”Som en produkt av jazzåldern, som en av dessa korthåriga, hårdkokta kvinnor med kort kjol, som predikanterna sa skulle hamna i helvetet, är jag förstås lite generad över att jag tydligen ses som själva sydstatsandan inkarnerad.”
Så skrev Margaret Mitchell till en vän 1936.
Borta med vinden hade publicerats den 30 juni och sålde en miljon exemplar första halvåret.
Hon växte upp i Atlanta och fick som barn höra många heroiska berättelser om Sydstaterna och inbördeskriget. ”Det var först när jag var i tioårsåldern som jag fattade att Sydstaterna hade förlorat!”
1926 stukade hon foten och tvingades hålla sig stilla en längre tid och det var då hon började skriva på Borta med vinden. Manusbuntarna hamnade under hennes säng vartefter, eller i ett skåp.
Hon visade det inte för någon, men vännerna kände till att hon arbetade på ”The Great American Novel”. Förläggaren Macmillan fick nys om den och försökte övertala henne om att lämna den ifrån sig. Hon vägrade, men när någon antydde att den väl var för dålig för att publiceras blev Margaret arg.
I bästa Scarlett O’Hara-stil 
sökte hon upp förläggaren:
”Utan hatt, med håret flygande, damm och smuts i ansiktet och på armarna och värst av allt, strumporna som jag dragit på mig i all hast hade hasat ner till vristerna.”
Förläggaren välkomnade manuset, trots att det inte var klart och bitvis inte hängde ihop. Efter ett års redigering publicerades romanen, 1037 sidor lång.
Även filmen, som också är rätt lång, blev en succé.
Och i morgon är en annan dag…
Stukade fötter tycks gynna litteraturen – det var ju så även Pippi Långstrump kom till.
Fram för fler stukade fötter!
Margaretha
som aldrig stukat
en fot
Det kanske är dags, i så fall? Fast jag skulle ju önska dig ett mindre smärtsamt sätt att komma igång att skriva!
Det duger säkert med ett visset knä också.
Undrar det jag. Tacka vet jag forna tiders läkare som hade som generalordination att man skulle HÅLLA SIG I STILLHET.
Det är det ingen som säger i dag. Ingen! Det ska tränas och aktiveras och hållas i rörelse och gymnastiseras och på det sättet blir det verkligen inga succéromaner skrivna.
Egentligen borde inte en sån enastående roman som Borta med vinden med världsrykte och av somliga ansedd som ”The novel” ha en fortsättning. Slut är slut på boken och fortsättningen kan läsaren fritt få fantisera om tycker jag. Men så hände det sig att ett fruntimmer vid namn Alexandra Ripley tog sig för att i början av 1990-talet skriva del två.
Den heter Scarlett och de som läst den jämför ju förstås med BMV till fördel för den sist nämnda. I vintras bestämde jag mig för att läsa om BMV. Jag läste den för minst femtio år sedan och mycket var glömt sedan dess så boken var så gott som ny för mig. Nu visade det sig att dotra faktiskt hade Scarlett (dvs del 2) i sina hyllor och nu ligger den boken här bredvid datorn och väntar på att bli läst. Trots allt.
Och jag har också stukat foten. Vid sex års ålder.
Visste inte ens att det fanns en fortsättning! Känns lite klåfingrigt, för med originalromanens slut kan ju var och en hitta på sin egen fortsättning.
Stukat foten har jag också gjort, också vid sex- sju årsåldern men någon bok blev det förstås inte.
Borta med Vinden har jag både läst och sett som film många gånger (biografvaktmästardotter med vissa fördelar) Undrar om jag vill läsa en fortsättning.
Antagligen skulle det bli så om Scarlett-boken bara låg där en dag mitt framför min näsa.
Men det är fel ålder att stuka foten, man ska vara minst tjugofem tror jag för att det ska bli böcker av stukandet.
Ja, även jag skulle nog läsa fortsättningen om jag snubblade över den, även om jag i princip är emot det onödiga påhittet.
Jag kan sätta igång och läsa den åt er också. Nu när den ändå finns här.
Ja, men du får inte tala om hur det går!
Jaha? Och vem ska laga mat åt mig medan denna ohemula nöjeskonsumtion av undermålig litteratur pågår?
Hyttfogden kanske kan laga lite i förväg och frysa in. Även tevatten!
Jag fixade lunchen idag. Bara som en demonstration. Ska prata med henne om tevattnet.
Blir bäst om det är alldeles nykokt när man fryser in det!
Ja, det stämmer mycket bra. Nu är det faktiskt så att vi fryser in nykokt vatten. Och använder isen till en del drycker som kräver ganska blåsfri is. Och det blir den om man kokar bort gaser som vattnet tagit upp under sitt kretslopp i naturen. Men vi använder inte isen till te. Möjligen iste någon sällsynt gång.
Här tänkte jag hoppa in med något om Katharine Hepburn som nästan fick bli Scarlett i filmen, men jag får inte ihop det med stukade fötter och fruset tevatten. Sjutton också.
