När jag skrev om träd i går fick jag en påminnelse om Sara Lidman. Och det är ju självklart. Om temat är berättelser och träd får man ju inte glömma Sara Lidman. Hennes berättelse om granen är bland det starkaste och trovärdigaste jag läst i trädväg. Hon berättar om det intensiva kärleksförhållande som hon hade med en gran, när hon var barn. Sedan, när hon börjat skolan, måste hon välja: granens hela visdom eller skolans sönderplockade kunskap, med bokstäver och annat spännande. Det blev bokstäverna och i boken Och trädet svarade, 1988, skildrar hon hur jobbigt det var när hon gjorde slut med granen och vad som sedan hände.
Jag hade att välja mellan Granens sam-vett
att låta mig förträdas
eller att lära mig alfabetet
och bli som folk
Det var kanske mitt livs svåraste val.
Slöjdaren Jögge Sundqvist har gjort ett fint Sara Lidman-skåp med ett citat ur berättelsen om granen: ”Granen visste det HELA, vad alltihopet handlade om.” Granens ”sam-vett”, dess samlade naturliga kunskap. Sara Lidman kröner skåpet med sin punkfrisyr-gloria.
Har läst väldigt lite av Sara Lidman – det är kanske dags nu så att jag kan hänga med i träddiskussionen. Å andra sidan tillhör inte granar mina favoritträd. Jag är mer för lövdito.
Aha, en lövskogsfigur! Det finns en underbar barnbok som heter Niklas och Figuren, som bland annat handlar om Lövskogsfigurer och Granskogsfigurer och dom kommer bra överens. Och så vill jag minnas att man åker och tittar på när bokarna slår ut i Skåne. Fast den är mer spännande än det här låter. Mycket fin bok av Bengt Anderberg.
Men Sara L. är ju mycket läsvärd, med eller utan granar.
Jag minns inte hur det kom sig – men på åttiotalet hade jag och Bengt Anderberg en ganska lång brevväxling om Niklas och Figuren. Jag tyckte den var lysande. Men Anderberg ansåg att det var slöseri med papper att trycka den.
Figuren jobbade hårt med läskunskap så att han inte skulle stå sig slätt när han kom till bokskogarna. Det var kanske såna enkla skämt som Anderberg skämdes lite för. Jag fick en nyutgiven Niklas och Figuren. Med dedikation. Det uppskattade jag mycket.
Men, vad onödigt självkritiskt av Anderberg! Det är ju en väldigt finurlig bok, rolig att läsa som barn, men också njutbar för vuxna. Kollade just att den går att få tag i och det ska jag banne mig göra och läsa om. Det förekommer ju en redaktör också, så redaktörn, som inte läst den, kommer nog att uppskatta den.
Ja, det tror jag. Men i boken är det en mera specialiserad redaktör – en hundredaktör. Som dessutom heter Pudelström. Man kan ju ana att en framstående författare kanske inte var helt tillfreds med sitt förstlingsverk.