Tvååringen och jag tar våra promenader, nu i lantligare omgivningar. Han är oföränderligt entusiastisk för allt han ser och kommenterar det löpande. På tvååringars vis är han animist, och ser naturen omkring sig som besjälad. Vid ån blev han stående länge och studerade vattnets rörelser. Först är det en lite slätare, bredare ström som snabbt viker av ner i en mer virvlande del. På bilden är det där vattenytan blir ljusare (och vattnet rinner uppåt i blid). Svårt att fånga med kameran, utan att kliva omkring på ställen där man inte vill ha med en tvååring.
Tvååringen har just lärt sig att det där vattnet heter ån. Lika förtjust som alltid över en ny upptäckt tittade han upp på mig och berättade att: ”Ånen dricker!”
Ånen dricker! Det är bara för härligt att en liten tvååring ser det som vi vuxna inte ser.
Självklart så dricker ån:) Beror bara på hur man ser på det hela.
Ljuvligt, jag blev varm i hjärtat och längtar igen efter min tvååring…och hans storebror, tioåringen
Karin
Goda filosofer och poeter är dom, tvååringarna. Ställer de där enkla, men svåra frågorna och ser sånt som gömt sig för oss i slentrian och självklarheter.
Äsch – dom är bara orutinerade och har lite problem med språket.
Lite avis, kanske?
Påminner mig om de två biluthyrningsrepresentanterna som kolliderade i ett gathörn (till fots, samt att man får tänka sig viss språkförbistring): Ough, that hurts! Avis, va?
Sämre än Götet.
Jag tror att scenen utspelade sig i Göteborg. Känns naturligast så.
Det var i den åldern som Emma såg ett akvarium för första gången och konstaterade att Fiskarna badar!
Ja. Självklart. På tvååringars vis.