman stoppar i de stora barnen feta fiskbitar. Var är Ernie, undrar man.
Jag började fundera på om Katherine verkligen är en lämplig mor och om det kan finnas någon slags ornitologernas barnavårdsnämnd, som skulle kunna ta hand om uppenbart vanvårdade ungar. Men då, äntligen, bekvämar sig Katherine att sträcka sig över till andra bokanten och se till att Estrid får några fiskbitar. Visserligen passar hon på att äta själv också, men det tycker jag må vara tillåtet för en stressad trebarnsmor, att ta en och annan tugga medan hon matar ungarna.
Fiskgjusarna verkar för det mesta ta det med ro, det där att vara med i en direktsänd dramadokumentär. Men det händer att de suckar lite, tittar rakt in i kameran och undrar: ”Men vad glor ni på?”
Fortsättningsvis kommer det att bli spännande både att se om lilla Estrid kan äta i kapp sig och bli lika stor som syskonen och sedan förstås hur det ska gå med flygandet.
Åh, tack för uppdateringen! Jag har undrat så. Att titta på en gerbera som kanske tänker blomma för tredje gången har inte riktigt samma hjärteknipande dramatik.
Man hejar allt vad man orkar på stackars lilla Estrid. Usch, tänk om hon blir kvar i boet halvvuxen, medan alla andra bara flyger iväg? Va? VAAR är Ernie?
Asså … risken som någon insatt berättat om i något av Lottens bås är snarare att Estrid svälter ihjäl och hon blir efterrätt till syskonen.
Men vad tror ni? Om Estelle nu blivit stor nog att hugga för sig själv av maten kanske Katherine kan hinna med att mata lillan med?
Ja, jag tror det var jag som nämnde hos Lotten att det händer att den klenaste ungen blir stödföda åt de andra, men jag blev snabbt nedtystad av Skogsgurra, som tyckte att jag förstörde stämningen.
Men nu har jag just kikat, och hon lever och har hälsan! Och har fått flera stycken fjädrar, eller någon sorts ludd på sig!
”Stödföda”… hu.
Ja, hon verkar klara sig. Idag tror jag till och med att storasyster Estelle makade fram henne så att hon skulle få en bit mat. Men först när Estelle själv var så mätt att hon kollapsade i fiskkoma, förstås.
Va? En gerbera som blommar om? I kruka? Eller kan man ha dem i rabatten? Det är väl också ganska spännande!
I kruka. I fönstret.
Nu känner jag mig monumentalt korkad. Jag har alltid tänkt mig gerbera som en snittblomma. Men även sådana måste ju växa någonstans och tydligen också i krukor. Där ser man. Något att satsa på kanske, för det är trevliga blommor, det är det.
Så din första inre bild var en avklippt gerbera med jungfrufödsel? ;)
Exakt!
Ack hur väl jag förstår lilla Estrid, vi sladdisar har det inte lätt och det är väl därför vi blir som vi blir.
Men mat fick du väl i alla fall?!
Jovars
Och inte brukade väl syskonen ligga på dig så att du blev alldeles platt? Hoppas jag!
Vi tar det där lite mera privat.
Aj då, så pass…
Haha, fin kommentatorröst. :)
Meaning me? Tack i så fall! Annars kan man lyssna på fiskgjusarnas egna kommentarer i direktsändningen.
Jag ska skicka länken till Mirren. Jag har nämligen suttit och broderat en fiskgjuse på dopklänningen till Caspar (Mirren broderade förmodligen ännu en till Clarissas dop). Det är Södermanlands landskapsfågel och de två yngsta är födda i Södermanland.
Har man väl börjat titta är man fast! Men vilket ovanligt broderimotiv – kul idé!