Så blev det en liten tågresa igen, utan andra strapatser än att ”någon” hade förirrat sig ut på spåret och räddningstjänsten i Knivsta beordrade tåget att stå still en stund. Man blir ju nyfiken. I Knivsta skulle det kunna vara en ko. Knappast en älg. Kanske en flock rådjur? Några äventyrliga ungdomar? Kopparkabeltjuvar?
Resan startade den här gången i klassiska Krylbo där det numera finns ett trevligt café, som satsar på 50-tal. Verkligen satsar.
Skylten var svårfotograferad med blänket, men kolla uppe till vänster: Radiokaka! Vilket annat café i Sverige serverar idag radiokaka? Med kaffe, för bara 30 kronor!
Musiken är förstås femtiotalsrock, Elvis finns på väggen och på borden ligger drösvis med 50-talstidningar.
Stället drivs av en kompis till Sture Bylén, som gjort den fantastiska modellen av tågsträckan Rossberga Morshyttan och filmen där han berättar själv om alla detaljer längs banan i Ett fruset ögonblick 1959.
I Krylbo finns också modeller av olika slag, till exempel det fina Drive-In-fiket.
Järnvägsstationen i Krylbo är nog en av landets pampigaste och Krylbo var länge en viktig järnvägsknut, med järnvägshotell och restaurang. Sedan började man fundera på att lägga ner stationen och satsa på Avesta i stället, vilken kanske gladde en och annan Avestabo, men retade upp alla andra i kommunen. Från Krylbo kan man åka åt alla håll: Gävle, Mora, Västerås, Stockholm. Från Avesta kan man i stort sett bara åka tåg till Krylbo. Det blev folkomröstning och resultatet var solklart: vi vill ha Krylbo kvar!
Till Krylbo åkte vi på utflykt, MM och jag, för några år sedan (kanske 10, tiden går så fort…) eftersom MM tillbringade sina första skolår där. Pappa arbetade nämligen vid SJ. Det blev en nostalgisk tripp och det var roligt för mig att se var han hade bott och vilken väg han hade åkt skidor till skolan. Vi var också och besökte den fantastiska järnvägsstationen. När jag läste ”Hundraåringen” såg jag bara bilden av denna station framför mig…
Jag tror däremot inte att 50-talsfiket fanns då.
Det är nåt visst med Krylbo som järnvägsknut. Ett kort tag (innan man kom på idén att försöka flytta stationen till Avesta) döpte man om den till Avesta. Det var på den gamla tiden, då SJ skötte all tågtrafik och konduktörerna var vana med sitt Krylbo vägrade ropa ut det nya namnet. De fortsatte med ”Nästa Krylbo”. Till sist ändrade man i alla fall namnet till Avesta-Krylbo.
Fiket är rätt nyöppnat och i några år, när avregleringseffekterna slog igenom med full kraft, var stationen helt obemannad, utan ens en kiosk. Och biljettautomaten krånglade ofta. Så det nya initiativet med 56:ans Café är välkommet!
Jag har ett par episoder runt det där med stationsnamnet. Vi var ju en sorts gerilla som envist löste biljetter till Krylbo trots att stationen faktiskt hette Avesta C. Det fungerade ganska länge, så länge som dom klassiskt bildade SJ anställda var i tjänst, man fick i alla fall en biljett till Avesta C utan vidare kommentatorer. Avesta C stod sig i 17 år!. Vid ett tillfälle på väg hem läste konduktören noga min biljett: ”Avesta, nää du kommer bara till Krylbo!” En annan gång utropades ”Avesta C, i Krylbo”.
Är det sant – i sjutton år? Var det så länge som stationen i Krylbo tvingades heta Avesta? Då måste det ha tagit ungefär femton år innan det trängde in i min hjärna för jag slutade aldrig säga Krylbo och jag trodde att eländet pågick ett par år, ungefär.
Det är lite bekymmersamt att man tycker att det är ”tur” att resan gick bra och utan borttappade lokförare, strömavbrott och andra avbrott.
Väldigt många gånger har jag stått och värmt händerna på det där jätteelementet till vänster om dörrarna ut till perrongen.
Ja, lite bakvänt att man jublar över att man kommit fram. Nästan i tid. Och till rätt ort!
Krylbo! Maffigaste stationen. Jag har bott på järnvägshotellet och ätit på järnvägsrestaurangen. Allt var exakt som det skulle och den bastanta kassaapparaten i snirkligt nickel var nog det som imponerade mest.
Kan inte undanhålla er denna lilla råtta: http://www.gke.org/pub/files/ekorre%201%20red.jpg
Har du BOTT på järnvägshotellet? Vad gjorde du där och med vem undrar jag naturligtvis då. Och var du ens myndig?
