Debatten om han, hon och hen har några år på nacken. I boken Språkform och språk- norm 1979, skriver Gun Widmark att man borde använda ”hon” som generellt pronomen i stället för ”han”: individen – hon, personen – hon, lika gärna som människan – hon.
Illustration till Karl Vennbergs artikel i Aftonbladet 20/6 1985
När han/hon-debatten tog ny fart i mitten av 1980-talet använde Karl Vennberg hennes uppsats som ett exempel på hur tokigt det kan bli. Rätt otypiskt för Vennberg, måste man väl säga, han som alltid var nyfiken på nya möjligheter och en seriös tillskyndare till ökad jämställdhet. Men här stegrar han sig. Och för att riktigt visa hur uppåt väggarna galet det skulle bli, exemplifierar han med några ordspråk: ”Den illa gör hon illa far.” ”Den som slaktar mer än hon kan salta får sura stekar.” Det hörs väl att det inte går, menar Vennberg. Nej, kära Karl, det hörs inte alls. Jag tycker det går alldeles utmärkt.
Kunde det kanske vara en lösning att skriva han/hon? Nej det tycker inte Vennberg. ”Fasaväckande”, skriver han och där håller jag med honom. Det är för klumpigt. Och det är nog därför som det behändiga ordet ”hen” letar sig in i språket. Precis som i finskan som har det könsneutrala ”hän”.
Å andra sidan ska man nog inte avhända sig en möjlighet till nyansering och precisering i språket i onödan. Det är ju inget problem att använda han och honom när det handlar om män, hon och henne när det handlar om kvinnor och hen och henom när man inte vet. Visst vore det smidigt? Så här skriver Språkrådet om hon, han hen.
Och så här skriver Ylva Burman i SvD.
Jag hör faktiskt till dem som inte bryr mig om huruvida man skriver han eller hon, brandman eller talesperson. Man borde kanske inte skriva man heller – eller människa. Det är attityden och hur man handlar som räknas. Lite grand som att man inte visar någon respekt (jäkla begrepp) genom att säga ni eller använda titlar. Jag kan ju vara hur oförskämd som helst, fast det jag säger är otadligt.
Margaretha
Jag är framförallt ute efter att hitta en lösning där det blir fel med enbart han eller hon och klumpigt med han/hon. ”Låntagaren måste återställa tidskriften när han har avslutat läsningen.” Kvinnliga låntagare skulle ju kunna dra slutsatsen att de kan behålla tidskriften, eller i alla fall att de slipper återställa den.
Var så bussig och ställ tillbaka tidskriften när du läst färdigt.
Det låter onekligen trevligare! Men det finns ändå beskrivande texter (inte bara brottsbalken!) där man för att undvika otydlighet måste skriva han/hon eller honom/henne.
Här är en länk som jag tycker belyser problemet med hen och hen. http://www.svd.se/kultur/serier/berglins_5017.svd
Diskussionen är lite grand som diskussionen om Esperanto – är det ingen som använder dessa pronomina i sitt tal blir det heller inte naturligt att skriva det. Eftersom hen också betyder höna på engelska ger ordet i sig konstiga associationer. Och varför ska man f.ö. införa ordet henom? Det behövs ju inte – de flesta förstår ju ändå när några (ganska många) säger: ” Ge han boken!”
Ingrid, som är tacksam så länger hon slipper skriva hen och henom.
Nu tro jag förstås att vi är fler som nyttjar esperanto, än som säger hen.
Margaretha
Berglins är bra! Men jag är inte beredd att gå riktigt lika långt i könsneutralitet som de.
Henom kan vara praktiskt i sammanhang där man idag använder både honom och henne för att klargöra att det handlar om en person vars kön man inte känner till. Som i: ”Sakägaren, eller någon som företräder honom eller henne…” Där skulle henom passa bra.
Märkligt provocerande diskussion. Och lite gullig. Några kommentatorer i lokalbladet hävdade att man skulle vänta tills saol tog in hen innan man kunde börja använda ordet. Ja, hur skulle vi kunna kommunicera om inte saol hade godkänt allt vi sa och skrev?
