Den här ladan har jag fotograferat i några år. Här ser man skillnaden mellan 6 mars 2011 och 5 mars 2012. (Javisstja, sådär mycket snö var det då!) När det gäller ladan ser det inte så ut att ha hänt så mycket på ett år. Men om man kollar på taket ser man att det sjunkit lite. Den högra delen av ladan håller långsamt på att brotta ner den timrade sektionen i mitten. På den nedersta bilden ser man hur mycket den har vridit sig.
Sorgligt om ladan försvinner – det känns som en kompis efter alla dessa år tillsammans.
Jag bara häpnar över att den ännu står kvar!
Jag undrar om det frusit fast i det där läget. Och vad som händer när det töar.
Det är väl inget du tänker renovera va? Jag ställer inte upp på det.
Men varför inte? Friskt och fint timmer, inget mögel. Om man knuffar tillbaka timmerväggen och så några nya tegelpannor bara. Skick som ny!
Varför tittade du inte in när du ändå var hemma hos oss och fotograferade?
Fast ni var ju inte hemma. När man kikar in lite försiktigt mellan bräderna ser det rätt tomt ut.
Vi var nog bara nere i Bråten och handlade det viktigaste – kaffe, salt, mjöl och sånt. Du kunde gärna ha väntat lite.
Men nu glömde du väl ändå det viktigaste: jäst och socker!
Vadå!? Har vi väl aldrig. Och förresten har vi slutat med det.
Slutat slå hustrun också.
När jag såg första bilden och läse något om mer snö förra året så förstod jag ju att nästa bild skulle visa ladan i ännu mer snö. Och så var det barmark!
Jag har inte fattat än att barmarkssäsongen inletts. Här ska man vara himla glad om det tittar fram asfalt mellan isen. Och då talar jag ansade delar av världen. Det orörda är alldeles bestämt fortfarande snötäckt.
Samma här egentligen. Den där ladan finns neråt Sala-trakten och det går någon klimatgräns mellan oss och den. Vinjettbilden högst upp på sidan är tagen samma dag som barmarksbilden. Här har snön försvunnit på sydsluttningarna, men ligger kvar i övrigt. Isen bär, även om den knakar och sjunger när marssolen värmer upp den.
Det ser ut som om det inte finns något val längre; ladan kommer sjunka ihop i en hög bråte, som att det kan ske närsomhelst. Alltid sorgligt sådant.
I Gästrikland hade man ett stort ”rädda-ladorna-projekt” som gick ut på att alla gamla ängslador skulle på en chans. Landskapet blir ju något helt annat utan dem. Men den här ladstackarn finns dessvärre i Västmanland.
På den sista bilden ser man tydligt att ladan (jag tror att detta varit lite mer än en lada, ser mera ut som en ladugård med tre avdelningar) har vridit sig under tyngden av snön. Jämför med Turning Torso i Malmö. Samma idé.
Turning barn. Kanske kan utvecklas till ett landmärke för Västmanland. Lutande torn, Turning torsos och så denna lada. Varför inte?