Fredagstemat denna vecka är ”Halv åtta hos mig”. Finurligt tema måste jag säga. Halv åtta… En gång var det den där tidpunkten då man lämnade en förvånad lägenhet efter sig, tom och tyst, efter fem personers morgonkaos. Eller halv åtta på kvällen, då eftermiddagsrusningen var över, med dagishämtning, matinköp, matlagning och middag och man sjönk ihop i soffan framför Rapport.
Nu är det stillsammare, både morgon och kväll och kanske, kanske att jag med lite tur hittar den här scenen när jag kommer till landet i kväll. Solen ligger ganska lågt över Storön, i nordost. Om den är framme kastar den långa skuggor upp på slänten mot huset och den gamla alens grenar a
vtecknar sig mot det nya gräset som snart måste klippas.
Bilden är tagen 19.42 i mitten av maj förra året ser jag när jag kollar ”bildinfo”. Och en stund senare ser det ut såhär.
Och i år ser det ut så här – lite molnigare, löven är senare, men det är lika mycket dags att klippa gräset! Och ja, vinbärsbusken blev tvungen att flytta på sig när vi fixade dränerningen.
Vilket underbart halvt åtta! Så hoppas jag verkligen du får det ikväll. Här är det mer din gamla halvåtta variant som gäller, fast vi är ju bara tre (+ en hund) och vi är duktiga på att ta det lugnt, så det är nog inte så stressigt och kaotiskt trots allt. Gillar halv åtta på kvällen; det är en skön tid.
Ja, som jag minns det var halv åtta på morgonen mer av en deadline: Nu måste vi iväg. NU! Medan kvällshalvåtta var pusta-ut-tid.
Fina bilder!:) Halvåtta kan vara så mycket…
Man kunde ju skriva hur mycket som helst om halvåtta, bara man tänker efter..:)
Ha en fin halvåttastund i kväll också!
Tack! Hoppas sparrisen smakade bra. Här var det regn och regn fram till ungefär klockan sju och så började det klarna upp till en riktigt OK halvåttastund.
Jag höll mig till bara morgonen, jag. 19.30 är det ju Rapport….
Ja men välskötta morgnar som får igång en på rätt sätt är ju det viktigaste. Då funkar resten av dagen i regel rätt bra.
Vi har äntligen funnit en fast punkt i tillvaron. Är nu tillbaka i Tordères efter tio dygn i Saintes Maries de la Mer. Orsaken till att vi stannar till i Tordères är trefaldig; morsa på bekanta, få 10 000 milsservice på bilen och titta in på Byrrhs spritfabrik och försöka få dem att kränga mer Dubonnet i Europa.
Har detta med halvåtta att göra? Jojjemän – l’heure bleu, timmen för aperitifens intagande infaller just då. Och ett glas Dubonnet med en isbit i medan man studerar menyn är oslagbart. Men nu är det så lessamt att det knappt går att hitta Dubonnet längre. Inte på franska krogar i alla fall. Men i Thuir, bara ett par mil härifrån finns det Dubonnet i stora fat. Det mesta verkar gå till USA. Men det ska bli ändring på det nu. Om alla förståndiga människor börjar beställa Dubonnet före maten så finns det hopp om bättring.
Ah, du bon… Dubonnet! Ljuva 60-tal. Och 70-tal. Du har alldeles rätt i att det är en svårköpt och bortglömd dryck.
Du minns reklamen? DU, DUBON, DUBONNET – fanns förr på varje husgavel av någotsånär dignitet. Detta är ett exempel på hur den kan se ut idag: http://www.gke.org/pub/files/Dubonnet%20Bolou%201.jpg
Kanske inte så konstigt att försäljningen minskat.
Sorgligt. Men fin bild ändå!
Idag skulle vi göra besöket på spritfabriken där Byrrh gör Dubonnet. Ta några fina bilder och sedan lämna stället som oförvitliga européer. Men, nu är det så att hela stället var stängt för ombyggnad. Inga försök till övertalning av den mycket bestämda damen hjälpte.
Med sorg och liten tår i ögat lämnade vi ”Välkomsten” som receptionen ironiskt nog kallas. Tänkte lite och sen vandrade jag runt området och hittade en öppning i muren där man fraktade ut rivningsrester.
Det var ingen som reagerade när jag gick in. Men var tvungen att hitta på lite smålögner för att ta mig in till hallen där de riktigt stora faten bor. Väl där träffade jag på direktör Holim, som visade stället för några utvalda personer. Vi blev lite kompisar, han hade tydligen ingen aning om säkerhetsbestämmelserna och mannekängade glatt framför raden av fat med några hundra tusen liter Dubonnet i varje och sedan framför jättefatet – störst i världen – som rymmer 1 000 200 liter (inte Dubonnet). En miljon liter är ganska mycket dricka.
På vägen ut hade oro spritt sig bland dem som jag tidigare pratat mig förbi. De var mycket bestämda i sin uppfattning att jag var en farlig kriminell typ. Det var först när jag visade dem en bild av deras leende chef i min kamera som de lät mig löpa. Men vissa hade redan börjat prata om polisingripande.
En lyckad dag. Bilder kommer.
Oj, SG, verkligen snyggt jobbat! Ser fram mot bilder. Välkomsten? Le bienvenu?
l’Acceuil. Kändes inte så acceuillant.
Bilder:
http://www.gke.org/pub/files/Dubonnet%20staengt%201.jpg
http://www.gke.org/pub/files/Dubonnetdirektoer%20med%20stort%20fat%201.jpg
http://www.gke.org/pub/files/Dubonnetdirektoer%20med%20dubonnetfat%201.jpg
Och så ung och så mycket ansvar – hoppas han klarar det!
Ingen dum plats att vara på, halv åtta:).
Frågan är om du syftar på brorsans bilder från Dubonnet i Franrkike eller mina bilder från sjön? Fast din kommentar stämmer ju bra för båda, förstås.