Vilken underbart söt liten ekorre. Det är verkligen som någon (vem?) sagt: ekorrar är ett slags råttor med yvig svans och välutvecklat PR-sinne.
Det var i samband med att jag skulle få ett stipendium. Papperen måste vara påskrivna före ett visst datum och jag hade skickat dem från Stockholm till Horndal i hyfsat god tid. Faderen skrev på det första papperet och tyckte att det kunde räcka. Det tyckte inte personen som hanterade saken och jag höll på att missa 2400 kr, det var en rejäl summa 1958.
Jag tog tåget upp till Horndal, stannade över natten i Krylbo och tog första tåget tillbaka till Stockholm. Funkade.
Rauno G. och jag har ätit på järnvägshotellet ett par gånger. Mest för att det var ett så häftigt ställe. Det var nog alldeles i början av sextiotalet.
Nu funderar vi lite vad en sådan liten råtta kan tänkas äta? Han/hon (kanske hen?) tyr sig till Karin. Vill klättra upp efter byxbenen. På utsidan. Och inte på mig.
Har ni testat nygräddad pannkaka? Eller sockerkaka på mammas recept (1/2 dl smält smör!), det gillade i alla fall den här lilla krabaten.
Det var den jävla krabaten som bröt sig in i skafferiet och trillade ner i en hink (emaljerad, kockums grön) full med blåbärssoppa, det låg ett smörpapper över för att skydda mot flugor. Djuret blev irriterat och hittade inte ut och rev i sitt irrande sönder en mjölpåse innan den försvann.
Den väckte oss i svinotta och krävde frukost och det var omöjligt att stänga den ute. Mamma matade den för att den inte skulle äta upp fågeläggen.
Och samma företagsna filur som norpade en pannkaka i köket, med ett stadigt tag i ytterkanterna så att pannkakan såg ut som ett segel när hen hoppade ner från bänken?
Var det samma filur som gick igång på pepparkakor? Jag minns att Greta kommit på en ekorre som satt och hetsåt pepparkakor. Fascinerad av hur en så pass liten figur kunde knapra i sig sådana mängder lät hon den hållas.
Plötsligt blev det för mycket, ekorren satte igång att hicka och hade den inte haft en halväten pepparkaka att stödja sig på så hade den inte kunnat hålla sig på benen.
Har vi inte material till en ekorrbok, egentligen, om man lägger ihop alla ekorrminnen?
Det var efter den betan, pepparkakan som den försvann. Vi såg den aldrig mera.
Mycket tjusig järnvägsstation! Den ser dock ut att vara på väg någonstans. Lutar inte fasaden mitt frampå framåt, liksom? Dags att staga upp, kanske.
Ser lite bystig ut, kanske? Jag är inte helt nöjd med bilden och byter nog ut den när jag hittar (eller tar) en bättre.
Det var väl från Krylbo som familjen Tuff-Tuff rymde en gång? En mer klassisk järnvägsstation kan man väl knappast hitta, väl förankrad i svenska folkets sinne, åtminstone i våra årgångar och bakåt i tiden.
Jag tror det var i Krylbo som Tuff-Tuff-familjen bodde, och så gav de sig iväg på äventyr då och då. Har faktiskt beställt boken Hemma hos familjen Tuff-Tuff, som borde komma endera dagen, med tanke på barnbarnens allmänbildning.
Jaha, jag har alltid trott att det var Storvik och att det var Granbergsbacken (?) som var så jobbig… jag-tror-att-jag-kan, jag-tror-att-jag-kan, jag-tror-att-jag-kan…
Väntar otåligt på försändelsen med boken Hemma hos familjen Tuff-Tuff. Där hoppas jag hitta alla svar på frågor om deras sanna hemvist och liknande.
Vi har hittat vispgräddesvulkanen (numera slocknad) med ett lager grädde (snö?) på toppen, Mont Canigou i orientaliska pyreneerna, katharernas heliga berg.
Bild: http://www.gke.org/pub/files/canigou%20fr%20ceret.jpg
Det här berget var Taube lite förälskad i. Vi tycker också om det. Det består av fyra toppar, som hörntänderna på en hund eller varg som vänder upp gapet och ylar. Canigou sägs komma från canis. Inte alls otroligt.
Dens caninus, tänkte jag först om berget, som en stor kindtand, men kindtand heter molar och det är hörntanden som heter caninus, dvs som en hund, så nu vet jag varken ut eller in…
Vackert! Och katarerna, ja. Dem har vi väl nästan glömt bort idag?