Var hon inte lite för mycket av den obändigt sportiga och självständiga typen? Men om man tänker sig henne på skridskor (på fruset tevatten en masse) så är det väl inte så långt till en stukad vrist?
Tack för bollen, SG! ;) Ja, hon var ju inte det första valet, men de hade ett avtal: Hittade de ingen annan, skulle de skriva kontrakt med henne samma dag som inspelningarna började. (Hon var ju i alla fall rödhårig och överklassig). Tala om att bli bjuden med armbågen! Och sedan hittade de Vivien Leigh. Fast stackars VL blev ju med tiden lite tokig, kanske delvis på grund av sin make LO, medan Kate gick vidare till en strålande karriär.
(Hur är det med barnen i Estland…?)
Katherine Hepburn hade varit en intressant Scarlett! Jag tror filmen hade vunnit på det, för hon skulle ha bidragit med en hel del humor och intelligens till huvudpersonen, som det finns mer av i boken än i filmen med Vivien Leigh.
Och Katherine i Estland, fiskgjusemamman fortsätter enträget mata de stora bamsebarnen först och så får hon själv en bit och så sist lilla Estrid, som ändå kämpar på. Ibland undrar jag om hon inte är en gökunge, så liten som hon är jämfört med de andra. De är ju kläckta med två dagars mellanrum (15, 17 och 19 juni), men de två första är dubbelt så stora!
Det syns väl på näbben om hon är gök? (Oj, det där lät som om jag pratade om en erotisk minoritet.)
Lite för mycket baby-näbb fortfarande. Men hon börjar i alla fall få lite mer fiskgjusefärg på luddet, de blivande fjädrarna. Hon liknar syskonen lite mer för var dag, om än bara i skala 1:2. (Sexuell läggning visar sig nog lite senare. Än så länge är till och med könstillhörighet bara gissningar. Det blir många timmar framför datorn för att följa detta drama!)
Nu var det några dagar sen jag tittade till boet i Estland och jag blir häpen över att Estelle har fått så mycket av sina föräldrars ansikte redan.
(Och att lilla Estrid fortfarande hänger med. Det kanske rent av blir tre ungar som kommer ut.)
Hon har faktiskt folkat till sig (eller vad det heter i fiskgjusesammanhang) de senaste dygnen. Mer samma färger som syskonen, och inte längre det där runda babyhuvudet. Och hon ser ut att få mat så att hon är nöjd. Vore kul att se henne flyga!
BMV gjorde att jag blev vansinnigt förälskad i Clark Gable. Fortfarande är han nog den filmskådespelare som jag älskat mest i mitt liv. Jag hade honom uppspikad på väggen i ett antal olika poser i mitt flickrum.
Konstigt nog har alla de män som jag tyckt mest om i mitt liv varit ganska lika CG. Ganska korta, mörka och med den där speciella glimten i ögonen. Jag kan fortfarande tydligt se honom stå vid fotändan av trappan och se hans lite maliciösa leende när han första gången får syn på Scarlet O´Hara på väg nerför denna till festen.
Jag tror att jag läst del 2 men den gav inte något bestående minne. Har för mig att den var både tråkig och inte särskilt välskriven. Däremot sträckläste jag BMV. Att filmen har beskyllts för att vara rasistisk kan jag nu förstå i efterhand. Filmen spelades ju in före The Civil Rights Movement och ingen av oss reagerade särskilt på hur man framställde de svarta på den tiden…
Ack om det funnes obegränsat med lästid! Jag har ibland tänkt att jag skulle läsa om alla dessa böcker man läste i ungdomen, för att se vad som präglat en på olika sätt. Men så kommer ju hela tiden nya böcker man vill läsa, så hittills har det stannat vid tanken, bortsett från någon enstaka bok.
Musikanta, det fanns medvetenhet om rasism redan när filmen spelades in. För att inte förnedra de svarta skådespelarna ändrade man n-ordet till ”blackies”, och husorna fick inte utsättas för fysiskt våld (örfilar). Hattie McDaniel som spelade Mammy fick som första svarta skådespelare en Oscar för sin insats.
Här har jag bloggat om Hattie. (Hoppas finläken fungerar nu.)
Ja, finlänken funkar ju som den ska och oj vad mycket intressant om Hattie. Och om Borta med vinden i övrigt! Och Oskarsbelönade svarta skådespelare. Nu undrar jag förstås om du är Borta-med-vinden-expert eller filmexpert i största allmänhet.
I största allmänhet.
Kära nån, BMV är mitt livs mest oslagbara läsupplevelse. Jag kom över den i tioårsåldern och läste den oavbrutet, om och om igen tills jag var ungefär femton. Denna fascination över BMV skämdes jag länge över men nuförtiden skäms jag sällan över något. Inte ens över att erkänna att jag aldrig slutat hoppas på att träffa en Rhett Butler i mitt liv.
Men fortsättningen – vilken horreur. Så illa skriven så helt utan kontakt med den första och enda och riktiga BMV och dess intressanta personer. En riktigt usel roman.
Eva, jag tror att du skulle tröttna på Rhett Butler efter ungefär en månad. Egentligen var kanske den där andre, vad hette han – Asheley? – en intressantare sort.