Jag borde byta sidhuvud (igen). De här vitsippor som sträcker sig mot den värmande vårsolen det stämmer inte. Den bilden tog jag onsdags.
Men när jag drog upp rullgardinen i går möttes jag av ett helt annat landskap.
Visserligen töade det mesta bort under dagen, men det var i alla fall inte läge att plocka fram gräsklipparen som jag hade tänkt. Möjligen om det funnits en kombinerad snöslunga och gräsklippare.
Jag gick en vända på tomten för att se om det var något jag kunde göra. Men vitsipporna har kurat ihop sig och kaprifolen ruskade av sig själv. Grässtråna sticker oförskräckt upp genom snön och verkade kunna klara den här krisen också.
”Gökdämpa” kallas det i våra trakter, de här korta snöfallen som kommer efter att göken börjat gala. 
Fåglarna var verkligen upprörda i går. Inget harmoniskt vårkvitter utan ilskna utbrott som jag tolkade som att de också undrade om det verkligen ska vara på det här sättet. Men det där sidhuvudet får vara kvar i alla fall, så länge vi är på landet. En påminnelse om trevligare dagar.
PS. Ibland försvinner bilderna. Jag måste nog lägga in dem i Safari i stället för Firefox för att det ska fungera. Så nu har jag gjort det.
Ja, bara du inte byter ut ditt eget huvud, så är det okay:).
Gökdämpa…ett underbart namn som säger allt.
Ha det gott bland snödrivorna!
Karin i dimman
Det måste ha varit någon gök som trotsat vädrets makter, för idag en ovanligt ilsken hagelskur som lämnade imponerande drivor. Jag sprang ut för att plocka in lite kvarglömt och haglet slog så hårt att det gjorde ont i hårbotten. Ett tydligt budskap till alla galande gökar: ”Nu får ni allt hålla tyst ett tag, hör ni det: HÅLL KLAFFEN!”
PS. Men visst vore det väl en lockande tanke om man kunde lyfta av huvudet ibland och sätta dit något annat ett tag. Inte bara när man har huvudvärk, utan när man vill tänka lite fräscha tankar…
Det var bara några veckor sen det såg ut så här i Stockholm… Men, som sagt, snön ligger inte kvar så länge. Har varit ute och promenerat i blåsten idag iklädd T-shirt, cashmeretröja, täckjacka och handskar. Jag saknade mössan. Men det snöar i alla fall inte här nere…
Önskar dig en skön fortsättning på helgen.
Ingrid
Trevlig helg önskas du också. Och glöm inte långkallingarna nästa gång du tar en promenad!
Jag associerar till Orups textrad. ”Jag måste retat gudarna, måste gjort något fel … … för jag har bara regn hos mig”. Visserligen skriven i ett helt annat sammanhang. Skulle man inte ändå klämma in ett väder där framför gudarna? men då går det väl åt pipsvängen med versmått och andra finesser (som inte alla textförfattare bryr sig om i alla fall). Eller så går vädergudarna bara som andra gudar sin egen outgrundliga väg.
Ja usch, ja. Det är nog dessvärre så att vi kanske gjort något fel… Vädret är så fullt av extremiteter, som brorsan sa.
Eller också är det nästa istid som börjar komma smygande. Det börjar ju bli dags igen, säger de som vet.
Äh, det här är inget nytt och inte var det nytt när det började kallas gökdämpa heller. Såhär är det var och vartannat år och för fyra år sedan kom det den 17 maj och låg kvar i flera år. Usch vad olämpligt det var för då var det vårutställning på Sätergläntan. I år är den utställningen den 25-26 maj och väl värd ett besök. Hoppas de har bättre tur med vädret i år.
Men det känns så ONÖDIGT. Nytt eller ej, det ska inte vara så här, är min bestämda uppfattning.
Minns en studentmorgon som randades så vackert med snöslask i drivor. Stackars de finklädda små blommor som skulle åka flak den junidagen 1993. Och 25 maj 1985 fick jag ta fram snöskoveln och skotta av förstukvisten innan jag klev in hemma.
(Man skulle ju önska att det var någon kunskap av värde som låg på den där minneshyllan istället.)
Det var väl ett väldigt nyttigt vetande. Värre för mig som har 27 april som riktmärke (mammas födelsedag) då det ett år tog sex timmar – i stället för normala 2,5 – att köra från Horndal till Stockholm, på grund av snöhinder. Så efter den 27 april vill jag ha full och snöfri vår och blir alltid lika besviken när bakslagen kommer.
Nämen har ni snö igen? Vi i Mälardalen har visserligen sekruttväder med påtvärsanregn och ishavsvindar, men folk är ändå ute i sina trädgårdar och planterar penséer.
(Ärligt talat kan jag visserligen stava till pensé, men jag vet nästan inte hur den ser ut. Jag tänker mig … som ett par glasögon utan skalmar.)
Penséer tål en hel del, de små tuffingarna, så du har nog helt rätt i att det är sådana som folk påtar ner i sina blomlådor och rabatter så här års. Och de ser ut precis som Cecilia beskriver dem.
Det där som ser ut som glasögon utan skalmar på, är nacken på en glasögonorm. Back off! Det kan också vara en pince-nez, som jag verkligen inte kan stava till.
Den ser ut som en jätteviol.
Två mussepiggöron och en haklapp med gult längst in i mitten.
Träffsäker pensée-beskrivning! Jag brukar försöka hitta sådana som har ”ansikten”. En del har inga ansiksdrag alls, ser liksom alldeles tomma ut, andra har fint tecknade streck som gör dem mer levande.
Jag har funderat lite över gökdämpa och dess etymologi. Jag har i våra trakter också hört ofta att ”det kom en snödämp igen”. Det kan vara så att det inte har så mycket med dämpa, som i att tysta ner, utan mera något som dimper ner. Innebörden av gökdämpa, skulle då kunna bli något åt hållet ”snövädret som vanligen kommer innan göken”.