Att hen betyder höna på engelska är lika besvärande som att han uttalas som folkslaget Attila tillhörde. Kock betyder k*k. Rock betyder sten och Sten kan man ju inte heta ens på svenska, det är ju en sak.
Vårt språk utvecklas, och om många gillar hen så finns det, oavsett vad de som inte gillar det tycker. I norra Värmland säger man visst hömen istället för honom/henne. Tro’t om du vill!
Jamen hömen är väl bra! Här är ett ”hömen-exempel” från Småland, som egentligen handlar om något helt annat, nämligen vad ”råka” betyder:
– råka – i betydelsen ”hitta vägen”, kunna orientera sig. ”Råkar I i denne skogen?”
– råka – i betydelsen ”träffa på” om en person -”Jag råkade hömen på Alö marken (=Adelövs marknad).”
Jag är visserligen inte inföding, men har bott länge i Värmland – och förstår det mesta som sägs.
Hômen betyder, åtminstone där jag bor, bara honom – henne uttalar man ungefär som hännä, med betoning på första stavelsen.
Margaretha
Hômen, hömen är troligen inte könsneutralt, utan samma som honom, ser det ut som. I så fall är vi tillbaka till alternativen ”henom” eller honom/henne, eller?
Karin:
Att försöka införa ord i svenskan som aldrig någon någonsin kommer att använda i talspråket är nog ganska opptimistiskt. Varför inte använda ”hon” och ”henne” som man gjort om människan under långliga tider i stället. Och om det nu är på ett och annat ställe i lagtext där man måste vara övertydlig kan man väl fortsätta att skriva ”honom eller henne.” Inte gör det mig något!
Kulturchefen:
Jag tror nog att det är lite fler i Sverige som vet att ”hen” betyder ”höna” på engelska än de som vet att ”hun” (om man nu uttalar det rätt) är Attilas kompis. (”Han” uttalat på engelska blir inte ”hun” utan ”hän.”) Åtminstone ingick ordet ”hen” redan i fyrans centrala ordförråd på den tiden jag undervisade 10-åringar i engelska. Det könsneutrala ”hen” och ”henom” – om det nu någonsin kommer att införas – kommer för alltid att i så fall vara hänvisat till skriftspråket.
Margaretha: TACK!
”Hen” finns ju också som ett ställningstagande mot traditionella könsroller. Som i barnboken ”Kivi och Monsterhund” där författaren Jesper Lundqvist genomgående använder hen om huvudpersonen. Helt enkelt för att han (hen?) inte tycker att man behöver berätta om det är en pojke eller flicka.
Jag tror dock att det mest kommer att användas i sammanhang där man vill slippa en klumpig formulering som han/hon. Så här säger språkrådet: ”Det nyskapade könsneutrala pronomenet hen tycks bli allt vanligare. Tiden får utvisa i vilken utsträckning det etablerar sig i det breda allmänspråket.”
…
”Å se på hômmen, å se på henne,
han hissar ôpp’a på lagårsränne,
å kôrs i je, tocke stort illänne,
han klapper henne, o je, nä se,
å kôrs i jemini, kôrs i jemini, kôrs i je!”
…
Fröding – som vanligt
Fröding rules… Så tanken på ”hômmen” eller ”hömen” som könsneutralt pronomen får vi nog släppa. Synd, för det hade onekligen varit spännande med ett gammalt dialektalt ord med den innebörden!
Tro’t om du vill, som sagt. Vid tillfälle får jag fråga exvärmor från exhär. Det kan vara frågan om en lokal avart. Som ajtomat, vilket existerar inom en femtonkilometers radie i Västernorrland. Eller så är det en avart konstruerat av mitt minne, vilket är fullt möjligt. Jag gillar norra Värmland!
Jag skulle ju väldigt gärna vilja tro det, men det blir allt svårare. Indicierna hopar sig mot sannolikheten att det skulle finnas ett könsneutralt dialektalt pronomen i norra Värmland. Men kolla för säkerhets skull… det vore så trevligt.